Annons
X
Annons
X

Nästan alla verk av August Strindberg samlade

”Liksom naturen själv viker Strindberg inte undan för vare sig råhet, grymhet, brutalitet eller våldsamhet”, skriver Lars O Ericsson när han ser de allra flesta av August Strindbergs målningar samlade i Lausanne.

(uppdaterad)
Konstliv
August Strindberg, Svartsjukans natt, 1893.
August Strindberg, Svartsjukans natt, 1893. Foto: Strindbergsmuseet

Målaren Strindberg har inte sällan få stå i skuggan av författaren och dramatikern Strindberg. Som bildkonstnär har han skällts för att vara söndagsmålare, dilettant, amatör och usel målarkludd. Det är förvisso sant att Strindberg saknade formell konstnärlig utbildning, men det kompenserade han mer än väl genom sin oräddhet, sitt vulkaniska temperament och sitt till hybris gränsande självförtroende. Detta blir väldigt tydligt på den stora utställningen ”August Strindberg – de la mer au cosmos” (från havet till kosmos) på Musée Cantonal des Beaux-Arts i Lausanne.

Strindbergs produktion som målare är inte särskilt omfattande (cirka 120 verk är kända). Och i Lausanne har man lyckats samla ihop merparten av dessa. Av de viktigaste målningarna är det egentligen bara ”Inferno” som saknas, för den skulle som bekant säljas hos Christie’s i New York, efter att i närmare 20 år ha varit deponerad på Moderna museet i Stockholm. Därav blev intet, målningen nådde inte begärda 3 miljoner dollar utan återropades.

August Strindberg, ”Inferno”, 1901. Inför Christie's kvällsauktion i New York 16 november tippades målningen kunna bli den dyraste svenska målningen någonsin. Men den nådde inte utropspriset 3 miljoner dollar, utan återropades. Foto: Christie's New York

Att utställningen äger rum i just Lausanne är sannolikt ingen tillfällighet. Strindberg med familj bodde här i fyra månader år 1884. Och det var här hans första hustru Siri von Essen födde deras tredje barn, sonen Hans. Att världens största samling med Strindbergmålningar finns i Schweiz har förmodligen också spelat in.

Annons
X

Det är mycket som skymmer sikten när det gäller Strindbergs konst. Till att börja med titanen själv. Hos författaren Strindberg är liv och verk till stora delar så oupplösligt sammanflätade att de senare ofta läses genom det förra. Strindbergs stormiga och kringflackande liv, striderna och kontroverserna, uppbrotten, skilsmässorna och själskriserna får fungera som nycklar till hans litterära produktion. Samma sak när det gäller hans måleri. De (auto)biografiska läsningarna är snarast norm. I viss mån har Strindberg själv bidragit till detta genom de titlar han gett sina målningar och genom andra kommentarer till dem. ”Svartsjukans natt”, målad 1893, stulen från Strindbergmuseet 2006, återfunnen 2008, är ett bra exempel. Den 11 april 1893 förlovar han sig med den unga österrikiska journalisten Frida Uhl. Redan dagen efter bryts förlovningen (de försonas senare). På målningens baksida finns en handskriven dedikation till fästmön där det heter att den symboliserar ”svartsjukans mörker”. Vad har en stackars uttolkare att sätta emot en sådan auktoritativ läsanvisning?

August_Strindberg, ”Underlandet”, 1894. Foto: Erik Cornelius / Nationalmuseum

När Strindbergs måleri i början av 1960-talet väckte stor internationell uppmärksamhet via utställningar i bland annat Ulm, Paris, London, Marburg, Oslo och Humlebaek uppträdde ett annat fenomen som knappast heller underlättade förståelsen av Strindberg som målare. Nu sågs han plötsligt som en framsynt modernist, som föregångare till surrealismen, till den abstrakta expressionismen och det informella måleriet. Strindbergs måleri lästes med andra ord i backspegeln. Och även om detta rent teoretiskt var helt legitimt, så håller jag med Douglas Feuk, som i sin eminenta bok om Strindbergs måleri (1991), menar att dessa läsningar i grund och botten var ovidkommande i förhållande till Strindbergs egen föreställningsvärld och måleriska projekt.

En annan sak att ta i beaktande är att Strindberg under långa perioder av sitt liv inte målade alls. Med undantag av ungdomsverken 1873 målade han främst när skrivandet gått i stå eller när det rådde kris i privatlivet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det går att urskilja fyra olika, sinsemellan rätt olika perioder. Till att börja med sommaren 1873 på Kymmendö i Stockholms skärgård. Där tillkommer förstlingsverken. Om dessa finns egentligen inte mycket annat att säga än att de präglas av den tafatthet som är naturlig för en nybörjare. Strindberg hade visserligen läst estetik i Uppsala och där haft tillgång till mängder av konstlitteratur, icke minst böcker om landskapsmåleri. Men någon egen konstnärlig praktik att falla tillbaka på hade han inte. Sedan dröjer det nästan tjugo år, till 1892, innan han tar upp måleriet igen, denna gång på Dalarö. Han ligger i skilsmässa med Siri von Essen, som har hand om de tre gemensamma barnen. På Dalarö tillkommer ett trettiotal målningar, havsutsikter och strandmotiv. Inflytandet från C F Hill och franskt landskapsmåleri är påtagligt. Perioden 1893-94 är något helt annat. Den inleds med ”Svartsjukans natt” och följs sedan av en rad arbeten som hör det de bästa och märkligaste i Strindbergs produktion.

    Strindberg, ”Staden”,1903. Foto: Nationalmuseum

    Slutligen perioden 1901-03, då hans karriär som målare kulminerar med verk som ”Inferno” och ”Staden”. Vore det inte för dessa två perioder, så skulle det inte finnas någon större anledning att diskutera Strindbergs måleri, annat än som en kuriositet eller hobbyverksamhet.

    Jag står länge och betraktar ”Hög sjö” (1894). Här finns allt det som gör Strindbergs måleri så oerhört starkt, särpräglat och visuellt drabbande. Strindberg använder palettkniv och fingrar, inte penslar. Låt vara att titeln antyder en marinmålning, ett stormigt hav, men det är hur Strindberg målar som är det intressanta, inte vad han målar (himmel, hav, vågor, klippor).

    Målningen är framför allt yta, otroligt fysisk med sina pastosa texturer, så taktil att den lockar till beröring. ”Havet” bildar inte en platt horisontell yta, utan reser sig som en opak vertikal vägg. Och ”himlen” ovanför verkar gjord av samma fysiska materia. Strindberg målar som han lär. I artikeln ”Du hasard dans la production artistique” (om slumpen i det konstnärliga skapandet), publicerad på franska i La Revue des revues 1894, skriver Strindberg: ”Efterlikna naturen på ett ungefär; efterlikna framför allt naturens sätt att skapa!”. Med andra ord, avbilda inte naturen utan arbeta som naturen! Eller med en term lånad från Spinoza: skapa i analogi med natura naturans, med naturen som skapande kraft.

    August Strindberg, ”Vita märrn”, 1892. Foto: Hans Torwid / Nationalmuseum Nationalmuseum

    Liksom naturen själv viker Strindberg inte undan för vare sig råhet, grymhet, brutalitet eller våldsamhet. Med rasande frenesi murar han upp sina vildsinta scenerier. Här finns inga förföriska, mjuka schumringar, utan palettkniven finseparerar i ett slags staccato kulörer, valörer och intensiteter till en intrikat visuell, kaskadartad väv. Och när palettkniven inte räcker till, eller när han vill uppnå mjukare övergångar mellan färgerna, tar han till fingrarna. Och när inte heller detta tycks honom nog, kan han attackera målningen med en brännare. Kanske samma bunsenbrännare som Strindberg använde i sina alkemiska experiment? Tanken är inte långsökt. För liksom alkemisten söker skapa guld ur banala material som bly och svavel, söker konstnären skapa stor konst utifrån exempelvis en billig bit kartong, pigment och bindemedel. Steget mellan målaren och alkemisten Strindberg är inte långt.

    August Strindberg Foto: IBL

    I utställningen ingår även en del fotografier tagna av Strindberg, som ju även experimenterade med fotografi. Hans celestografier, kameralösa bilder gjorda genom att lägga ut fotopapper under bar natthimmel, är ju berömda. Då dessa är väldigt ljuskänsliga, har detta fått till följd att ljuset i utställningslokalerna är väldigt svagt och målningarna således inte optimalt belysta. Detta problem hade kunnat lösas genom att visa det fotografiska materialet i ett separat rum. Synd på en annars magnifik utställning.

    Annons

    August Strindberg, Svartsjukans natt, 1893.

    Foto: Strindbergsmuseet Bild 1 av 7

    August Strindberg, Svartsjukans natt, 1893.

    Foto: Strindbergsmuseet Bild 2 av 7

    August Strindberg, ”Inferno”, 1901. Inför Christie's kvällsauktion i New York 16 november tippades målningen kunna bli den dyraste svenska målningen någonsin. Men den nådde inte utropspriset 3 miljoner dollar, utan återropades.

    Foto: Christie's New York Bild 3 av 7

    August_Strindberg, ”Underlandet”, 1894.

    Foto: Erik Cornelius / Nationalmuseum Bild 4 av 7

    Strindberg, ”Staden”,1903.

    Foto: Nationalmuseum Bild 5 av 7

    August Strindberg, ”Vita märrn”, 1892.

    Foto: Hans Torwid / Nationalmuseum Nationalmuseum Bild 6 av 7

    August Strindberg

    Foto: IBL Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X