Annons
Recension

Gregorius Att bli mördad av doktor Glas

Publicerad

”/.../ det var alldeles samma handlingssätt som fyllde mig med vämjelse för den gamle prästen och med en oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en försagd vördnad som inför gudomens närhet.”
Så skriver doktor Glas i sin dagbok, i Hjalmar Söderbergs roman från 1905. Det gäller människor som ”söker vällusten” utan att ”bekymra sig om lyckan”. Driven av denna vämjelse och denna ömhet mördar doktor Glas pastor Gregorius, för att pastorsfrun ska kunna förenas med sin unge älskare.
Det är inte mycket läsaren får veta om Gregorius. Han är omtyckt i sin församling. Inte någon hycklare, enligt hustrun Helga (en term som ändå ständigt återkommer i referat av boken), hans tro är äkta, och han är alltid snäll mot henne. Det är hans närmanden hon vill slippa, inte äktenskapet i sig. Doktorns avsky för pastorn delas dock av hans antiklerikala krogvänner Markel och Birck. De verkar också eniga om att människor som är så feta som pastorn och så
åldriga som 57 år borde avstå från erotik. (Doktorn själv är i sina bästa år, 33, händelsevis jämngammal med sin skapare.)

Bokens obehagligaste person är för den som inte förvillas av berättarperspektivet utan tvekan doktor Glas. Han är en enstöring med sexualskräck, trots sitt yrke äcklad av kroppslighet. En förlossning är för honom värre än en dödsbädd, en nyfödd är något ”vedervärdigt”. I maskopi med fru Gregorius lurar doktor Glas i sin patient först att hustrun är sjuk, sedan att pastorns eget liv står på spel. Mordet är doktorns initiativ: prästen ska bort, utplånas, det gäller att befria jorden från något orent. Det blir till en moralisk plikt, något som krävs av honom för att han ska visa sig mäktig en verklig handling.
Att Tyko Gabriel Glas inte är författarens alter ego annat än åldersmässigt är givet. I ett brev på ålderdomen konstaterade Söderberg att han själv aldrig skulle kunnat handla som doktorn, men att doktorn å andra sidan aldrig skulle kunnat skriva som han själv - en motsägelse i
dagboksfiktionen som undgått kritiken, skojade Söderberg.
I romanen Gregorius återberättar nu Bengt Ohlsson dessa händelser ur pastorns perspektiv. Tiden och miljön är desamma, replikerna identiska i den mån personerna korsar varandras väg, vilket bara sker vid ett fåtal tillfällen. Marginella figurer som exempelvis pastorns gamla mamma får mer utrymme, andra är fritt uppfunna. Berättelsen är i jagform, alltså närmast dagboksframställning i återblickande avsnitt, i romanens nutid det slags förstapersonspresens som ger maximal identifikation hos läsaren.

Annons
Annons
Annons
Annons