Annons

Afrikas verkliga historiaAtt läsa Julén är att kliva in i ett öppet sår

Ola Julén debuterade 1999 med ”Orissa”. Han är son till poeten och SvD-kritikern Björn Julén (1927–2009).
Ola Julén debuterade 1999 med ”Orissa”. Han är son till poeten och SvD-kritikern Björn Julén (1927–2009). Foto: Robert Agius

Sex år efter hans bortgång publiceras Ola Juléns efterlängtade tredje diktsamling, ”Afrikas verkliga historia”. Raderna blöder av förtvivlan, men med en närhet som inte går att slå ifrån sig.

Publicerad

Sommaren är obarmhärtig med sin blå himmel och grönska, med sina påbud om glädje, lätthet och livskraft. ”Jag förstår inte hur det kan ta så oerhört lång tid / innan den här sommaren är över”, skriver Ola Julén i ”Orissa” och det är juli när jag läser den. Omgivningarna står i bjärt kontrast till förtvivlan i Juléns poesi. Jag befinner mig mitt i en sommar, en som jag förvisso uppskattar, men det är inte svårt att förstå vad dikten vill fånga: en till synes oändlig skoningslöshet. Sommaren kan vara den kortaste av årstider, men också den långsammaste. ”Det ska bli så skönt / när det äntligen blir vinter igen”, skriver Julén, och i ett par andra rader: ”Jag har längtat så länge efter hösten / och nu är det höst.” Dikten om hösten står inristad på hans gravsten.

Årstiderna och deras hjärtlösa skiften återkommer också i den nu postumt utgivna ”Afrikas verkliga historia” (2019), diktsamlingen som återfanns i Juléns lägenhet efter hans död 2013. ”Jag fortsätter mitt liv. / Jag störtar / in i sommaren”, lyder en dikt, men vinterbegäret finns även här: ”Det är sant som det berättas / Gud går inte att se / och jag längtar till vintern igen.” Tidens obönhörliga gång, årstidsväxlingarnas grymhet, understryker den förtvivlan som dominerar Ola Juléns poesi. Eller, hellre: den förtvivlan som hans poesi är.

Foto: Fredrik Persson/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons