Annons
X
Annons
X

”Att inte hinna med sliter ont på min själ”

Hemtjänstpersonal och läkare, poliser och sjuksköterskor. Paradoxalt nog kan empati och inlevelseförmåga göra att personal i människonära yrken blir sjukskrivna. Att möta andras lidande utan att ha tid att göra vad man kan blir känslomässigt stressande och kan leda till utbrändhet. En del kallar tillståndet empatitrötthet.

Samvetsstress
Anneli Holmgren besöker Sivert Arctaedius i byn Karlsberg. Båda var med i SVT:s serie ”Sveriges bästa hemtjänst”. Sivert älskar att spela orgel och gör det fyra gånger om dagen. ”Om dom har tid att stanna spelar jag för dom”, säger han. 
Anneli Holmgren besöker Sivert Arctaedius i byn Karlsberg. Båda var med i SVT:s serie ”Sveriges bästa hemtjänst”. Sivert älskar att spela orgel och gör det fyra gånger om dagen. ”Om dom har tid att stanna spelar jag för dom”, säger han.  Foto: Elin Berge

– Det är fruktansvärt att jag inte kan sitta ner och ge en varm kram och en varm hand, lägga armen om och fråga Hur mår du? Hur är det för dig? Hur känns det?

Anneli Holmgren figurerade mycket i SVT:s ”Sveriges bästa hemtjänst” under hösten. Hon är undersköterska i Vännäs och när hon berättar om 27 hembesök och 15–20 mils bilkörning på en dag glöder frustrationen i rösten. Att inte ha tid att stanna och lyssna på ångest och ensamhet kallar hon ”väldigt känslomässigt påfrestande” – för det är tvärtemot hur Anneli Holmgren fungerar som människa.

– Brukarna kan följa med oss ända till dörren med rullatorn och säga ’Ska du bara gå? Då blir jag så ensam …’ Det sliter ont på min själ och på mitt hjärta.

Annons
X

Det Anneli Holmgren beskriver är vår medfödda förmåga att leva oss in i vad andra människor känner. Vår empati. På senare tid har forskningen intresserat sig för om det är just den här inlevelseförmågan som gör att många inom människonära yrken blir sjukskrivna, ett tillstånd som en del kallar empatitrötthet. Att möta andras lidande utan att ha tid att göra vad man kan blir känslomässigt stressande och kan till slut tömma oss på energi.

– Det som sliter värst på personalen är att inte kunna ge tillräckligt bra vård när de ser att någon far illa. Men de har samtidigt kvar sin inlevelseförmåga, så många bär på massor av situationer där de känner att de borde ha gjort mer, säger Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad vid Umeå universitet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tidigare forskning har visat att personalen klarar att ha dåligt samvete till en viss gräns. Sedan orkar de inte vara inkännande längre. Som skydd reagerar en del med att bli distanserade och avstängda, några blir i nästa steg utmattade.

    Att vårdpersonal, lärare, präster och poliser försvinner från sina branscher är ett problem i stora delar av västvärlden, men den brittiska psykologiprofessorn Paul Gilbert tror inte att inlevelseförmågan utlöser sjukskrivningarna.

    – Visst kan vi prata om empatitrötthet, men det riskerar att lägga problemet i fel knä, sa han till mig på konferensen Empathy and compassion in society i Oslo i oktober 2016.

    – I vår forskning säger ingen ’Åh, jag ser så mycket smärta och lidande att jag blir utbränd’, utan: ’Jag vill se mer av mina patienter.’ De är trötta på underbemanningen. Så inom de system som tillhandahåller vård är ilskan en mycket större källa till att personalen blir utbränd än deras inlevelseförmåga, är min åsikt.

    Tidspressen inom hemtjänsten har gjort att de gamla själva ”blir som militärer”, berättar Anneli Holmgren. När hon kommer har de förberett allt, sitter med stödstrumporna bredvid sig i soffan så att hon ska bli klar så snabbt som möjligt. För då kanske hon hinner sitta ned och ta en kopp? Foto: Elin Berge

    Enligt nyare forskning om empati pekar resultaten i bägge riktningarna: Vi kan dels få kraft, dels bli utmattade av vår inlevelseförmåga. Jakob Håkansson, psykologidocent och empatiforskare vid Mälardalens högskola, konstaterar att det alltid är jobbigt att leva sig in i andras lidande och vissa studier visar att den påfrestningen kan leda till att man går i väggen. Andra resultat pekar på att empati istället ger mening och energi – ifall inlevelseförmågan blir som ett flöde mellan givare och tagare.
    Anneli Holmgren är med om många sådana stunder i hemtjänsten i Vännäs.

    – Jag får så mycket tillbaka. Jag ger dem en kram – och får en kram tillbaka. Eller så säger de ’Du behöver inte komma på lunchen, det är sån ishalka’ – de bryr sig om oss. Det är deras glädje och respons som gör att vi orkar.

    Samtidigt kan hennes känslostämningar svänga sex, åtta gånger per dag. Ibland möter hon en vårdtagare som är arg och ilskan hamnar på Anneli. Då stannar hon kvar tills frustrationen vänt.

    – Jag har sagt till mig själv att vi inte kan lämna dem upprörda och arga, tänk på ensamheten som är där. Empati och medkänsla är det viktigaste vi har, men ibland går det över gränsen. Då gråter jag själv för att jag inte räcker till.

    Vi är skapade med den här inlevelseförmågan, berättar Jakob Håkansson och hänvisar till banbrytande experiment från 1970-talet. Altruismforskaren Daniel Batson ville framkalla empati och gav några försöksgrupper olika instruktioner inför att lyssna på en annan persons lidande: Den ena gruppen uppmanades att leva sig in i situationen, den andra att förhålla sig objektiv. Empatin var betydligt högre hos dem som ombads att vara inkännande.

    När Batson testade en tredje variant, att inte ge några instruktioner alls, blev han överraskad.

    – Nivån av empati blev lika hög som hos dem som instruerades att leva sig in i personen, säger Jakob Håkansson. Det mest naturliga för oss är alltså att vara inkännande.

    Forskningen om empati har pågått i hundra år. Hälften av de vetenskapliga artiklarna har publicerats efter år 2007. Jakob Håkansson förklarar den starka ökningen med upptäckten av spegelneuronerna – att vi speglar andras känslor – och bättre metoder för att mäta vad som händer i hjärnan.

    Och något i tidsandan?

    – Där ser jag två trender. Dels går vi mot ett mer empatiskt samhälle för att världen krymper med resor och internet. Dels kanske vi blir mindre empatiska på grund av för litet tid med varandra. Det går inte att vara empatisk samtidigt som vi stressar.

    Anneli Holmgren vet hur det känns. När hon inte stod ut längre med schemalagda tiominutersbesök hos brukarna mejlade hon sin chef och sa att hon inte ville ha det så känslokallt på jobbet. Hon vill hinna med litet samspel också.

    – När man måste stressa både tidsmässigt och känslomässigt är det som om något knäcks i en. Det är enormt påfrestande.
    Hon fick byta till ett distrikt med längre besök men också betydligt längre körväg mellan de gamla. Då sitter hon och pratar för sig själv i bilen, ett sätt att bearbeta vad hon gjort rätt och fel och gå igenom vad hon ska göra härnäst.

    – Då kan jag ju vara hos nästa som längtat efter mig. Då kan jag ge henne det bästa. När jag själv känner att jag får möjligheten att göra ett bra jobb är det lättare.

    – Brukarna kan följa med oss ända till dörren med rullatorn och säga ’Ska du bara gå? Då blir jag så ensam …’ Det sliter ont på min själ och på mitt hjärta, säger Anneli Holmgren. Foto: Elin Berge

    Tidspressen inom hemtjänsten har gjort att de gamla själva ”blir som militärer”, berättar Anneli Holmgren. När hon kommer har de förberett allt, sitter med stödstrumporna bredvid sig i soffan så att hon ska bli klar så snabbt som möjligt. För då kanske hon hinner sitta ned och ta en kopp?

    – Jag försöker ge dem kvalitetstid, men ibland spelar det ingen roll hur djupt vi går. Vi räcker ändå inte till för ensamheten och ångesten.
    Anneli brukar trösta sig med att hon gör så gott hon kan – ”för att inte bli sjuk själv”. Att även om de gamla följer med henne till dörren med rullatorn kan hennes besök ha gjort stor skillnad. Om hon hinner få dem att känna sig glada under den korta tiden – då vet Anneli Holmgren att hon kan åka till nästa. För den som skrattar är inte rädd.

    – Jag kan köra som en gruskalle på vägarna, jag kan hoppa över min egen matrast, jag kan jobba in – bara för att få säga ja tack till kaffe. Och släppa tanken på att ’Nu blir jag sen’ …

    Det låter som mycket övertid?

    – Fast jag gör det ändå. Jag kan inte leva om jag inte gör det.

    Annons
    Annons
    X

    Anneli Holmgren besöker Sivert Arctaedius i byn Karlsberg. Båda var med i SVT:s serie ”Sveriges bästa hemtjänst”. Sivert älskar att spela orgel och gör det fyra gånger om dagen. ”Om dom har tid att stanna spelar jag för dom”, säger han. 

    Foto: Elin Berge Bild 1 av 3

    Tidspressen inom hemtjänsten har gjort att de gamla själva ”blir som militärer”, berättar Anneli Holmgren. När hon kommer har de förberett allt, sitter med stödstrumporna bredvid sig i soffan så att hon ska bli klar så snabbt som möjligt. För då kanske hon hinner sitta ned och ta en kopp?

    Foto: Elin Berge Bild 2 av 3

    – Brukarna kan följa med oss ända till dörren med rullatorn och säga ’Ska du bara gå? Då blir jag så ensam …’ Det sliter ont på min själ och på mitt hjärta, säger Anneli Holmgren.

    Foto: Elin Berge Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X