X
Annons
X

Frans G Bengtsson: Att vara neutral

Läs mer om Streckare från 100 år
Frans G Bengtsson (1894–1954).
Frans G Bengtsson (1894–1954). Foto: TT

Det första Dante får se, när han genom Helvetets port nått in till dess främre förgård, är en mängd skepnader som jämrande springa runt med en fana framför sig, stungna av getingar, och som på förfrågan befinnas vara de tidigaste anhängarna av neutralitetsprincipen. "Dessa", förklarar den vägvisande Vergilius, "äro de själar som levat utan ond gärning och utan god; och bland dem äro de änglar av sorglig art, som varken reste sig mot Gud eller stodo honom bi, utan sutto för sig själva. Himlen drev ut dem för att inte förorenas av deras ljumhet; Helvetets djup vill inte taga emot dem, på det att inte dess invånare må förhäva sig gentemot dessa ... Nog om dem: betrakta dem och gå vidare:

Non ragioniam dilor, maguarda e passa.

"Och jag förstod", tillägger skalden för egen del, "att detta var det ömkliga följe som är förhatligt både för Gud och för hans fiender".

Den märkbara kärvheten i dessa omdömen är inte ägnad att väcka förvåning hos läsaren av den Gudomliga Komedien; ty Dante var en man med bestämda åsikter rörande de flesta ting, föga fallen för relativism i sina värdeomdömen och med en böjelse för att ge sina åsikter en så klar formulering som möjligt; för en mentalitet som hans kunde ingenting gärna te sig mera föraktligt än en neutral attityd inför en konflikt på det moraliska planet. Något försök till "psykologisk inlevelse", t. ex. i form av en redogörelse från någon av dessa neutrala exänglar själva rörande de överväganden och risker som hindrat dem från att taga ställning i konflikten, har han inte ansett det lönt att kosta på så bedrövliga varelser.

Annons
X

På senaste tiden har jag blivit hjälpligt förtrogen med detta stycke hos Dante; ty ej sällan, efter det jag lyssnat till rapporter från Karelska näset, deklarationer rörande vår neutralitet, vädjanden till vår hjälpsamhet och andra liknande ting, har detta stycke visat sig vara ett av de få litterära ting som lockat till läsning, såsom en ständigt lika aktuell utgångspunkt för funderingar.

Vi alla stackars snälla och harmlösa människor i detta land, alltifrån ansvarstyngda styresmän till enklaste radiolyssnare och kafferepsfilosofer alla vi medlemmar av en stat vars politiska avgöranden sedan mansåldrar tillbaka sällan varit av mera allvarlig art – befinna oss nu helt oförmodat i just en sådan situation, där vi till fullo kunna supplera den nämnda, av Dante underlåtna psykologiska inlevelsen, respektive självanalysen. Vi sitta för oss själva, så gott det vill gå, och se invid vår husknut ett ojämförligt uppskakande skådespel. Med våra tankevanor skulle det te sig en smula overkligt att säga att vi se Gud och Djävulen strida; vad vi se är i själva verket värre än så och med starkare krav på vårt bistånd: vi se människa och omänniska i kamp. Omänniskan är aggressiv och övermäktig, och den överfallna människan är vår broder – vår broder bland annat ur den fundamentala synpunkten att vi själva anse oss som någorlunda representativa medlemmar av den humana kategorien.

Därmed befinna vi oss i ett i egentlig mening prövande predikament. Det är en situation där även den trögaste kan känna ett behov att försöka leta sig fram till ett mått av klarhet i sin mer eller mindre grumliga röra av instinkter, känslor och moraliska impulser. Två ting får man då skilja på: vår strikt individuella reaktion och vår reaktion som medlemmar av en neutral stat.

Den individuella uppgörelsen sker efter jämförelsevis enkla linjer; ty den är främst en uppgörelse mellan ens försoffade, animala, själsligt halvdöda vardagsnatur å ena sidan och å den andra den makt som man får benämna med det något gammaldags namnet samvete. Detta samvete, som man i vardagslag inte brukar ha så mycket direkt umgänge med, visar sig plötsligt påfallande närgånget. Vad är din insats i detta? frågar det med stor bestämdhet. Jag svarar så gott jag kan, att jag gör det ena och det andra: ger bidrag, efter ringa förmåga, och med beprövad skicklighet håller garnhärvor vid sammankomster för virkandet av knäskydd. Samvetet påpekar genast, utan minsta tvekan, att detta inte är nog, och diskussionen börjar bli besvärande.

Nej, svarar jag då, det är inte nog, det inser jag; men jag för min del kan tyvärr inte göra mera. Jag är ett överårigt kronvrak, jag är inte vapenövad, jag har aldrig sett ett maskingevär annat än på fotografier, jag har aldrig haft min fot på en skida, sedan tjugu år har jag inskränkt mina kroppsövningar till att klappra på skrivmaskin och strigla min rakkniv, redan i eldat sovrum vaknar jag ofta med en reumatism som om skallen skulle sprängas, hur skulle det då bli i en snödriva? Jag bleve genast kasserad eller finge skräpa i en ambulans; jag kan inte, jag duger inte, klandra mig inte, var tyst, jag måste vara ursäktad.

Jag säger allt detta, och ytterligare en del annat; och med en förskräckande klarhet, omöjlig att missförstå, svarar samvetet: Ynkrygg! Därpå tycks det ibland vända mig ryggen; och just när jag tror mig ha fått lugn för en stund, hör jag dess mummel, stillsamt, lidelsefritt, som en helt opersonlig reflexion: "Jag trodde att han låg som man på fältet bland de döde". Och det är kniven i hjärtat, och jag har ingenting mera att komma med; och då tycker jag mig ibland, för ögonblicket, vara ganska nära att begripa att det verkligen är bättre att dö än att sitta som neutral.

Våra reaktioner som medborgare i en neutral stat bli väl däremot sällan av direkt hjärtslitande intensitet; ty våra anspråk på en stats, till och med vår egen stats, moraliska nivå såsom agerande politisk helhet äro av åtskilliga anledningar mindre än våra anspråk på oss själva såsom individer. En person som bleve sittande som tankfull åskådare till ett utanför hans fönster pågående mord på en granne och anförvant skulle därmed avslöja sig såsom hörande till mänsklighetens värsta drägg, såsom någonting ungefär likvärdigt med mördaren själv; och om vederbörande försökte förklara sitt beteende genom att åberopa principen "mitt eget väl framför allt", skulle detta alls inte bidraga till att rädda hans anseende som fullvärdig människa. Men när en stat beter sig på analogt sätt, anses det ojämförligt mycket mindre chockerande: som en låt vara smått genant och för all del ledsam historia, men inte som något direkt skamligt eller ens särskilt påfallande. Och en sådan stat kan fortfarande anse sig som en civiliserad stat, kanske till och med såsom intagande en framskjuten ställning ur sådan synpunkt, liksom om ingenting hänt.

Denna allmänna böjelse för praktiskt taget obegränsat överseende med även den högt civiliserade statens moraliska halt och prestanda är ur flera synpunkter ett anmärkningsvärt fenomen, även bortsett från att det bland alla fenomen är det mest ödesdigra. Den civiliserade människan kräver som en självklar sak att t. ex. en kyrkoherde skall stå på minst lika upphöjd moralisk nivå som den genomsnittlige församlingsmedlemmen; att en lärare skall vara mindre slingrig, opålitlig, lögnaktig och feg än lärjungarna; att en märkbar skillnad i moralisk vakenhet bör finnas mellan en domare och dem han dömer; att en officer i frontlinjen inte bör gömma sig bak sina män när det smäller, utan tvärtom hålla sig väl framme för att vara dem en hjälp och ett stöd. Och dessa önskemål ser man i stor utsträckning förverkligade, vilket är någonting att vara glad åt. Men staten själv, som rimligen borde framstå som själva inbegreppet av all sådan mödosamt förverkligad moralitet, i varje fall som den med en viss självaktning utrustade målsmannen för densamma, anses alls inte behöva komma upp till någon jämförlig nivå, så snart den har att som helhet reagera utåt. Man nöjer sig med att kalla denna dess märkliga lakun "politik", i avgjort beklämmande fall "högre politik"; och när saken är alltför elakartad för varje mänsklig känsla, har man den förkrossande termen "realpolitik" att tillgå, en term som majestätiskt bjuder tystnad åt allt hjälplöst mummel rörande rätt och anständighet.

Trösten – för ett tigerhjärta – är naturligtvis därvid den, att den stackars mänskligheten aldrig varit van vid någon anständig nivå på detta område; den utomordentliga blygsamheten i dess krav på statsmoralen blir därför naturlig nog. Hand i hår och kniv i strupe, stamp och hotelser, undfallenhet och skräck, sönderrivna löften och fördrag virvlande som confetti runt vrålande potentater, den svage hjälplöst trängd mot väggen inför de starkare bataljonernas robusta evolutioner, Astræa stadd på sorgsen flykt bort från en blodstänkt jord: vad annat har mänskligheten i varje "dynamiskt" ögonblick, från Lugal-Zaggisis och Tiglath-Pilesars dagar till våra, haft att kontemplera på det mellanfolkliga området? Stater som av fri vilja hänsynslöst göra det orätta ha alltid varit en vanlig företeelse och påträffas alltjämt utan besvär; en stat däremot, som av fri vilja, och utan att de egna resurserna på förhand garantera lycklig utgång, hänsynslöst gör det rätta (liksom den människa som utan ängsligt grubbel rörande bristande livförsäkring eller tvivelaktig skicklighet hoppar i vattnet för att rädda en drunknande), torde vara ett fenomen som alltjämt återstår att se förverkligat.

Det kunde ha varit värt en del att få se ens egen stat försöka sig i en sådan roll. Det hade i sanning varit någonting nytt under solen, en nyhet ägnad att komma Predikarens gamla sorgsna vishet på skam och värd fetstil inte endast i tidningar utan också i tideböcker.

Det finns intet prejudikat i det fallet, ingen politisk tradition att bygga på; ty all "praktisk politik" går i sin dystra oföränderlighet direkt tillbaka till urtiden och anknyter till varg och vessla. Framsteg, förnyelse och friska vindar skulle på detta område ha ett obegränsat verksamhetsfält; men ingenting sådant synes vilja blåsa in där, allra minst från nutida patenterade försök i mänsklighetsförnyelse, där tvärtom varg och vessla med nyväckt entusiasm anammas som stimulerande förebilder. Det nyligen hörda "Vår Gud är oss en väldig borg" från en florerande diktators läppar saknar förvisso inte sin högst specifika charm; men även den djärvaste lyssnare torde väl knappt därav eldas till någon egentlig förhoppning om den politiska moralens styrkande från det hållet.

I anfall av övermäktigt tungsinne kan man naturligtvis tycka att hos oss stackars neutrala den förnedrande timiditeten, det ödmjuka krälandet på magen inför brutalitet och ondska, synes vara praktiskt taget utan gräns, när vi med försynta små utrop se våra fredliga skeppsbesättningar mördas och försvinna, när vi förmedelst hövliga protester rörande allsköns kränkningar troget bidraga till fyllandet av ett och annat utrikesministeriums papperskorgar, när vi smått bäva för vår djärvhet att ge Finland ett försiktigt handtag och halvt vänta att bli gripna i nacken för sådan ostyrighets skull. Någon nämnvärd kvantitet av den moraliska styrka som borde vara vår kommer inte till synes i allt detta, utan såsom handlingsbestämmande faktor endast den rent animala driften att leva och överleva. Brutalitet och ondska diktera våldsmännens handlingar; men samma makter diktera vår brist på handling. Blir det då kvar någon egentlig nivåskillnad? Eller skulle vi till sist visa oss vara "realpolitiker" alltigenom, vi också, – bokstavligen beredda till att vid tillräckligt stor kvantitet påtryckning, rädsla eller hägrande "praktiska fördelar"'

Jag tror det inte. Det finns utan tvivel en ej oviktig distinktion att göra, trots allt. De positiva infamiernas regioner ha vi lämnat definitivt bakom oss, även om de negativa tyvärr alltjämt falla sig naturliga nog. Det är omöjligt att föreställa sig att vi under några som helst omständigheter skulle kunna låna oss till delaktighet i den sortens ting som det tysk-ryska geschäftet med Polen, eller överfallet på Finland, även om den bjudna vinsten vore stor, även om alternativet för oss vore hotande politisk förintelse.

Det är ju alltid något. Det är ingenting att konstatera med skrytsamhet, eller ens med belåtenhet, långt därifrån; men det är ju dock en trösterik antydan om att sådana ting som politisk moral, politiskt samvete verkligen existera på sina håll, visserligen förkrympta och med sorgligt långsam växt – martallar på människoandens karga utmarker – men ting med liv i trots allt.

Och man får vara nöjd med litet, när man sitter som neutral och försöker hitta något trösterikt att tänka på.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Frans G Bengtsson (1894–1954).

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X