Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Att gå på toa fungerar som att be till gud

För mig som ateist är det inte bara lätt att förlöjliga religion – det är lockande. När alltjämt miljarder människor tror på uråldriga sagor om hur jorden skapades och att abort är syndigt, då behöver vissa av oss andra överlevnadsstrategier. Och min är inte sällan att raljera och provocera, tvinga ut religiösa föreställningar på sin spets. Men jag har börjat känna ett behov av att dra en gräns mellan religion och religiös. Av att kritisera religiösa idéer och handlingar, men inte religiösa individer. Det är nämligen min övertygelse att ateistens viktigaste insikt inte handlar om religion utan om en själv, om hur nära jag själv har till mina troende egenskaper.

Annons
X

Jag brukar exemplifiera med AIK. Och för att detta ska fungera måste vi vara överens om att religion och vidskepelse är, om inte två ord för samma fenomen, så i alla fall besläktade.

Självklart tror jag inte på sånt. Då kunde jag ju lika gärna tro på gud.

Jag brukar skratta åt sportskrock. Ni vet, hockeyspelare som alltid tar på sig vänsterskridskon först, supportrar som alltid måste köpa mazarin till kaffet i pausen för att pappa alltid gjorde det för 30 år sedan och laget löper större risk att tappa ledningen i andra halvlek om de inte stoppar i sig en mazarin de inte gillar.

Självklart tror jag inte på sånt. Då kunde jag ju lika gärna tro på gud.

Men så påpekade min son att jag alltid går på toaletten när AIK i hockey drabbas av en utvisning i kritiskt läge. Är matchen jämn och AIK ska spela boxplay i tredje perioden, ja, då avviker jag till vattenklosetten.

Jag tror det började med att jag helt enkelt var nervös och kände behovet tränga på. Men sedan blev det en skyddsmekanism. Och till slut nästan en tro på att AIK skulle klara den där sena utvisningen om jag bara befann mig på toa.

Nå, min son sa att han förstod mig: "Det funkar ju! Jag tror aldrig det har hänt att du har kommit tillbaka och jag varit tvungen att berätta om hur de släppt in ett mål."

Eftersom jag inte tror på vidskepelse har jag inte ens tänkt den tanken. Ändå måste jag ju erkänna att jag var ute efter den effekten. När domaren höjer armen för utvisning på AIK-spelare så reser jag mig och går på toaletten – med regelbundenheten hos en aftonbön.

Och här kommer det viktiga: jag må aldrig ha tänkt att jag TROR på någon effekt, men jag har heller aldrig tänkt att jag INTE tror. Jag har de facto varit ute efter en vidskeplig effekt och handlat religiöst för att uppnå den, och jag har inte ens tänkt att det varit dumt eller naivt.

Jag har alltså befunnit mig i en relation med AIK som påminner om hur religiösa människor jag känner beskriver sina relationer med gud. De går inte heller omkring och formulerar denna tro, de accepterar och besitter mängder av moderna kunskaper som totalt motsäger Bibeln och rentav guds existens, men religion för dem är en praktisk tradition, ett invant beteende, en trygghetsritual, något oftast oformulerat.

När AIK ska spela en man kort med tre minuter kvar av sista perioden famlar jag efter tryggheten i att gå på toaletten. Det är ett sätt att förebygga och hantera nervositet, ängslan, rädsla, besvikelse, sorg. Exakt allt det som människan skapade religionen för. Att AIK ibland släppt in mål ändå har jag rationaliserat genom att glömma bort det.

Det är en mäktig kraft, en uråldrig drift, värd respekt.

Och då menar jag alltså inte bara AIK-kärleken utan även gudstroendet.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen