Annons
X
Annons
X

”Att öppna forskningen för alla blir dyrt”

Att helt lägga över ansvaret för öppen vetenskap – open access – på forskare är orimligt. För mig skulle ett sådant krav medföra ökade utgifter om uppemot en halv miljon kronor per år. För att klara dessa kostnader skulle jag tvingas skära ned på viktig forskning, skriver professor Jonas F Ludvigsson.

Att förvänta sig att enskilda forskare ska sluta forska på cancer, hjärt­kärl­sjuk­domar, och sparka doktorander och forskningsassistenter för att få pengar över till open access – det är inte rimligt, skriver Jonas F Ludvigsson.

Att förvänta sig att enskilda forskare ska sluta forska på cancer, hjärt­kärl­sjuk­domar, och sparka doktorander och forskningsassistenter för att få pengar över till open access – det är inte rimligt, skriver Jonas F Ludvigsson. Foto: Martina Holmberg/TT

REPLIK | FORSKNING

Kravet på open access – att hela artikeln ska göras fritt tillgänglig – har hittills fallit på enskilda forskare.

I sin debattartikel ”Alla bör få ta del av vetenskapen” ger Calle Nathanson och Cissi Billgren Askwall (31/7) en rad förslag till ett öppet vetenskapssystem. I sin artikel skriver de att ”en viktig del av öppen vetenskap är open access. Open access innebär att vetenskapliga publikationer ska vara fritt tillgängliga på internet, så att alla som behöver tillgång till forskningsrönen kan få det.” De nämner vidare att open access redan om 3,5 år ska vara standard i EU. Jag är för open access, men ansvaret för open access kan inte enbart ligga på forskarna.

Först bör vi förtydliga att open access är ett relativt begrepp. Redan i dag indexeras nästan alla medicinska forskningsartiklar i den icke-kommersiella databasen PubMed. Där kan såväl akademiska som icke-akademiska forskare läsa en sammanfattning av varje studies syfte, metod, resultat och slutsats. De här sammanfattningarna är fritt tillgängliga för myndigheter, politiker och  allmänhet, och kostar inte svenska universitet och bibliotek en krona. Det är i stället fullängds-artiklarna (den detaljerade beskriv­ningen av studierna) som kostar pengar att läsa, oftast i form av en tidskriftsprenumeration. Kostnaden för prenumerationerna står bibliotek och universitet för, medan kravet på open access – att hela artikeln ska göras fritt tillgänglig – hittills har fallit på enskilda forskare.

Annons
X

Jag publicerar varje år cirka 40 artiklar i inter­nationella tidskrifter. För cirka 25 av dessa är jag, eller någon i min forskargrupp, huvudansvarig och det ekonomiska ansvaret faller på mig. Priset för att låsa upp en fullängdsartikel och göra den open ­access är vanligtvis mellan 12 000 och 30 000 kronor (British Medical Journal tar dock ännu mer). Om vi räknar på en genomsnittskostnad om 18 000 kronor per artikel så skulle det medföra en årlig kostnad för mig om 450 000 kronor.

Anhängare av open access, inklusive EU och på sikt Vetenskapsrådet (VR), ställer krav att forskning som stöds med allmänna medel ska göras fritt tillgänglig. Men ingen verkar vilja tala om var peng­arna ska komma ifrån. Vem vill ge mig en extra halv miljon?

Vi forskare kan naturligtvis söka pengar för att bekosta open access-publicering men redan i dag knorrar anslagsgivare över att deras pengar går till administration och infrastruktur (så kallad universitets-overhead), och att tro att anslagsgivarna i massiv skala ska börja lägga en ännu större del av sina medel på att bekosta något som i dag är gratis för dem (”publicering”) är inte troligt.

Alternativ 2 är då att enskilda forskare börjar skicka räkningen för sina open access-publiceringar till det egna universitetet eller rent av till Vetenskapsrådet. Men jag hyser inga förhoppningar om att VR år ­efter år ska skicka mig en check på 450 000 kronor. Att Karolinska Institutet eller Örebro universitetssjukhus skulle göra det ser jag som än ­mindre sanno­likt.

Alternativ 3 stavas omfördelning. I dag tar biblio­teken kostnaden för de dyra tidskriftsprenumerationerna. Ska vi då ta pengar från biblioteken och ge till forskarna? Nej! Universitetsbiblioteken behövs mer än någonsin! Deras kunnande inom databaser, sökstrategier etc är forskningens infrastruktur, dess blodomlopp. Att säga upp tidskriftsprenumerationer för många, i syfte att ge pengar åt forskare som publicerar många artiklar, kan inte vara rätt väg att gå.

I stället förespråkar jag en modell där ansvaret för open access överförs från den enskilda forskaren till Vetenskapsrådet, svenska staten eller EU. På samma sätt som amerikanska medicinska vetenskapsrådet NIH förhandlat fram avtal om att artiklar ska låsas upp utan kostnad, antingen direkt vid publicering eller efter 6 eller 12 månader, bör Sverige och VR gå i bräschen och leda EU till ett avtal med förlagen. Men att förvänta sig att enskilda forskare ska sluta forska på cancer, hjärtkärlsjuk­domar, och sparka doktorander och forskningsassistenter för att få pengar över till open access – det är inte rimligt. Då är dagens system – med fritt tillgängliga sammanfattningar och förlag som trots höga vinstmarginaler genom peer review och kritisk granskning av manu­skript förhöjer värdet på forskningen – ett bättre system.

Jonas F Ludvigsson

professor, Karolinska Institutet

barnläkare, Örebro universitetssjukhus

Jonas F Ludvigsson Foto: KI

Annons

Att förvänta sig att enskilda forskare ska sluta forska på cancer, hjärt­kärl­sjuk­domar, och sparka doktorander och forskningsassistenter för att få pengar över till open access – det är inte rimligt, skriver Jonas F Ludvigsson.

Foto: Martina Holmberg/TT Bild 1 av 2

Jonas F Ludvigsson

Foto: KI Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X