Annons
X
Annons
X

Att tämja en revolutionär

I en uppmärksammad bok porträtterar författaren Reza Aslan Jesus som en upprorsmakare. Här förklarar han varför han kom att fascineras av verklighetens Jesus, och varför denna upprorsmakare sedan fick tonas ned.

(uppdaterad)
Jim Caviezel som Jesus i ”The Passion of the Christ”.
Jim Caviezel som Jesus i ”The Passion of the Christ”. Foto: AP

När jag var femton år mötte jag Jesus.

Sommaren innan jag började andra året i gymnasiet tillbringade jag på ett evangeliskt ungdomsläger i norra Kalifornien, med skogar och en blå himmel utan gränser, där man inte kunde undvika att höra Guds röst om man fick tillräckligt med tid och tystnad och mild övertalning. Bland de konstgjorda sjöarna och de majestätiska granarna sjöng vi, tävlade i idrott, bytte hemligheter och vältrade oss i vår frihet från påfrestningarna hemma och i skolan. På kvällarna samlades vi i en stor sal med en flammande brasa mitt på lägerområdet.

Det var där jag hörde en märklig historia som skulle förändra mitt liv för all framtid. För tvåtusen år sedan föddes himmelens och jordens Gud i gestalt av ett hjälplöst barn i ett urgammalt land som hette Galileen, fick jag höra. Barnet växte upp till en syndfri man. Mannen blev Kristus, människosläktets frälsare. Med sina ord och underverk trotsade han judarna, som trodde sig vara Guds utvalda, och de hämnades genom att spika fast honom på ett kors. Han kunde ha räddat sig från denna förfärliga död men valde frivilligt att lämna livet. Hans död var poängen med alltsammans, för med sin självuppoffring befriade han oss alla från våra synders börda. Men det var inte slutet på historien för efter tre dagar blev han levande igen, upphöjd och gudomlig, så att alla som tror på honom och tar emot honom i sina hjärtan inte heller kommer att dö utan få evigt liv.

Annons
X

**För en pojke **uppväxt i en familj som var en blandning av ljumma muslimer och glada ateister var detta verkligen den oöverträffade berättelsen. Jag hade aldrig tidigare känt Guds dragningskraft så in i märgen. I Iran, där jag föddes, var jag muslim på ungefär samma sätt som jag var perser. Min religion och min etnicitet var hopbundna. Liksom de flesta som är födda in i en religiös tradition var min tro lika välbekant som min hud och lika ointressant. Den iranska revolutionen tvingade min familj att gå i landsflykt, och sedan blev religionen i allmänhet och islam i synnerhet tabu hos oss. Islam var akronymen för allt vi hade berövats av mullorna som nu härskade i Iran. Min mor bad alltjämt sina böner när ingen såg på, och man kunde fortfarande hitta något exemplar av Koranen undangömt i en garderob eller låda någonstans. Men i stort sett var alla spår av Gud borttvättade från våra liv.

Det passade mig utmärkt. I 1980-talets Amerika kunde man lika gärna ha varit från Mars om man var muslim. Min tro var en öm punkt, den mest iögonfallande symbolen för att jag tillhörde De andra. Den måste döljas. Jesus däremot var Amerika. Han var centralgestalten i Amerikas nationella drama. Att ta emot honom i mitt hjärta var så nära jag kunde komma att känna mig som en äkta amerikan. Jag omvände mig inte av konvenansskäl, det är inte så jag menar. Tvärtom var jag totalt hängiven min nyfunna tro.

Jag fick en Jesus som inte var så mycket ”Herre och Frälsare” som han var en bäste vän, någon jag kunde ha en djup och personlig relation till. Som den tonåring jag var försökte jag bringa reda i en vag och formlös värld jag precis hade hunnit bli medveten om, och detta var en inbjudan jag inte kunde tacka nej till. I det ögonblick jag kom hem från lägret började jag entusiastiskt berätta om Jesus Kristus för familj och vänner, för grannar och klasskamrater, för människor jag just hade träffat och för främlingar på gatan, för dem som gärna hörde på och för dem som bara skakade på huvudet. Men något oväntat hände i min strävan att rädda världens själar. Ju mer jag sonderade Bibeln för att rusta mig mot de vantrognas tvivel, desto större avstånd upptäckte jag mellan evangeliernas Jesus och historiens – mellan Jesus Kristus och Jesus från Nasaret.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vid universitetet, där jag inledde mina seriösa studier i religionshistoria, svällde det där första smygande obehaget till fullt utvecklat tvivel. Grunden för den evangeliska kristendomen, åtminstone sådan den hade beskrivits för mig, är den villkorslösa tron att varje ord i Bibeln är ingivet av Gud och sant, bokstavligt och ofelbart. Efter att plötsligt ha insett att denna tro är alltigenom och ovedersägligen falsk, att Bibeln myllrar av de mest uppenbara och skriande felaktigheter och motsägelser – alldeles som man kan vänta sig av ett dokument skrivet av hundratals händer under tusentals år – stod jag där bortkommen och utan andligt fotfäste. Och som många i min situation kastade jag i vredesmod bort min tro, som om den hade varit ett kostsamt bedrägeri jag hade lurats in i. Jag började ompröva mina förfäders tro och kultur, och som vuxen kände jag mig förtrogen med dem på ett djupare, intimare plan än jag någonsin hade gjort, den förtrogenhet man känner när man efter många år får kontakt med en gammal vän igen.

    Jag fortsatte hela tiden med mina studier i religionshistoria och gjorde djupdykningar i Bibeln, inte som en troende som godtar allt utan som en vetgirig forskare. Nu när jag inte längre var fastkedjad vid uppfattningen att de berättelser jag läste var absolut sanna blev jag medveten om en sanning med djupare mening i texten, en sanning som avsiktligt var lösgjord från det belagda historiska skeendets krav. Ju mer jag lärde mig om den historiske Jesus liv, den turbulenta värld han levde i och brutaliteten hos den romerska ockupation som han trotsade, desto starkare drogs jag till honom.

    Den judiske revolutionär som utmanade det mäktigaste välde världen någonsin hade skådat och förlorade blev så mycket verkligare för mig än den fritt svävande, ojordiska varelse jag hade presenterats för i kyrkan. I dag kan jag utan minsta tvekan säga att tjugo års rigorös akademisk forskning om kristendomens ursprung har gjort mig till en mer genuint engagerad lärjunge till Jesus från Nasaret än jag någonsin var till Jesus Kristus.

    ✻ ✻ ✼

    **När allt kommer **omkring finns det bara två ovedersägliga historiska fakta om Jesus från Nasaret som vi fullständigt kan lita på. Det första är att Jesus var en jude som ledde en folklig judisk rörelse i Palestina i början av det första århundradet efter vår tideräkning, det andra är att Rom korsfäste honom för att ha gjort det. Dessa båda fakta kan inte av egen kraft ge oss en komplett bild av en man som levde för tvåtusen år sedan och hur hans liv gestaltade sig. Men när de kombineras med allt vi vet om den tumultartade epok som Jesus levde i – och tack vare romarna vet vi mycket – kan de bidra till en bild av Jesus från Nasaret som eventuellt är historiskt mer korrekt än den som evangelierna målar. Den Jesus som framträder ur denna historiska övning – en glödande revolutionär som i likhet med alla tidens judar sveptes med i den religiösa och politiska malströmmen i Palestina under det första århundradet efter vår tideräkning – har föga likhet med den bild av den blide herden som de första kristna odlade.

    Korsfästelse var ett straff som Rom reserverade så gott som uteslutande för uppvigling. Den bräda som romarna satte ovanför Jesus huvud medan han vred sig av smärta – ”Judarnas konung” – kallades titulus och i motsats till den gängse uppfattningen var den inte smädande. Alla brottslingar som hängde på ett kors försågs med en skylt som visade vilket brott de hade avrättats för. I romarnas ögon var Jesus brott att han ville härska som kung (alltså förräderi mot kejsaren), samma brott som praktiskt taget alla andra aspiranter på messiasvärdigheten vid denna tid miste livet för. Jesus dog inte heller ensam. Evangelierna uppger att män som på grekiska kallas lestai korsfästes på var sida om Jesus. Ordet återges ofta som ”tjuvar” men betyder egentligen ”rövare” och var den vanligaste romerska benämningen på en upprorsman eller rebell.

    Tre upprorsmän på en kulle täckt av kors, där varje kors bär det misshandlade och blodbesudlade liket av en man som vågat trotsa Roms vilja. Den bilden borde räcka för att kasta tvivel över evangeliernas framställning av Jesus som ville ha villkorslös fred och var mer eller mindre isolerad från sin tids politiska omvälvningar. Det är en absurd tanke att ledaren för en folklig messiansk rörelse som ville införa ”Guds rike” – ett begrepp vars innebörd både judar och andra uppfattade som en revolt mot Rom – skulle ha förblivit obesmittad av den revolutionära feber som hade angripit praktiskt taget alla judar i Judeen.

    **Varför gjorde sig **evangeliernas författare sådan möda med att dämpa den revolutionära karaktären hos Jesus budskap och rörelse? För att kunna besvara den frågan måste vi först ha klart för oss att så gott som alla berättelser i evangelierna om Jesus från Nasarets liv och livsuppgift sammanställdes efter den judiska resningen mot Rom år 66 efter vår tideräkning.

    Det året uppviglade en grupp judiska rebeller, eldade av Guds nit, sina landsmän till revolt. Förunderligt nog lyckades de befria det Heliga landet från de romerska ockupanterna. I fyra glädjerika år låg Guds stad återigen i judiska händer. Men år 70 kom romarna tillbaka. Efter en kortvarig belägring av Jerusalem bröt soldaterna igenom stadsmuren och släppte loss en orgie av våld över invånarna. De slaktade alla som kom i deras väg och slängde kropparna på Tempelberget. Kullerstensgatorna var klibbiga av blod. När massakern var total satte soldaterna eld på Guds tempel. Elden spred sig bortom Tempelberget och ödelade Jerusalems ängar, odlingar, olivträd.

    Allt brann. Så fullständig var den förödelse som hade drabbat den heliga staden, skriver Josefus, att ingenting fanns kvar som bevisade att Jerusalem någonsin varit bebott. Tiotusentals judar mördades. Resten drevs ut ur staden i bojor.

    Det andliga trauma som judarna genomled efter denna katastrof är så djupt att man knappast kan föreställa sig det. Fördrivna som de var från det land Gud hade lovat dem och tvingade att leva som utstötta bland romarrikets hedningar skilde 100-talets rabbiner steg för steg och avsiktligt judendomen från den radikala messianska nationalism som hade utlöst det olycksbringande upproret mot Rom. Toran återförde templet till det judiska livets centrum och den rabbinstyrda judendomen växte fram.

    **De kristna kände **också ett behov av att distansera sig från det revolutionära nit som hade lett till att Jerusalem raserades. På så sätt fick den äldsta kyrkan en möjlighet att avvärja det hämndgiriga Roms vrede och kunde rikta sitt evangeliska budskap främst mot romarna, eftersom den judiska läran inte längre var accepterad. Därmed inleddes den långa process där Jesus förvandlades från revolutionär judisk nationalist till en fridsam andlig ledare utan intresse för jordiska angelägenheter.

    Det var en Jesus som romarna kunde godta och faktiskt godtog trehundra år senare när den romerske kejsaren Theodosius I (död 395) gjorde den kringvandrande predikantens rörelse till statens officiella religion och det vi nu betraktar som den renläriga kristendomen föddes.

    Annons
    Annons
    X

    Jim Caviezel som Jesus i ”The Passion of the Christ”.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X