Annons

Merete Mazzarella:Att skriva sitt liv är ett sorgearbete

Det självrannsakande skrivandet förekommer i dag kanske främst på olika skrivarkurser. Att skriva självbiografiskt är att ta ställning till livsresan som bildningsresa, men också att försöka fasthålla värmen efter älskade och gripa efter något som inte längre finns.

Under strecket
Publicerad

I höstas citerade bland andra SvD Victoria Beckham som förklarat: ”Jag har aldrig läst en bok, inte ens min egen självbiografi.” Uttalandet misstänkliggör ju inte så mycket Victoria Beckham som självbiografin som modern genre, och mycket riktigt är det bara att konstatera att det som förr var skönlitterära privata livsberättelser avsedda att öka både författarens och läsarnas självförståelse allt mera har blandats ihop med journalistiken. Självbiografier – ofta spökskrivna – har blivit ett led i kändisarnas systematiskt uppbyggda pr-kampanjer, vare sig kändisarna är populärkulturella som Victoria Beckham eller politiska som Finlands oväntat framgångsrike borgerlige presidentkandidat Sauli Niinistö.

På senare år har det slagit mig att det uppriktigt självrannsakande självbiografiska skrivandet i dag kanske i första hand förekommer på skrivarkurser. På folkhögskolor och kursgårdar landet runt sitter män och kvinnor (fast mest kvinnor) i olika åldrar (fast mest från yngre medelålder uppåt) och reflekterar över sina liv, försöker förstå sig själva. Utgångspunkten kan vara en livskris eller helt enkelt den upplevelse som drabbar oss alla – kanske flera gånger under en livstid – att tiden har gått svindlande fort, att vi omöjligt kan förstå hur vi har blivit så gamla som vi har blivit eller hur vi har nått den punkt i livet som vi har nått.

Annons
Annons
Annons