Avgrunden av ljusAtt vara Ingen och samtidigt Allt

Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén debuterade 1963 med diktsamlingen "Syrener, snö". Redan året därpå kom "De verbala resterna av en bildprakt som förgår". Innan genombrottet som dramatiker under 80-talet gav Norén ut ytterligare fjorton diktsamlingar, en lyrisk period som kulminerade med "Hjärta i hjärta" (1980).
Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén debuterade 1963 med diktsamlingen "Syrener, snö". Redan året därpå kom "De verbala resterna av en bildprakt som förgår". Innan genombrottet som dramatiker under 80-talet gav Norén ut ytterligare fjorton diktsamlingar, en lyrisk period som kulminerade med "Hjärta i hjärta" (1980). Foto: Hans T Dahlskog/TT

I en praktfull utgåva ges ett urval av Lars Noréns lyrik ut på nytt. Det är en samling som vill för mycket, klaustrofobiskt inträngd mellan två essäer – trots det är den oumbärlig i en tid då Noréns lyrik tycks verkligare än någonsin förr, skriver Carl-Johan Malmberg.

Publicerad
Albert Bonniers förlag
Foto: Albert Bonniers förlag
Annons

Den moderna svenska litteraturen, den från de senaste två hundra åren, rymmer tre grafomana giganter: Almqvist, Strindberg och Lars Norén. Alla tre var rastlöst verksamma inom ett antal olika genrer, poesi, prosa, dramatik. Författarskapen förkroppsligar sin tids brytningar och motsättningar som inga andra men formade också samtid och omvärld som inga andra. De båda första lever postumt vidare, oantastliga. I Lars Noréns fall vet vi inte hur det kommer att gå. Kommer han att leva kvar? Osäkert som all framtid, inte minst den konstnärliga, men min gissning är ändå att han om hundra år fortfarande ter sig jämbördig med sina två tidigare kolleger i både kvalitet och räckvidd – konstnärer som omfattade allt mänskligt och mycket omänskligt.

Det han åstadkom fram till sin död i januari förra året är fullständigt häpnadsväckande, till omfång och art. De nära hundratalet pjäserna, de två enastående fast sällan nämnda romanerna, de fyra massiva dagböckerna, de sjutton sinsemellan så olika diktböckerna: sammantagna trotsar de alla gängse föreställningar om ett författarskap: enhet i form och tematik, successiv utveckling och åtskilda skaparperioder, personlig röst – ja, inre, fast kärna hos själva författarjaget. Noréns konstnärskap, som också inkluderar hans regisserande av egna och andras dramatik, saknar det vi på gott och ont lärt oss känna igen som ett autentiskt litterärt jag: ett av långsam framväxt och mognad och där texterna är resultatet. Man får i stället tänka sig Noréns skriftjag som en ständigt pågående, intensiv och motsägelsefull fiktion, aldrig färdig i sin konstruktion. 

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons