X
Annons
X

Theresa Benér: Att gestalta med staden som scen

I våras hade Royal Court Theatre i London urpremiär på den brittiske dramatikern Martin Crimps nya pjäs, "The City". Iscensatt av Katie Mitchell (som just gästregisserat på Dramaten) var detta ett ångestladdat scenpoem om rotlösa människor i en storstad. Crimps sparsmakade, avbrutna dialoger utspelades på en läckert designad, avskalad scen som framhävde tomhet och kontaktlöshet mellan rollgestalterna, en man, en hustru, deras lilla flicka och en grannfru. Varje replik filtrerades genom en icke definierbar rymd av osäkerhet som kunde få rätt banala meningar att klinga som hot eller strategiska fällor. Den neurotiska grannfruns klagomål på parets ­lekande barn i trädgården fick snart en ­underton av att hon skulle kunna göra dem något ont. Men även glada nyheter mellan maken och hustrun, om arbete, resor et­cetera, tycktes ingå i osynliga nät av konspirationer.

"The City" är en pjäs som skildrar främlingskap i den moderna storstaden, den obehagliga känslan av att man inte riktigt hör till i rummet och inte har en autentisk delaktighet i de relationer och berättelser som utvecklas där. Alla signaler – röster, rörelser, ljud, ljus, former – sorteras undermedvetet i individen och väcker reaktioner av trygghet, rädsla, entusiasm eller aggression. Staden är en scen där oändligt många kombinationer av människor med skilda förutsättningar ska förhandla sig fram till en samlevnad, som berikas både av det förflutna, av nuets möjligheter och av visioner för en framtid. Men hur ska vi göra oss förstådda och kreativa i detta myller av människor med olika drivkrafter och särarter? Hur kan staden bäst förvalta och utveckla sina invånares mångfald och dynamik?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X