Att kritisera islam är inte en fobi

Kulturministerns utlovade satsning mot islamofobi kan få en för ministern oönskad effekt. Ökad kunskap om en del förtryckande islamiska praktiker kan inge samma rädsla hos vissa svenskar som gjorde mig så pass rädd att jag inte bara lämnade utan också vände mig mot islam, skriver Devin Rexvid.

Under strecket
Publicerad

Kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver skilja på islamkritik och muslimhat, skriver Devin Rexvid.

Foto: LEFTERIS PITARAKIS/AP, FREDRIK SANDBERG/TT OCH PRIVAT
Annons

I samband med den senare tidens moskébränder ingav kulturminister Alice Bah Kuhnke ett löfte om satsningar för att öka svenskarnas kunskaper om islam. Detta löfte kan nog ses som en i raden av politiska kurer mot ”åkomman” islamofobi. Det är nog anmärkningsvärt att ett statsråd lovar satsningar som utgår ifrån islamofobi som är ett omtvistat begrepp bland forskare. Begreppet är både vilseledande och problematiskt då det bygger på en felaktig politisering av den kliniska termen ”fobi” som står för ”sakligt omotiverad fruktan”. Till skillnad från en fobiker, i behov av stöd och behandling, ska ”islamofoben” motverkas och tystas ned.

I den svenska debatten används islamofobi som ett slaskbegrepp som inrymmer både kritik mot islam och muslimhat. Det används för att stämpla och tysta ned inte bara dem som enbart sprider hat mot muslimer utan även sådana som riktar legitim, saklig och sekulär kritik mot islam. Användarna av begreppet islamofobi, det vill säga islamister och västerländska islamofiler, alltså sådana som förskönar förtryckande islamiska traditioner, buntar felaktigt ihop islamkritiska forskare och debattörer med muslimhatande högerpopulister.

Annons
Annons
Annons