X
Annons
X

Karl Ragnar Gierow: Att kungöra ett Nobelpris

Hur går det till att dela ut Nobelpris? Och hur går det till att under vad som utifrån ter sig som ett obegripligt hemlighetsmakeri kungöra vem som skall få det litterära priset? Svenska Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow skildrar arbetet bakom kulisserna. Det är känt att Akademien har sina sammanträffanden på torsdagar. Då diskuterar man kandidaterna. Men argumentationen kan vagga av och an från torsdag till torsdag. Det är ofta svårt att avgöra när beslutet skall hinna till kaj och var det till sist skall lägga till.

Artikelförfattaren Karl Ragnar Gierow, Svenska Akademiens ständige sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.
Artikelförfattaren Karl Ragnar Gierow, Svenska Akademiens ständige sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur. Foto: Gösta Wirén/IBL

Varje publicistiskt företag drives av den lovvärda ambitionen att presentera en tilldragelse i samma ögonblick den inträffar, eller annars något dessförinnan. Det senare förefaller ofta vara det mest åtråvärda alternativet, och möter det svårigheter, vilket det nästan alltid gör, kan denna nyhetsfeber hos organ med väderkorn lätt framkalla ett infekterat tillstånd som både känns irriterande och är smittsamt. En sådan höstsnuva inträffar regelbundet när det drar ihop sig till årets Nobelpris. Det gäller naturligtvis framför allt litteraturpriset, ett område där var man med fullt fog känner sig ha rätt att tycka själv och som därför mest angår den stora allmänheten – åtminstone skenbart. I verkligheten är ju i dag avgörande insatser inom fysik, kemi, medicin och fred väl så överhängande för de mänskliga angelägenheterna.

Irritationen i det journalistiska luktsinnet uppstår därför att den part, som både önskar lämna och måste ansvara för tillkännagivandet, vägrar att gå händelserna en centimeter i förväg. Det är där nyhetsjägarna kommer med sin otåliga fråga: varför skall Svenska akademien ensam bland prisutdelarna, hålla inne med ett beslut, som tydligen i det närmaste är klart eller kanske redan föreligger?

Frågan är utan tvivel berättigad. Och på den finns det åtskilliga svar, då och då anförda. Det kanske vanligaste är, att Svenska akademien också är ensam om att bli utsatt för den påträngande nyfikenhet om Nobelpriset som tvingar den att gardera sig. Men därmed sveper man bara undan dilemmat, utan att egentligen betrakta det.

Annons
X

Ett annat svar är, att vid en jämförelse med förtegenheten hos den akademiuppsättning, som sörjde för de första Nobelprisutdelningarna, verkar den nuvarande institutionen nära nog pratsjuk. Den gången skulle pristagarens namn mörkläggas till sista sekunden. Privata, hemliga kurirer kuskade runt på Europas järnvägar för att under tysthetslöfte anförtro vederbörande vilken bemärkelsedag han eller hon hade i väntan. Vid själva prisutdelningen skulle den utkorade framträda på podiet som en fullkomlig överraskning för alla och envar. Tablå. Vid sidan om detta verkar det nuvarande förfaringssättet betydligt avdramatiserat, för att tala med Åke Janzon.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Journalister hade emellertid öppna ögon, och kanaler också på den tiden, och efter hand vaknade hos prisutdelarna den misstanken, att om namn som Röntgen, Koch, makarna Curie, Kipling och vad de nu hette, plötsligt dök upp i liggaren på Grand Hotel strax före den 10 december, kunde detta förhållande av en uppfinningsrik hjärna kombineras med den förestående Nobeldagen. Sedan detta ljus gått upp, avblåste man mörkläggningen och tillkännagav efter valet sitt beslut. Därefter har prisutdelarna i mån av förmåga och allt mer och mer försökt komma nyhetsförmedlarna till hjälp. För Svenska akademiens vidkommande är denna hjälpsamhet mot de publicistiska företagen en av de två faktorer, som komplicerar läget.

Låt oss lämna ur räkningen den verklighetsfrämmande tanken att dessa över lag skulle respektera det datum, då Akademien meddelar sitt beslut och ställer till förfogande vad material de utöver sina egna tillgångar kan behöva. Att be dem vänta till dess är som att mana en kapplöpningshäst att springa baklänges. Behovet av vederhäftig information råkar i konflikt med begäret att komma först. Följaktligen blomstrar i spalterna en flora av gissningar och rykten, ibland av betydande nyhetsvärde också för Akademiens ledamöter. På den punkten lär ingen ändring inträffa, och det behövs på ett sätt inte heller. Sägs det därvid klart och tydligt ifrån, att vad man meddelar är en förmodan eller ett obestyrkt antagande, kan sådana Nobelprofetior inte ställa till någon skada – om man nämligen bortser från att de kan vara ganska obarmhärtiga mot den utpekade, om de inte slår in. De blir desto grymmare, ju mer bestämda uttryck de tar sig. För en del år sen inträffade – det var inte här i landet – att två olika Nobelpriskandidater omringades var i sin bostad av journalister, radiomän och TV-kameror med uppgillrade strålkastare och fångstnät av sladdar, tills efter ett par timmars hård belägring bekräftelsen kom, att det var en tredje som fått priset – en nervpressande form av hemfridsbrott, som kan förmodas ha satt vissa spår hos sina utvalda offer.

Men det händer att man gissar rätt. Efter sammanträdet nu i torsdags passade en reporter på att fråga en ledamot på utgående om Akademien vidtagit eller tänkte vidtaga några åtgärder för att utröna vem som i förväg lämnat meddelandet om årets pris. Denne – professor Erik Lönnroth – svarade: "Att efterforska vem som har gett pressen upplysningar är enligt tryckfrihetslagen brottsligt. Men vi litar fullt och fast på att pressen kommer att avslöja honom." Det är det enda möjliga svaret. Men riktigt uttömmande är det inte.

Den litteräre journalist, som inte på rak arm kan räkna upp fem sex tänkbara Nobelkandidater med minst hälften rätt, bör söka sig en annan levnadsbana. En gång i världen var jag kulturredaktör i denna tidning och hade under de åren ingen som helst underrättelsetjänst vare sig från Akademien eller från någon dess ledamot. Varje år innehöll SvD dagen efter prisbeslutet en streckare om rätt man. Men det skedde inte utan en del huvudbry och lidande i det tysta.

Det är väl heller inte kulturredaktionerna utan nyhetsavdelningarna som finner sina mänskliga rättigheter trampade under fötterna eller i varje fall sina legitima intressen motade och åsidosatta. Deras irritation är fullt begriplig. Akademiens enda synpunkt är att meddelandet om prisbeslutet om möjligt skall nå allmänheten och framför allt pristagaren inte skvallervägen eller i form av rykten från vanligtvis välunderrättat håll utan som ett tillkännagivande, vars riktighet inte kan betvivlas. Men varför lämnas detta inte direkt, så fort saken är klar? Ty nyhetsmännen kan inte låta bli att misstänka, att beslutet i själva verket redan är fattat då sammanträdet börjar.

Misstanken är inte ogrundad. År efter år lämnar Akademien själv svart på vitt på hur befogad den är. Ögonblicket efter meddelandet om beslutet överlämnas motiveringen i stencilerade exemplar på svenska, engelska, tyska och franska. Därjämte distribueras en presentation av pristagaren med utförlig bibliografi och hänvisningar till mera betydande internationella bedömningar av hans verk, allt på de nämnda språken och dessutom på pristagarens eget, där så krävs. Ingen kan tro på det tekniska under som behövdes för att Akademien skulle kunna anrätta den serveringen medan den sitter instängd i sitt sessionsrum och fattar beslut. Det är tidsluckan mellan detta och offentliggörandet man vill ha bort. Första frågan blir då: när kommer Akademien själv till klarhet?

Det kan ingen förutse, bokstavligen ingen. Genomsnittligt omfattar förslagen till ett års litteraturpris omkring hundra namn. Självfallet hade Akademien inte hunnit slakta hela denna hekatomb av författare ens om den sammanträtt varje dag på året. Vid slutet av vårterminen lägger därför dess Nobelkommitté fram en lista med fem eller sex kandidaturer, som bör komma på tal. Det är ännu inte frågan om förslagsrum, och listan är för Akademien inte bindande. Inget namn får strykas; däremot står det varje ledamot fritt att låta vem han vill ur den nämnda centurian av föreslagna rycka upp i den ledande patrullen.

När Akademien i september inleder själva prisöverläggningarna, har två faktorer tillkommit. Dels markerar kommittén i ett yttrande sin ståndpunkt till alla de föreslagna, som inte kommit med på den aktuella förslagslistan – en kandidatur kan många gånger för kommittén innebära ett mångårigt utredningsarbete, som den undan för undan redovisar för Akademien. Dels förelägger kommittén nu en valsedel med förslagsrum. Också här är den individuella friheten stor. Varje kommittémedlem kan föreslå sin egen ordning mellan huvudkandidaterna. Sådana separatlistor är inte ovanliga.

Prisöverläggningarnas första omgång antyder sällan åt vilket håll Akademien kommer att gå, naturligt nog. Valsituationen är ju i regel den, att alla är ense om att varje person på den diskuterade listan är värd sitt pris men vi har bara ett att dela ut. Och vi möts inte för att var och en deklarera en ståndpunkt, som han aldrig tänker överge, utan också för att lyssna på vad kamraterna har att säga, annars hade vi ju lika bra kunnat rösta så fort vi slagit oss ner vid bordet. Argumentationen kan på så sätt vagga av och an från torsdag till torsdag, och det är ofta svårt att avgöra när den skall hinna till kaj och var den skall lägga till. När alla finner sig ha andragit vad de har att säga, fastställer Akademien dagen för sin provröstning. Det kan ibland ta sin tid, ibland klarnar läget överrumplande fort. Så skedde t.ex. i år. Sedan jag blev ledamot har det bara förekommit ett fall av lika snabbt beslut; det tog den gången exakt samma tid som årets. Det var 1970, då Solsjenitsyn fick priset.

Först efter röstningen bestämmer Akademien dagen för sitt formliga beslut och dess offentliggörande. Det är detta dröjsmål som är en nagel i ögat. När Akademien känner sig mogen att rösta, har väl var och en som följt och deltagit i diskussionerna tämligen klart för sig vilket förslag som har bäst utsikt att vinna majoritet. Men vad i de flesta fall ingen med bestämdhet kan förutsäga är om valresultatet kommer att bli giltigt. För Svenska akademien, och såvitt jag vet bland prisutdelarna bara för denna, finns nämligen bestämmelsen att majoritet inte räcker: mer än hälften av alla disponibla röster måste tillfalla ett och samma förslag. Sker inte detta, måste Akademien antingen inställa årets utdelning eller fortsätta sina överläggningar. Men därom vet ingen någonting förrän provröstningen har ägt rum.

Om sålunda vid fullbemannad akademi två kandidater vinner vardera nio röster, kan ingendera få priset. Det medför alltså inte delat pris. Om sådant skall förekomma, måste just den namnkombination vara framställd på förslagslistan redan när överläggningarna börjar, så som var fallet när Nelly Sachs och Joseph Agnon fick var sin hälft och så som har skett i år.

Det är bestämmelsen om kvalificerad majoritet som är roten och upphovet till det s.k. hemlighetsmakeriet. Akademien kan inte buda upp hela nyhetstjänstens garde utan att veta att den har ett beslut att presentera. Det finns två sätt att förenkla situationen. Ett är att Akademien försöker få bestämmelsen upphävd. Men med så få röstande är det frågan om en sådan förenkling skulle bli en förbättring. Man behöver bara tänka sig att av fem eller sex diskuterade kandidater en fick Nobelpriset med endast fyra anhängare, därför att ingen annan kom högre upp än till tre. Ett sådant underlag är inte övertygande för en sådan belöning.

Det andra sättet är att Akademien låter bli att förvarna om dagen för offentliggörandet. Den kan då diskutera i lugn och ro, rösta den gång den känner sig färdig, som den gör vid ett inval, och ringa upp TT och meddela hur det gick. Det finns ingen bestämd säsong för ett Nobelprisbeslut; det kan komma när som helst från februari, när hekatomblistan är registrerad, till slutet av november. Det skulle innebära en avsevärd förbättring för Akademien Men för nyhetsförmedlarna?

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Artikelförfattaren Karl Ragnar Gierow, Svenska Akademiens ständige sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Gösta Wirén/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X