Annons
X
Annons
X

Att leka ute har blivit för farligt

Barn leker allt mindre utomhus. Och allt färre barn går till skolan på egen hand. Det visar ny forskning. En starkt bidragande orsak är att utemiljön blivit farligare för de yngsta, med bilar som det främsta hotet. Stadsplanerarna bryr sig inte längre om barn, menar pedagogikprofessorn Pia Björklid, som forskar om barns utemiljö.

[object Object]
Faror kantar barnens väg till skolan. De senaste 20 åren har trafiken blivit intensivare och allt färre barn får gå på egen hand till skolan. ”När de inte kan gå till skolan missar de den fysiska aktiviteten; man springer, tar lite omvägar och lär sig att hitta”, säger Pia Björklid, som forskar om barns utemiljö.

”Spring ut och lek!” Det fick många av dagens föräldrar höra när de var små. Men i dag är det allt färre föräldrar i tätorterna som kan uppmana barnen att gå ut och leka, av den enkla anledningen att det inte finns någonstans att leka. I varje fall inte någon plats dit föräldrarna vågar låta barnen gå själva.
Trafiken har ökat kraftigt under de senaste 20 åren och i och med det har barnens rörlighet begränsats.

Pia Björklid, professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, forskar om barns utemiljö. I en ny undersökning, som ännu inte färdigställts, har drygt 300 tolvåringar och deras föräldrar i Stockholm fått svara på en enkät om sin närmiljö. Att forskarna valde just tolvåringar är för att det är vid den ålder då barnen i regel rör sig mycket ute och utforskar i sin närmiljö.
– I tidigare studier har det verkat som om man släpper tolvåringar på ett annat sätt än yngre barn, men i den här svarade föräldrarna att trafiken var ett problem, säger Pia Björklid.

Föräldrarna slits mellan viljan att skydda barnen mot trafiken och att ge dem samma frihet som de själva hade som barn. Omsorgsångest, kallar forskarna det.
– Det finns en risk att man anpassar sig till att trafiken ser ut som den gör och att man måste skjutsa barnen till skolan. Men det finns också många föräldragrupper som bildar aktionsgrupper för att förändra sin miljö,
säger Pia Björklid.

Annons
X

Barnen har ofta varit med om farligare situationer än föräldrarna känner till. När Pia Björklid intervjuade barn i åldern 8–14 år hade hälften varit med om incidenter i trafiken där de varit en hårsmån från en olycka. Barnen lägger ofta skulden på sig själva och undviker att berätta för föräldrarna.
– Ibland när jag intervjuar barn i innerstan skulle jag nästan önska att de var räddare än de är, för trafiken är väldigt komplicerad. Men också i villaområden, där man tror att det är tryggt och lugnt med trafiken, kan det vara knivigt med häckar och snövallar som skymmer.

Lek är barns spontana och naturliga sätt att få motion och rörelse, men larmrapporter om fetma och stillasittande bland barn leder främst till vuxenstyrda aktiviteter som idrottsträning på kvällarna och krav på mer rörelse i skolan. Mer sällan ställs krav på att barns möjligheter till utomhuslek och rörelsefrihet måste öka.

Flera internationella studier visar att barn för några generationer sedan hade mycket större möjlighet att utforska omgivningen. En engelsk studie visade att 80 procent av 7–9-åringar tog sig själva till skolan 1970. Den siffran hade sjunkit till 15 procent 1990.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Liknande studier i Sverige visar att svenska barn har större rörelsefrihet, men att den minskat även här. I början av 80-talet var det 94 procent av 7–9-åriga barn som fick gå ensamma till skolan. År 2000 hade siffran sjunkit till 77 procent.
    I ett område i Växjö, med fartgräns på 30, hade 80 procent av 7–9-åringarna föräldrarnas tillåtelse att gå själva till skolan. Men i praktiken var det bara 40 procent av barnen som gick själva dagligen. När föräldrarna ändå skulle ta bilen till jobbet, eller skjutsa mindre barn till dagis, passade de på att skjutsa skolbarnen.

    I studien om tolvåringar på Kungsholmen i Stockholms innerstad och förorten Bredäng i sydvästra Stockholm visar nya siffror att var femte Kungsholmsbarn inte får åka buss eller tunnelbana själv. Sju av tio får inte vara ute själva när det är mörkt, vilket under vintermånaderna innebär en stor begränsning.

    I Bredäng tillåts var fjärde tolvåring inte vara ute i området runt bostaden utan att ha någon vuxen med sig. Var tredje tolvåring i Bredäng får inte åka buss eller tunnelbana själv. Om det i innerstan främst är aggressiva och hänsynslösa bilförare som skrämmer föräldrarna så är det i förorten även aggressiva och hänsynslösa gäng.

    De flesta tolvåringar har en mobiltelefon, två av tre på Kungsholmen och tre av fyra i Bredäng. Men bara 10 procent av föräldrarna uppgav att de kunde ge barnen större möjlighet att röra sig tack vare mobilen.
    – Det förvånade mig. När vi jämförde de barn som hade mobiltelefon med dem som inte hade någon, såg vi ingen skillnad i hur mycket de fick vara ute, säger Pia Björklid.
    Hon tycker inte att föräldrarna i studien är överbeskyddande. Trafiken i Stockholm har blivit alldeles för tät och snabb för att mindre barn ska kunna bedöma riskerna och det är ett rimligt beteende att inte låta mindre barn gå själva.

    Vad det här betyder för barnens utveckling och välbefinnande vet man inte. Det finns inga tidsstudier över hur mycket tid barn tillbringar inne i dag jämfört med för ett antal år sedan.
    – Jag har inte sett några siffror, men det finns väl en stark misstanke att man inte är ute så mycket som förut och man planerar framför allt inte för det. Det tycker jag är det största missgreppet, säger Pia Björklid.
    Tidigare fanns normer för stadsplaneringen att det skulle finnas lekplatser för yngre och äldre barn.
    – Allt sådant har man tagit bort i stor utsträckning. Man leder också in trafiken i bostadsområden och det hämmar naturligtvis också barnens lek. Det måste finnas möjligheter för dem att vara ute på ett tryggt och säkert sätt.

    Det här gör att många barn inte får spontanmotion. De kan inte gå själva till fotbollsplan eller pulkabacke eller cykla till skolan.
    – När de inte kan gå till skolan missar de den fysiska aktiviteten; man springer, tar lite omvägar och lär sig att hitta. Men barn missar också den spontana kontakten med andra barn. Det är en rast och vederkvickelse man får innan man ska sätta sig i skolbänken.
    Å andra sidan menar Pia Björklid att i den tidspressade vardag många lever i kan pratstunden med mamma eller pappa i bilen på morgonen också vara värdefull.

    Så småningom får naturligtvis alla barn vara ute själva, men många har då hunnit passera lekåldern.
    – De har missat att vara ute på egen hand när de är mindre. Det är ju i förskoleåldern som man får miljöminnen och det påverkar en i framtiden, kontakten med naturen eller stadsmiljön.

    Argumentet att det inte behövs naturmiljöer för små barn i staden, eftersom alla är på dagis, tycker Pia Björklid är dumt.
    – Förskolepedagogiken bygger mycket på att barnen ska vara ute och förskolepersonalen vill gärna att barnen ska få uppleva natur.
    När kommunen drar ner på personal blir barnen hänvisade till förskolegården om det inte finns naturområden alldeles i närheten.
    Pia Björklid menar att miljön kan hämma barns utveckling om det inte finns platser att vara på där barnen spontant kan träffa andra barn.

    Maria Nordström, projektledare för ”Barn och platser i staden” och docent vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, har tillsammans med Pia Björklid studerat barnens miljö vid två skolor i Stockholms innerstad. Den ena skolan har skolgård och ligger dessutom i en park som barnen får disponera delar av. Den andra skolan saknar skolgård. Barnen har bara tillgång till en smal bakgård som de delar med de boende i huset.

    – Skolpersonalen hörde av sig och ville vara med i studien. En anledning var att de tyckte att barnen inte rörde sig så smidigt som man förväntar sig av barn i den åldern.
    – Det här gäller för flera friskolor. De kan ha fin skolverksamhet i lokaler som inte är avsedda som skolbyggnader och de kan slippa krav på egen skolgård, säger Maria Nordström.
    För att kompensera bristen på skolgård går personalen iväg med barnen till parker på långraster. Det innebär att barnen dels får kortare lektid och dels att de alltid är i sällskap med vuxna.

    På den andra skolan, som ligger invid en park, har barnen stor frihet och kan spela fotboll eller klättra i träd, men också dra sig undan och vara i fred. Det finns rastvakter, men de deltar sällan i barnens aktiviteter. Lärarna berättar att barnen kan ha sprungit så att de är helt slutkörda när lektionen börjar, men de arbetar bra på lektionerna och är glada.
    – Man funderar på om barnen på den ena skolan får lov att vara barn längre. De har en egen värld och beslutar mycket mer själva över vad de ska göra, säger Nordström.

    Parken fungerar också som mötesplats på barnens fritid. Någon sådan mötesplats har inte barnen på den andra skolan.
    – Det kan vara en anledning till att de håller sig inne mera, men det har vi inte undersökt, säger Maria Nordström.

    I projektet Barn och platser i staden betonas att det är bra för barn att ha några platser där de kan vara och som de kan röra sig emellan.
    – Det är inte så stora områden det handlar om, det är kring bostaden, skolvägen och området runt skolan. Men en del av dessa områden ligger i dag i farozonen när stadsmiljön ska förtätas, säger Maria Nordström.

    Det blir allt fler barn i innerstaden, i dag bor 27 procent av Stockholms stads barn i åldern 0–15 år i Stockholms innerstad. Det är en stadig ökning sedan 1976 då 19 procent av barnen bodde i innerstaden. Många barn i Stockholm har definitivt kommit förbi lekåldern innan de får röra sig fritt i den närmaste omgivningen.

    – Vi vet att möjligheten för barn att röra sig ute på egen hand påverkar deras förmåga att orientera sig. Men det skulle också vara intressant att veta vad det får för betydelse för de här personernas liv, om det blir en stark längtan att göra sådant de inte kunde göra som barn, till exempel att gå ut i en trädgård? Och vilken
    boendemiljö kommer de själva att välja när de blir föräldrar?

    Annons
    Annons
    X

    Faror kantar barnens väg till skolan. De senaste 20 åren har trafiken blivit intensivare och allt färre barn får gå på egen hand till skolan. ”När de inte kan gå till skolan missar de den fysiska aktiviteten; man springer, tar lite omvägar och lär sig att hitta”, säger Pia Björklid, som forskar om barns utemiljö.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X