Attacken mot flyktingar fick Vännäs att vakna
Det råder krisstämning i Vännäs, det lilla samhället väster om Umeå. En vecka har gått sedan fyrtiotalet flyktingar evakuerades i hast, ivägskrämda av en hotfull mobb. Nu mobiliserar byborna mobiliserar mot rasism, flyktingarna har återvänt. Men känslan av chock dröjer sig kvar i samhället och rykten florerar. Vad var det som hände egentligen?
Familjen Ramadan har fem barn i åldern 6-17 år. I soffan sitter pappa Ismail med sina tre pojkar som alla är hemma från skolan. Dit har de inte gått sedan förra helgen. Ismail är väldigt orolig för att något ska hända. ”Jag har redan flytt mitt hem en gång och vill inte göra det en gång till”.
Rummet där delar av familjen Ramadan sov när en sten krossade rutan. Sedan dess vågar ingen sova här inne utan de delar på ett sovrum.
Familjen Al Khalidi har bott i Vännäs i 2,5 år och vill inte flytta. De trivs och har känt sig väl mottagna. ”Det finns ju dumma människor i mitt hemland också”, säger Kahtan.
Familjen Ramadan på sin balkong där en av stenarna kastades in. Den natten det hände sökte de sydd i hallen, så långt in i lägenheten som möjligt.
Främlingsfientlighet finns nog på varenda skola, tror Jerry Björn på Liljaskolan i Vännäs.
”Vi blev chockade över att det gick så långt”, säger Lovisa Mårtensson och Caroline Holst som båda har skrivit på skolans namnlistor mot rasism.
Thim Hägerholt tycker att det är dumt när oskyldiga barnfamiljer blir lidande.
Ingrid Lindroth, flyktingsamordnare, står för sitt beslut om evakuering. ”Jag hade inte kunnat göra annorlunda. Tänk om jag inte hade gjort det och något hade hänt”.
”Det var som om tillvaron stannade upp när jag hörde vad som hänt”, säger Birgit Lundberg.
Linda Åström är initiativtagare till Vännäs mot rasism: ”Jag accepterar inte våld i någon form, vare sig från invandrare eller svenskar”.
Leif Åhman, lärare på Hammarskolan med elever från skolan. ”När jag hörde vad som hade hänt, började jag sms:a alla jag känner, och på 2-3 timmar hade vi samlat ihop 300 människor i en manifestation”.
Framåt kvällen börjar Ismail Ramadan och hans familj släpa täcken och madrasser till ett av sovrummen. Härinne ska alla fem barnen trängas i natt. Ingen vågar längre sova i rummen som vetter mot husets baksida.
Det var där utanför som en skränande hop på 30, 40, kanske 50, personer hade samlats. Det var därifrån stenarna kom flygande och krossade fönstren vid 01-tiden, natten till förra lördagen.