X
Annons
X

Dick Harrison: Atlantens historia sedd genom torskögon

Mark Kurlanskys biografi om torsken är en sällsynt inspirerande bok, skriven på en prosa som är både vederhäftig och litterärt njutbar. Gränsen mellan naturvetenskap och humaniora suddas ut i denna berättelse om en fisk som i varje fall nästan förändrade världen.

undefined

Det finns biografier om kungar, fältherrar, upptäckare, tyranner och andra som har gjort sig bemärkta i historien. Det finns även kollektiva biografier, beskrivningar av en hel samhällsgrupps utveckling genom en blandning av statistik och kvalitativa djupdykningar. Men vem har hört talas om ett seriöst försök att skriva en biografi om en fisk?

Mark Kurlansky har gått iland med bedriften. Tidigare var han fiskare, men journalistbanan lockade, och tillbaka på landbacken tog han sig för att skriva böcker. Han har gett ut ett arbete om karibiska övärlden, och inom kort kommer en bok om baskernas historia. Dessa nog så intressanta ämnesval förbleknar emellertid jämfört med den bok som nyligen utkommit på svenska, Torsk. En biografi om fisken som förändrade världen (240 s, Ordfront).

Huvudpersonerna, eller snarare några av huvuddjuren, stirrar med tomma ögon och vidöppna gap rakt mot betraktaren från det fotografi som pryder bokens utsida. De stora exemplaren förevisas av tre norska fiskare, grinande av en stolthet som mer än väl kompenserar för den saltstänkta kyla som anas i bildatmosfären. Över dem ser vi en gravyr av Milton J Burns som förvaras i ett museum i Salem, Massachusetts. Ivriga, vana fiskare kämpar för att få upp sin efterlängtade fångst. Det är mellan dessa poler som Kurlanskys skildring utspelar sig, från torskbankarna kring Newfoundland och New England i väster till Island och Norge i öster.

Annons
X

Men det börjar i Baskien. En gång på medeltiden lär en fiskare ha dragit upp en nästan meterlång torsk. Ingen blev förvånad över att torsken kunde tala - vad annat var att vänta av ett så förunderligt djur? Det var själva språket som var märkligt: torsken talade baskiska. Åtminstone enligt baskerna själva, medeltidensstora torskfiskarfolk, som har förmedlat sägnen till oss. Problemet är att det inte finns någon torsk i vare sig baskiska eller spanska farvatten. Ändå kom baskerna hem från sina atlantiska färder med stora mängder fisk, vilken de omsatte i den egna fiskeindustrin på ett sätt som gjorde dem ryktbara. Dåtidens européer hade nämligen till skillnad från nu inget emot att äta valkött, och det var inte sällan baskerna som fiskade ihop maten. De kunde göra stora sjöfärder på Nordatlanten eftersom de hade monopol på väldiga - hemliga! - torskbestånd. När torsken väl hade saltats hade baskerna ett näringsrikt livsmedelsförråd som inte fördärvades under långfärder.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Var hittade baskerna sin fisk? På 1400-talet ville många giriga köpmän och avundsjuka fiskare veta svaret på frågan. Det fanns torsk vid Island och i Nordsjön, men där syntes inga basker till. Kanske hade baskerna hittat ett nytt land på andra sidan havet? Åren 1480-81 utrustade några nyfikna köpmän i Bristol expeditioner i västerled för att söka finna en mytomspunnen ö vid namn Hy-Brasil. Vi har ingen aning om hur företaget avlöpte - organisatörerna var lika tystlåtna som baskerna - men torsk hittade man. Uppenbarligen mycket - när de konkurrerande hanseatiska köpmännen år 1490 erbjöd sig att förhandla om rättigheterna till ishavshandeln var initiativtagarna i Bristol inte längre intresserade. Myndigheterna blev misstänksamma och åtalade en av bristolborna, en tulltjänsteman vid namn Thomas Croft, för att ha köpt torsken i utlandet och därför var skyldig till smuggling. Croft försvarade sig med att han hade fiskat torsk långt ute i Atlanten, och han frikändes utan att ha avslöjat några hemligheter. Hade han hittat baskernas tillhåll? Vi vet inte.

    Det dröjde ytterligare en tid innan fransmannen Jacques Cartier och andra resenärer gjorde den upptäckt som revirsinnade fiskare hade hållit hemlig i generationer. Cartier gjorde en resa i de för honom okända farvattnen kring Newfoundland. Förutom att muta in hela landet för den franska kronan noterade den förbluffade Cartier närvaron av 1 000 baskiska fiskefartyg . . . Hemligheten var avslöjad. Leif Eriksson och hans vikingar var långt ifrån ensamma om att ha hunnit före Columbus till Nya världen.

    Så börjar Kurlanskys bok. Som en blandning av skröna och fakta, lite småtrevlig läsning efter jobbet för den som tycker om fisk. Sedan förändras boken, steg för steg. Glupskhet och hänsynslöshet gör entré. Människans ideligen omvittnade förmåga att förstöra och ödelägga manifesteras med all oönskad tydlighet. Hemlighetsfulla basker och nyfikna tulltjänstemän förpassas till historiens bakgård av de horder av fiskare som i början av 1500-talet väller in över Newfoundlands stränder. Kurlansky drar en direkt parallell till guldrushen i Kalifornien i mitten av 1800-talet. Man åkte över Atlanten, fiskade torsk, åkte hem, sålde fisken och blev rik. År 1510 var salttorsk en stapelvara på marknaden i Rouen och andra städer i Västeuropa. I mitten av samma sekel utgjorde torsk 60 procent av all fisk som åts i vår världsdel, och så förblev det i omkring 200 år. För tidigare andrarangshamnar som La Rochelle blev upptäckten av Newfoundlandstorsken inledningen på en guldålder.

    Denna artikel var införd i SvD den 15 september 1999.

    Boken växer ut till ett panorama över hela Nordatlantens historia, sedd genom fiskögon. Det är en historia som vi känner igen, men ändå inte. Vi har läst och hört om allt detta sedan barnsben, men utan att hela tiden snubbla över nyfångade fiskar. De traditionella ingredienserna i böcker och filmer om Nordamerikas kolonisering och Europas atlantiska maktuppsving utgörs av guldletande conquistadorer, franska pälsjägare, afrikansk slavhandel, indianprinsessan Pocahontas, det holländska svindelköpet av Manhattan, det misslyckade projektet Nya Sverige, socker- och tobaksplantager, blodtörstiga pirater och Jamaicarom - inte torsk. Torsk var emellertid, tillsammans med pälsverk, onekligen det som lockade 1500-talets européer att överhuvudtaget bege sig till Canada och New England. Torsken var måhända inte glamorös, men den gav inkomster - stora inkomster. För britter och fransmän var torsk en så viktig naturtillgång att man inte hade något emot att kriga om den. Hela dramat målas upp av Kurlansky i kapitel efter kapitel. För varje ny uppfinning och mänskligt initiativ blir konsekvenserna värre för de stackars djuren. För blott ett decennium sedan skedde det som inte fick ske: torsken tog slut. Den eskalerande fiskjakten resulterade i en zoologisk katastrof, och numera måste newfoundländarna importera sin favoritföda från utlandet.

    När man har hunnit så långt i boken är "Torsk" inte längre någon trevlig läsning, och bör inte heller vara det. Den historiska skrönan har lämnat plats för kallhamrad, kritisk journalistik. Kurlansky påpekar att ett av de största hoten mot en återuppbyggnad av torskbeståndet utanför Newfoundlands kust är att man "nästan patologiskt förnekar vad som skett". Folket på ön tycks vara beredda att tro på vad som helst utom på att de själva har tagit kål på naturens håvor. Många kanadensare anser till och med att de har drabbats av en transatlantisk torskflyttning: att fisken har packat och emigrerat till vattnen utanför Norge.

    "Torsk" är en ämnesöverskridande, tvärvetenskaplig skildring på fler sätt än ett. Gränsen mellan naturvetenskap och humaniora suddas ut. Prosan är både vederhäftig och litterärt njutbar: detta är vetenskapsjournalistik när den är som bäst. Mark Kurlansky är väl inläst på historia, antropologi och gastronomi. Hans ekologiskt präglade grundsyn kännetecknar boken i stigande grad, mer ju längre man kommer i redogörelsen. I de första kapitlen njuter läsaren av Atlantens överflöd tillsammans med de tystlåtna baskiska fiskare som vägrar berätta sin hemlighet, och mot slutet gråter hon med de newfoundländare som kanske för alltid har blivit berövade sin älsklingsrätt tillika med sitt levebröd. De gammaldags fiskarna med sina små nät och små båtar är bokens hjältar; de monstruösa fiskeindustrierna, som renrakade det sista torskbeståndet utanför Kanada med sina bottentrålar, är dess skurkar.

    Till hjältarna hör också de mästerkockar som i rikt mått gör läsarens bekantskap i varven mellan de historiska kapitlen i "Torsk". En av dessa experter, sig själva ovetande medförfattare till boken, är Guillaume Tirel, alias Taillevent, som lagade mat för den franske 1300-talskungen Karl V. Som exempel på dennes bidrag kan nämnas följande recept ur en manuskriptrulle, som till alla torskfanatikers glädje har överlevt in i modern tid: Bered torsken och koka den med vin. Lägg upp fisken och dränk in den i en sås (jance) bestående av krossad ingefära och mandel som fått koka i syrlig saft gjord på omogna plommon, eventuellt också i vitt vin. "Vissa bruka därtill vitlök, andra icke." Detta att jämföra med den moderne parisiske stjärnkocken Alain Senderens recept på morue fraîche rôti (stekt färsk salttorsk), som återfinns på s 174 och inkluderar paprika, svamp, schalottenlökar, zucchini och mycket annat. När senast läste man ett historiskt verk och civilisationskritiskt samhällsreportage som även är en formidabel kokbok?

    Av särskilt intresse för oss nordbor är Kurlanskys redogörelse för torskkriget utanför Island. Detta är en konflikt med gamla anor. Den första stora kraftmätningen utlöstes av mordet på engelsmannen "Brede John" i det isländska fiskeläget Grindavík år 1532. Den gången var inte islänningarna själva inblandade. På ena sidan stod engelsmännen, på andra sidan Hansan. Tyskarna segrade efter ett kort krig. Anledningen var inte så mycket engelsk svaghet som bristen på varaktigt intresse. Engelsmännen behövde inte Island, eftersom det gick lättare att fånga torsk vid Newfoundland. De återvände först på 1890-talet, då med väldiga stålfartyg som körde över de isländska fiskarnas nät och linor. Till saken hör att de förnämsta torskgrunden utanför södra Island ligger på en smal hylla endast några sjömil från land. Roddbåtsfiske var möjligt och därför något som även fattiga öbor kunde ägna sig åt - dvs det hade varit möjligt innan britternas monsterfartyg dök upp. Islänningarna besvarade emellertid hotet genom att skaffa sig likadana trålare. Ägarna av dessa fartyg var öns första egentliga kapitalister. Liksom i New England på 1640-talet skapade torsken en företagarklass på Island.

    Efter andra världskriget exploderade motsättningen mellan de båda fiskarfolken. Anledningen var att islänningarna tillgrep juridiska medel för att värna om sin ekonomi. Gränsen för nationens eget fiske försköts successivt allt längre från öns kuster, vilket gjorde britterna upprörda och resulterade i tre krig. "Torskkrigen" 1958-61, 1972-73 och 1975-76 bröt ut utan krigsförklaringar och utan stupade. Det senare berodde, påpekar Kurlansky, "bara på avsevärd tur på båda sidor". Islands främsta vapen, som hade tagits fram under det första kriget men sattes in först under det andra, var en trålwireklippare som skar av trålarkablar så att hela det dyrbara nätet med dess fångst gick förlorad.

    Sammanlagt inträffade detta 84 gånger åren 1972-73. Eftersom båda sidor var medlemmar av Nato gick det inte för sig att använda militära fartyg, så i stället för att sända Royal Navy mot norr svarade britterna med att skicka ut trålare att ramma isländska kustbevakningsfartyg, vilka rammade tillbaka och avlossade kanonskott. Islänningarna segrade.

    Torskkrigen mellan Storbritannien och Island demonstrerar hur het fiskefrågan är ännu i vår egen tid. Mot denna bakgrund är det lätt att inse logiken bakom torskrusher, kolonisation och krigshandlingar i förfluten tid. Vad som inte är lika enkelt att förstå är vilken relativ betydelse torsk och fiske hade för folks och staters välbefinnande då jämfört med nu. 1970-talets Island var helt beroende av fisket: under andra torskkriget vägrade den isländska regeringen att ta emot skadade eller sjuka brittiska sjömän om dessa inte anlände med sitt fartyg, dvs kapitulerade. Men hur var det för några sekler sedan? Hur stor vikt satte de franska och engelska regeringarna vid torskfisket utanför Newfoundland jämfört med den vikt de satte vid övriga ekonomiska resurser (till exempel sockerplantager) och den politiska kampen mellan dynastier? Kan man mäta torskrivaliteten mot spanska tronföljdskriget? Var befann sig fiskefrågan på den politiska agendan?

    Dessa frågor är inte omöjliga att besvara, och här hade Kurlansky kunnat nå längre än han gör. Han snuddar vid flera teman, men han löper långt ifrån alltid linan ut. Boken är för kort för att perspektiven skall erhålla en djuplodande analys. Här och där ger "Torsk" ett alltför hoppigt, översiktligt intryck. Det är ibland charmigt, men också irriterande. Som resultatet är inbillar sig den historiskt obevandrade läsaren lätt att torsken utgjorde det nav kring vilket allt kretsade, att USA inte skulle ha existerat utan torsken och att indianerna kanske skulle ha fått behålla åtminstone norra delen av kontinenten om det inte hade varit för torsken. Torsk blir till ett smurford, en generell förklaring på det mesta här i livet och i historien. Kurlansky har sina poänger, men i och med att han medvetet ser historien ur fiskögon blir läsarens synfält starkt begränsat. För den som kan sin historia är detta uppfriskande, men för novisen är det förledande.

    Till bristerna hör också Kurlanskys ovilja att dra in Östersjön i diskussionen. Det mest betydelsefulla svenska torskfisket bedrivs just där och vissa år svarar torskfisket i Östersjön för omkring hälften av det sammanlagda värdet av den svenska fiskfångsten. Denna brist påpekas av Mikael Löfgren i bokens svenska förord. Löfgren målar även upp ett skräckscenario i vilket Öresundsbron kommer att minska salthalten i Östersjön så mycket att vår egen speciella Östersjötorsk dör ut. Det finns gränser för vad dess särskilda simblåsa klarar av. I det lite väl paranoida förordet nämns också "visionärers" planer på att göra Östersjön till en sötvattenreservoar för export till ökenländer, något som kommer att innebära Östersjötorskens död. Skämt eller allvar?

    "Torsk" bör tas för vad den är: en sällsynt inspirerad historia om en fisk som kanske inte förändrade världen så mycket som Kurlansky vill få oss att tro, men nästan. Det är en bok att avnjuta, om än med vakna ögon. Allra kusligast är likväl inte torskens hypotetiska förmåga att förändra historiens gång utan människans möjlighet att brutalt och slutgiltigt förändra livsförutsättningarna för torsken. Det är slutfiskat vid Newfoundland. Endast ett fåtal entusiaster vägrar att inse faktum. Mark Kurlansky skildrar livfullt en scen i vilken fiskarna Sam, Leonard och Bernard sticker ut till havs för att märka fiskar för forskningssyfte och helst också lyckas äta några. Det senare är en nåd att stilla bedja om. I dag äter de djupfryst torsk från Island, Ryssland eller Norge, och det är inget vidare. Männen på Newfoundland är vana vid färsk, vit, mjäll torsk "med nerver som fortfarande dallrar", som en fiskardotter uttryckte det. Den tid då sådan föda vankades i hamnarna är för alltid förbi.

    Dick Harrison
    är docent i historia.

    Laddar…
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Bild 1 av 2

    Denna artikel var införd i SvD den 15 september 1999.

    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X