Annons

”Att slå sig är en del av uppväxten”

Betty, 18 år, uppvuxen i Norsborg. Här i barndomens bästa lekpark.
Betty, 18 år, uppvuxen i Norsborg. Här i barndomens bästa lekpark. Foto: Anders Ahlgren

En skolgård är inte bara en rastplats, utan ett ställe där man utvecklas och försöker hitta ett sammanhang att vara i. Sånt kräver utrymme, menar fem 18-åringar som berättar om vad barndomens utemiljö betytt, från Norsborg till Lidingö.

Under strecket
Publicerad

Mitt bästa utelekminne var nog att gå till parken bakom kyrkan på söndagar (se bilden.) Varje söndag var det nya ansikten och man hittade en ny vän. Det var så fritt, föräldrarna satt på en sida av parken. En söndag sprang vi runt i skogsparitet, nästa vecka gungade vi eller hängde i linorna. Det fanns så mycket att välja på att man alltid kunde hitta på något nytt, säger Betty, 18 år, uppvuxen i Norsborg.

Foto: Anders Ahlgren Bild 1 av 5

”Mitt bästa utelekminne är nog från mitt dagis. Jag älskade verkligen det. Mitt förs­ta minne är därifrån, jag är tre-fyra år gammal. Vi hade en trädkoja och jag sitter i den och så trillar jag. Kojan var kanske tre meter upp. Kommer ihåg att jag faller och slår huvudet i en sten. Andra minnet är när de sprängde för att bygga ett hem för funktionshindrade. Alla skulle ställa sig på dagisgårdens baksida. Då smet jag iväg och satte mig på and­ra sidan så att jag skulle kunna se när de sprängde. Det var så spännande”, säger Elsa, 18 år, uppvuxen på Lidingö.

Foto: Anders Ahlgren Bild 2 av 5

”Bästa minnet är nog skridskoåkningen på Trekanten. Det var kul och så fint när träden var täckta av snö. Dessutom är det lite pirrigt och läskigt eftersom det inte är en fotbollsplan som de hade gjort om till isrink utan det är vatten under. Man gled runt och tyckte att man var jättecool. Sen drack vi varm choklad – det var fint”, säger Therese, 18 år, uppvuxen i Nybohov i Liljeholmen och i Storvreten i Tumba.

Foto: Anders Ahlgren Bild 3 av 5

”Jag skulle nog säga pulkaåkningen i backen i Tjurbergsparken. Det var väldigt äventyrligt. Det ligger ett bostadshus precis i slutet så man körde rakt in i väggen varje gång. Det var det som gjorde det så kul. Man försökte hoppa av i tid, men lyckades aldrig. Där var jag och åkte pulka om vintrarna från att jag var två tills jag var åtta år”, säger Olle, 18 år, uppvuxen vid Skanstull. På bilden står han vid samma vägg.

Foto: Anders Ahlgren Bild 4 av 5

”Pulka­åkningen på vintern var det man såg fram emot. Det finns många pulkabackar där jag bor, jag har en som jag gå till på en minut. När det var snö var alla i Emaljbacken och åkte pulka, det var jättehärligt och en trevlig stämning”, säger Marcus, 18 år, uppvuxen i Kallhäll i Järfälla.

Foto: Anders Ahlgren Bild 5 av 5

**– Vem minns lektionerna, **det är rasterna en kommer ihåg, säger Elsa, om sina första år i grundskolan.

Under uppväxten på Lidingö hade hon tillgång till många fina utemiljöer: hennes älskade dagisgård som hon fortfarande blir glad av när hon passerar, ”rutan” vid skolan där man kunde spela basket, skidbacken och så Broberget där tonåringarna samlades. Allt var välskött och inga missbrukare syntes till, även om hon som lite äldre förstod att mannen som alltid kom med sin skramlande kasse nog var det.

Annons
Annons
Annons