Peter Handke.
Peter Handke. Foto: Hampus Lundgren

Handke 2017: Nobelpriset till Dylan var ett angrepp

Peter Handke är ständigt med på listorna över tänkbara Nobelpristagare i litteratur. Kontroversiell på grund av sitt stöd för Serbien under kriget, men också djupt beundrad av författarkollegor som Knausgård och Orhan Pamuk.

Thomas Steinfeld mötte honom i september 2017 i huset i Chaville utanför Paris.

Uppdaterad
Publicerad

När han var ung, skämtar Peter Handke, hade han så många läsare att de lätt hade kunnat fylla ”Stade de France”, den gigantiska arenan i norra Paris där det franska fotbollslandslaget spelar sina hemmamatcher. The Rolling Stones spelade där i somras, för nästan hundratusen åskådare. Numera, säger Handke, räcker läktaren vid fotbollsplanen i hans hemort Chaville till, en liten förort till den franska huvudstaden. Bänkarna där rymmer fyrahundra människor. Men Peter Handke underdriver: under 1970-talet, även under 1980-talet, hade han, med böcker som ”Målvaktens skräck vid straffspark” (1971), ”Den vänsterhänta kvinnan” (1978) och ”Vägen till Sainte-Victoire” (1982), betydligt fler läsare än vad som skulle rymmas i en arena, och inte bara i Tyskland eller i Frankrike, utan över hela den västliga världen.

– Andra författare har trogna läsare. Jag förmår inte binda dem.