Annons
Krönika

Karin Thunberg:Att åldras är inget för veklingar

Arkivbild.
Arkivbild. Foto: Africa Studio/Shutterstock

Så revs mina farföräldrars hus, kvar finns bara stenmuren, minnena. Från evigheten hör jag farfars röst mullra över utvecklingen, att allt fler åldringar saknar tak över huvudet.

Publicerad

Farfar var lika bergfast som graniten på min barndomsö, ön där han själv levde hela sitt liv. Tung i kroppen, väldig i sin övertygelse att de sämst lottade måste få hjälp och stöd. Näven som en klubba i bordet, ord som ingen vågade säga emot.

Han dog en försommardag 1967 när liljekonvaljerna just slagit ut. Ett halvår som änkling, mer hade han inte krafter till. Kväll efter kväll satt han i kökssoffan och stirrade ut mot vägen efter kvinnan han levt ihop med hela sitt vuxna liv, hon som var min farmor. Ändå visste han så väl att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det var ju han själv som beställt stenen till kyrkogården, stenen med plats för hans eget namn ovanför hennes.

Annons
Annons
Annons