Annons

Erik Bergqvist:Att få syn på sig själv genom fjäril och lo

Sven Rosendahls böcker är svåra att artbestämma. Hans romaner kan vara biologiskt exakta med djur i viktiga roller, medan naturskrifterna ofta glider ut i fiktion. Den nyutkomna studien ”All dödlighets sång och skrian” granskar den idag ganska bortglömda författarens naturprosa. 

Under strecket
Publicerad

Naturprosa, naturskildring … Beteckningar med en lite däven klang. Väcker nog en del medlidsamma leenden, låt vara kanske mest från dem som aldrig läst naturprosa på allvar, miljömedvetna och gummistövlade innerstadsbor kanske, eller bara tillhörande den växande skara som knappt kan skilja en kråka från en råka, och gärna får denna brist att framstå som en merit.

Naturprosan var i vårt land en gång både populär och en del av det bildade samtalet. Sedan kvästes småbruken, storstäderna växte, skolan urvattnades och moderniteten spann sin alienerande plastfolie över originalvärlden. Folks referenser till hela landskap, deras arter och årstidsrytm, började försvinna. Biologisk analfabetism, talade Fredrik Sjöberg om i en artikel här i SvD för femton år sedan; en oförmåga att läsa naturen. Massor av litteratur förvandlades till chiffer för nördar, mat för möss i sommarstugor.

Annons
Annons
Annons