Inge Axelsson:Atombomben kastar åter sin skugga över oss

Nobels fredspris till ICAN:s antikärnvapenkampanj blir förhoppningsvis en väckarklocka för vårt slumrande engagemang mot ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. Det återstår att se om det föreslagna förbudsavtalet är det första rejäla steget mot en säkrare värld eller ett slag i luften. 

Under strecket
Publicerad

ICAN-demonstration utanför nordkoreanska ambassaden i Berlin.

Foto: Britta Pedersen/IBL
Annons

För två veckor sedan tillkännagav den norska ­Nobelkommittén att den beslutat att tilldela årets fredspris till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (Internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, ICAN). Enligt motiveringen får organisationen priset ”för dess arbete för att uppmärksamma de fruktansvärda humanitära konsekvenserna av all användning av kärn­vapen, och för sina banbrytande ansträngningar att uppnå ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen”. ICAN:s svenska generalsekreterare Beatrice Fihn kommer att vara den enda kvinna som i år får motta ett Nobelpris.  

Men vad är ICAN för organisation? Låt oss gå tillbaka till år 1961 då en liten grupp läkare i Boston, USA, bildade Physicians for Social Responsibility (PSR) för att mot­arbeta framför allt kärnvapen. De fick sitt publika genombrott när de påvisade att barn i USA i sina tänder hade den radioaktiva isotopen strontium-90, som härstammade från kärnvapenprover. Det ledde till ett uppror bland amerikanska föräldrar som bidrog till att USA och övriga kärnvapenmakter kom överens om ett förbud mot kärnvapenprov i atmosfären. Endast provsprängningar under jord var fortsatt lagliga. 

Annons
Annons
Annons