X
Annons
X

Atkinsmetoden fungerar - i alla fall för mig

Journalister ska inte tala i egen sak. Objektivitet är ledstjärnan. Men också journalister har allmänmänskliga erfarenheter, som kanske ibland kan ha relevans. Det kan till exempel gälla bantning, något som hälften eller mer av alla uppges ägna sig åt någon gång.

Själv har jag i princip bantat sedan tidiga tonår. Utan någon större framgång. Inte förrän jag i september 1999 fick en dag över i ett regnigt Baltimore i USA och inhandlade bästsäljaren om doktor Atkins nya matrevolution. Utan några som helst förhoppningar. Just då var jag inne i en obehaglig period av viktökning som jag inte fick stopp på plus tilltagande anfall av återkommande blodsockerfall. De brukade jag bota med Coca-Cola för att orka jäkta vidare. Vid ett kafébord i Baltimores hamn läste jag och läste och fick plötsligt en massa förklaringar som ingen annan kunnat ge. Jag hade nått ett stadium där jag inte längre omsatte socker, blodsocker och insulin normalt, sannolikt ett första steg mot diabetes. När jag åt socker sprutade för mycket insulin ut, blodsockerhalterna sjönk snabbt, vilket fick mig att äta mer socker, en evig metabolismens berg- och dalbana som bara gjorde mig fetare och fetare och tröttare och tröttare.

Atkins budskap var att tvärt sätta stopp och rucka rätt metabolismen. Det verkade inte alltför svårt: i princip inget socker och inga snabba kolhydrater, ingen potatis, inget vitt bröd, mer kött, mer skaldjur, mer fisk. Värre bantningskurer har jag genomlidit, tänkte jag där i Baltimore. Väl hemma började jag en måndag, tröttheten och blodsockersvängningarna försvann redan på onsdag, på lördag hade jag gått ned fyra kilo. Totalt minskade jag 13 kilo på drygt en månad. Fettet på magen försvann först, det i ansiktet sist. Det var som om kroppen själv successivt plockade bort det överflödiga. Sedan dess kör jag med den litet mindre rigida underhållsvarianten av Atkins diet och håller vikten. Jag har berättat min historia för många, som testat och inte haft lika stor framgång som jag. Förmodligen tillhör jag en subgrupp av Atkinspåverkbara överviktiga, men vi är sannolikt inte så få.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X