”Att lyckas är det enda som räknas”

Precis så här är det, säger många av de 80-­talister som mejlat till oss efter vår ­artikelserie om ­dagens 20–25-åringar. Men varför kalla oss förlorade? Vi är idérika, ­förnuftiga, empatiska unga ­människor som reagerar mot den starka prestationshetsen.

Under strecket
Publicerad
Annons

”För första gången fick jag läsa om andra som har samma ångest.”
”Tyvärr måste jag säga att jag kände igen mig något oerhört.”
”Det är för mig, som själv är 80-talist, inget mysterium varför min generation mår dåligt.”
E-posten till Idagredaktionen de senaste veckorna har berört många 20-25-åringar. De mejlar om allt från de outtalade kraven sinsemellan på att vara ”rätt” till ett samhälle där man inte känner sig välkommen.
Nyblivna mamman Emilia född 1983 reagerar dock mot Idagsidans formulering 80-talister i kris:
”Hur kan man döma en hel generation som just börjat kämpa för att slå sig fram i en tuff värld som de, som så fint ”dömer” oss, har skapat åt oss. Har vi bett om de sjuka kroppsidealen? Har vi bönat om att ha 10 000 olika högskoleutbildningar att välja mellan?”

Alla orkar inte med den stress och prestationsångest som uppstår inför valen av utbildningar, resor och vad man ska göra av sitt liv, menar Susanne ”1984”. Hon berättar: ”Alltför många av mina vänner födda på 1980-talet har höga krav
på sig att snabbt bli självständiga och ”lyckade”, skaffa en partner, se bra ut och vara smala, effektiva, glada, sociala, resa och hinna se hela världen och vid sidan om studierna extraarbeta.
Många jag känner har ätstörningar, skär sig själva, festar mycket och faller då och då in i djupa depressioner. Det är en oerhört kravfylld värld vi lever i och det är svårt att leva upp till alla förväntningar.
Jag tycker om att ni skriver om 80-talisterna, unga vuxna som balanserar på en tunn tråd mellan vuxenvärlden och studentlivet.” Det finns många i statistiken över ökad arbetslöshet, ökat bidragsberoende, psykisk ohälsa och ökad press - vilket inledde vår serie om 80-talisterna. Andrea Frigell känner alltför väl igen sin och sina jämnårigas verklighet:
”Det är de starka, drivkraftiga ungdomarna med god självkänsla som har de bästa villkoren för att lyckas, medan de litet svagare och mer anonyma aldrig riktigt får chansen att uppleva känslan av uppmuntran och uppskattning från omvärlden. Och även de till
synes starka människorna kan hamna där när kraven känns för övermäktiga.
Krav finns överallt, ofta undangömda och inte så påtagliga som vi tror. Kravet på att ha en stil, en utstuderad identitet som omfattar rätt kläder, rätt märken, rätt attityd och rätt åsikter.”
Det känner Emilia, nu 22 år, alltför väl igen. I den stilen ingår knappast att bli en så ung mamma. När hon berättade om sin graviditet möttes hon av blickar, suckar och kommentarer som alla sa samma sak: ”Men din karriär då?”
Emilia undrar:
”Varför får samhället mig att känna att jag gör fel, när jag gör rätt?”
Hon menar att hela 80-talistgenerationen strävar efter att vara någon, bli någon, synas, höras och åter synas. ”Vi har vuxit upp med kraven att vara något mer än det vanliga. Klart det medieflow som existerat i glittriga modemagasin, invecklade sexspalter, löpsedlar och på varje dator i både hem och skola sedan unga år har påverkat oss.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons