Annons
X
Annons
X

Att tänka smått har blivit större

I efterdyningarna av EU-valet pratar vi mycket om missnöjespartier. Inte bara här. Runtom i Europa har fler små missnöjespartier skickats till Bryssel för att sätta ner fötter och slå nävar i bord mot ”makteliten”.

I valrörelsen till EU-parlamentet har småpartierna haft särskilt flyt.

Nej minsann, tänker du kanske nu. De motarbetas ju ständigt i medierna. De behandlas orättvist, de hånas, de misstros…

Annons
X

Jaså? Menar du att du inte hört ett hånfullt ord om Marita Ulvskog eller Anna-Maria Corazza Bildt? Den enda anledningen till att du inte blir lika uppbragt över det är att du tycker att de stora ”ska ha det”. Ty de tillhör ju ”etablissemanget”. Det etablissemang som Rick Falkvinge och Piratpartiet vill ge ”ett stort fett långfinger”, typ (Rickfalkvinge.se, 29/12 2008). Den ”politiskt korrekta elit” som Sverigedemokraterna skyller i stort sett allt dåligt på.

Och så vidare.

Den här texten handlar inte om PP eller om SD eller för den delen om Junilistan. Den handlar om stor vs. liten-syndromet och hur fattigt allting blir när det får regera över alla debatter.

– Nej, jag kan inte se att jag ska ha skadat polis eller psykvård. Jag är en ensam person och de är stora maktinstitutioner och jag utsätter dem bara för något de dagligen möter. Skillnaden är att den här gången blir de lurade, sa konstnären Anna Odell i en intervju SvD den 10 maj.

En ensam person mot stora maktinstitutioner. Eller i alla fall mot deras anställda personal - läkare, vårdare och sköterskor.

– I mina ögon är jag fortfarande i någon mening samma undersköterska som jag en gång var, och den här veckan har det växt fram en annan bild av mig, sa Wanja Lundby-Wedin i Aftonbladet (30/3) när stormen om AMF-pensionerna ven kring henne som allra värst.

Bilden Lundby-Wedin talade om hade växt fram i medierna. I den bilden var Wanja ingen sköterska, hon var fackpampen som gick de rikas ärenden och struntade i den lille mannen. Men ur Lundby-Wedins perspektiv var det en ensam sköterska mot medierna, en annan stor maktinstitution, som består av – well – av sådana som jag.

Och jag? Tja… Häromdan sprang jag flämtande efter en buss. Jag mötte chaufförens blick i backspegeln. Han stängde dörren och körde iväg. En liten människa, mot en mäktig man med en knapp…

Äh, jag larvar mig förstås. Men det där med vår litenhet eller storhet är ju faktiskt relativt. Det handlar så oerhört ofta om relationer, snarare än om de hårda fakta som det lätt framstår som. I lite drygt ett år har jag haft ett visitkort där det står att jag är ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har fått lära mig att med den titeln följer en drös egenskaper. Jag sitter i ett elfenbenstorn. Jag har aldrig haft skit under naglarna. Jag har fallskärmar, bonusavtal och bostadsrätt. Jag vet ingenting om den verkliga världen. Om jag får cancer har jag tillgång till vård som vanliga dödliga inte kan drömma om.

Det enda sättet för mig att bryta den här märklige relationen är att svara så sanningsenligt som möjligt och bryta vanföreställningarna.

Det kan vi kan alla välja. Välja att vara så ärliga och öppna om möjligt med vår makt respektive maktlöshet. Eller också försöker vi vrida till verkligheten, som Lundby-Wedin eller som Odell. För båda två gjorde det. Odell var så upptagen med sin litenhet och utsatthet att hon glömde att det hon kallar ”maktinstitution” består av människor av kött och blod. Och att dessa institutioner har besökts av många fler självmordsbenägna och psykotiska människor än hon kan föreställa sig. Och att den bältessäng som i hennes fall var onödig, i många andra fall är nödvändig. Och att personalen – sköterskorna och läkarna – helt enkelt inte kan ta de risker hon verkar förespråka. Lundby-Wedin å sin sida var så stressad av situationen att hon med deprimerande automatik drog till med det reflexmässiga försvaret att göra sig så liten som möjligt, i stället för att ta ansvar. Hon vann inte. För hon är inte en liten undersköterska hon, tralala.

Stor vs. liten-resonemanget är långtifrån vattentätt. Kan vi verkligen utgå ifrån att liten har rätt? Att glasögonormen är snällast? Tänk om lilliputten har fel, trots all sin litenhet? Vi gör sällan det övervägandet, i stället ställer vi med autopilot på den lille mannens sida.

Detta förgiftar all verklig kommunikation människor emellan. Det förminskar det offentliga samtalet till en klassisk, men enögd, dramaturgi, som sällan leder oss längre än till konstaterandet att någon vann – ty någon var liten.

Och apropå storlek. Har vi verkligen inte större tankeförmåga än så här? Eller är att tänka smått numera större?

blogg.svd.se/ledarbloggen blogg.svd.se
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X