Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: Att hålla en god ton ­vinner inga debatter

I dagens polariserade samhällsdebatt framstår hövlighet lätt som hyckleri för den som misstror etablissemanget, medan hänsynslöshet närmast ses som en dygd. Ändå vore just lite vanligt hyfs ­antagligen den bästa vägen mot samförstånd och konstruktiv dialog.

Donald Trump härmar en funktionshindrad reporter ­under presidentvalskampanjen i New Jersey.
Donald Trump härmar en funktionshindrad reporter ­under presidentvalskampanjen i New Jersey.

Skulle vi alla kunna samsas? Inför nyhetskanalernas tv-kameror ställdes den ­frågan 1992 av Rodney King efter att de poliser som misshandlat honom hade frikänts och våldsamma upplopp brutit ut på gatorna i Los Angeles. Kings ord lugnade inte massorna –  på fem dagar dödades mer än 60 människor och ett tusental byggnader ­förstördes – men han blev ändå ett slags symbol för fredlig samlevnad och idag står orden ”Can we all get along?” inhuggna på hans gravsten.

Det har blivit en klyscha att vi lever i polariseringens tid. Politiska motståndare demoniseras, debatter i medierna har blivit mer aggressiva, många digitala plattformar svämmar över av hets mot individer och grupper. Enligt opinionsundersökningar framför allt i USA oroar sig medborgarna över att samhällsklimatet helt enkelt blivit sämre, att det mer än förut präglas av allmän hätskhet. Nu kommer emellertid en amerikansk jurist och statsvetare, Keith J Bybee, med en liten bok, ”How civility works” (Stanford University Press), som påpekar att känslan ingalunda är ny. På 1800-talet skyllde man på inbördeskriget, immigranterna, urbaniseringen, de nyrika eller det fattiga slöddret. På 1900-talet var samhällsklimatet spänt under båda världskrigen, under den stora depressionen, under Vietnamkriget, i samband med medborgarrättsrörelsen och kvinnornas erövring av arbetsmarknaden.

Men vad Bybee framför allt är ute efter är att besvara Rodney Kings vid det här laget 25 år gamla fråga: ”Skulle vi alla kunna samsas?” Bokens nyckelord civility har intressant nog ingen exakt motsvarighet på svenska. Det är –  det konstaterar Bybee också –  nära besläktat med hövlighet (courtesy) och artighet (politeness), men som den tyske sociologen Norbert Elias visat har det sina rötter i medeltiden och har i högre grad än sina synonymer att göra med de minimikrav man kan ställa på rollen som medborgare i ett efter hand alltmer komplext samhälle. På svenska skulle man kanske kunna tala om ”hyfs”. En av de allra första amerikaner som hade synpunkter på ämnet var George Washington som redan i tonåren formulerade 110 regler för hyfs, av vilka en lydde: ”Varje handling som utförs offentligt måste utföras med respekt för alla närvarande.”

Annons
X

Också Bybee tror på hyfs men samtidigt är han medveten om komplikationerna. För det första före­ligger ingen konsensus om hur kriterierna ser ut – lika litet som när det gäller hövlighet och artighet. Generellt har vi mycket lättare att uppfatta att andra beter sig ohyfsat mot oss än att uppfatta att vi själva är ohyfsade. Forskarna Christine Porath och Christine Pearson som i 14 år studerat de mänskliga relationerna på olika arbetsplatser fann att 98 procent av alla tillfrågade åtminstone någon gång hade blivit sårade. Samtidigt visade det sig att en fjärdedel av alla som ansetts ha betett sig sårande verkade genuint förvånade över beskyllningarna.

I USA har det ända sedan unionens första tider funnits olika uppfattningar om politiskt hyfs. De ­federalistiska anhängarna av den nya grundlagen var en aristokratisk klass som krävde att de folkvalda i sitt lagstiftande arbete osjälviskt skulle kunna sätta sig över allt vad egna ekonomiska intressen hette. Antifederalisterna hävdade däremot att politik alltid handlar om konkurrerande intressen. ­Federalisterna reagerade med häpnad, som inför ett rent barbari: för dem tedde det sig självklart att välutbildade, dygdiga människor måste kunna se längre än till egenintresset. Antifederalisterna lät sig inte bekomma: för dem var det viktiga att man tog lika mycket hänsyn till alla intressen.

För det andra kan krav på hyfs fungera förtryckande eller begränsa yttrandefriheten. En elit kan hålla ”folket” nere genom att kräva att de ska följa elitens spelregler. Själv kommer jag att tänka på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell ”Aapo” som utspelas under Finlands inbördeskrig 1918. Aapo är dräng på en herrgård och blir mobbad av gårdens folk därför att han satts att arbeta med en åsna, inte – som andra – med en häst. Han upp­söker godsägaren på hans kontor och på frågan vad han vill svarar han genom att skrika: ”Jag fordrar att få en häst i stället för den där förbannade ­åsnan!” ”Varför skriker Aapo”, frågar godsägaren strängt. ”Jag skriker för att det skall höras. Och om det inte hjälper med det här, så ämnar jag skrika så att det ekar upp till himlen. Jag är för god för att gå bakom en åsnas svans, jag skall ha en riktig häst!” ”Skall och skall och skall”, svarar godsägaren. ”Aapo skall framför allt uppträda hyfsat här på kontoret.” Till slut blir Aapo utkörd och skickad tillbaka till åsnan – varpå han med tiden går med i röda gardet och kommer tillbaka som hämnare för att mörda godsägaren.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bybee har ett mer dagsaktuellt exempel. 2014 skulle Steven Salaita flytta från en akademisk tjänst till en annan. Det var den sommar då det utbröt häftiga ­strider mellan israeliska trupper och palestinier i Gaza och en indignerad Salaita tog kraftigt ställning på Twitter: ”I det här skedet skulle väl ingen vara förvånad om Netanyahu uppträdde i tv iförd ett halsband gjort av palestinska barns tänder.” Ledningen för det universitet dit han var på väg återtog omedelbart sitt jobberbjudande, uttryckligen med hänvisning till Salaitas brist på hyfs: ”Vid University of Illinois kan vi inte tolerera kränkande ord eller handlingar riktade mot andra åsikter eller de personer som uttrycker andra åsikter.” Att Salaita fick sparken väckte en livlig offentlig debatt: i yttrandefrihetens namn ­uttryckte 16 av universitetets institutioner att ledningen inte längre hade deras förtroende och över 5 000 forskare beslöt att bojkotta universitetet.

    Bybee tar inte upp uttrycket ”politisk korrekthet” men det är i själva verket högst relevant för den ­diskussion han för. Det används så gott som alltid negativt, för att karakterisera en grupp som man uppfattar som en självutnämnd elit som vill ­påtvinga en sin uppfattning om hyfs. Det är också intressant eftersom det inte sällan samtidigt rymmer en misstanke om att denna elit egentligen bara är opportunistisk eller rentav hycklande. Som ­Bybee konstaterar är det en vanlig kritik mot alla former av hövlighet eller artighet att de innebär ouppriktighet, inautenticitet. Hans bok skrevs under Donald Trumps valkampanj och han menar att den nuvarande presidentens otaliga ohyfsade uttalanden hade ett dubbelt syfte: dels var de avsedda att skaffa honom ännu mer massmedial uppmärksamhet, dels skulle de få honom att framstå som en autentisk person som vågar säga det många tänker men inte vågar säga.

    Enligt Bybee är det riktigt att civility –  ett hyfsat beteende –  förutsätter att man inte säger allt man tänker och inte provocerar till diskussion, men medan hyckleri handlar om att försöka framstå som bättre än man egentligen är så handlar hyfs om att försöka bevara lugnet i ett heterogent samhälle. Hyfs – eller om man så vill det man brukar kalla vanlig hövlighet – möjliggör relationer mellan människor som inte är vänner. Det fungerat därför att det inte förutsätter att man ska ha samma mål eller över huvud taget känna någon personlig sympati för varandra. Tanken är att man oavsett vad man tycker om varandra ska kunna leva i harmoni helt enkelt genom att uppföra sig väl.

    Som lösning på polariseringen i samhället kan detta ju tyckas tunt men hur ser alternativen egentligen ut?

    Ett skulle kunna tänkas vara information. Men tillsammans med psykologer från University College i London har juristen Cass R Sunstein från ­Harvard Law School utfört ett nedslående experiment. Forskargruppen delade in 300 försöksper­soner i tre grupper utifrån hur allvarligt de såg på klimatfrågan. Först skulle de säga hur stor temperaturförändring de räknade med fram till 2100. Inte oväntat räknade de mest engagerade miljö­vännerna med den högsta ökningen och de mest klimatskeptiska med den lägsta. Sedan försågs grupperna med en balanserad blandning av goda och dåliga klimatnyheter och skulle sedan göra en ny gissning om läget 2100. Det visade sig då att alla grupper ändrade sina bud men de som såg mörkt på framtiden blev långt mer påverkade av de dåliga nyheterna än av de goda medan klimatskeptikerna enbart tog till sig de goda nyheterna. Resultatet av informationen var alltså bara att de två starkast ­engagerade grupperna polariserades ytterligare.

    Man skulle ju också kunna tänka sig att en ­organiserad offentlig debatt skulle kunna skapa samförstånd, men då behöver man bara tänka på hur det har gått med folkomröstningar. Brexit-omröstningen är ett exempel, ett annat den omröstning om att tillåta samkönade äktenskap som var tänkt att äga rum i Australien men måste ställas in eftersom tonen i diskussionen blev mer och mer aggressiv. Anhängarna beskyllde motståndarna för att vara efterblivna, motståndarna lät konservativa läkare skriva böcker om den ”naturliga” familjen och mobiliserade barn till lesbiska par som vid massmöten skulle stiga fram och berätta hur mycket de lidit av att inte få växa upp med en pappa. Ja, motståndarna gick ännu längre –  de drog sig inte för att jämföra anhängarsidan med nazisterna eller IS.

    Åtminstone indirekt får Bybee stöd av den ­finlandssvenska filosofen Mari Lindman som i en kolumn har problematiserat vad man kunde kalla ”Ärligt talat”-kulturen. Hon skriver: ”Ärlighets­retoriken (där hänsynslöshet nästan framstår som en dygd) gifter sig lätt med idén om att man inte längre får säga vissa saker, och att det finns vissa som trots detta agerar modiga sanningssägare och -vittnen i en annars mörk och slätstruken tid där pk-eliten vägrar se sanningen i vitögat.” Det är ett destruktivt misstag att tro att det värsta man kan säga om ­någon måste vara det sannaste.

    Annons
    Annons
    X

    Donald Trump härmar en funktionshindrad reporter ­under presidentvalskampanjen i New Jersey.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X