X
Annons
X
Recension

Återträffen Återträffen en lysande fullträff

"Återträffen" är årets bästa svenska film, den starkaste och mest originella svenska filmen som visats på länge. Flera av höstens filmer har behandlat ämnet mobbning, senast svenska "IRL", förkortning för In real life, men ingen kommer upp i samma nivå som Anna Odells långfilmsdebut. Hon har en självklarhet i berättandet, en rytm i bilderna och en hand med skådespelarna som inte lämnar kvar ett falskt tonfall efteråt trots att ämnet är så utmanande. Hon låter inte heller publiken pusta ut efter en felriktad, alternativt välriktad hämnd på mobbarna.

Det har under senare år skett en stegvis gränsöverskridning mellan dokumentär och spelfilm, mellan konst- och spelfilm, en befruktning som lett till något alldeles nytt för svensk film. Det går inte längre att räkna ut vad "som kommer att hända", plötsligt öppnar sig golvet istället under oss. Man kan kalla filmerna iscensättningar av verkligheten som i Ruben Östlunds filmer, senast "Play", eller som hos Mia Engbergs aktuella "Belleville baby" där regissören är ena parten i en kärlekshistoria skildrad enbart med telefonsamtal och drömska bilder från Paris. Anna Odell har dragit detta gränsöverskridande längst, först i "Okänd kvinna 2009-349701", där hon iscensatte en psykos hon hade gått igenom och den tvångsintagning som följde. I "Återträffen" fulländar hon formen, håller publiken i oavbruten spänning, förundran och fasa. Detta är film som osäkerhetsfaktor.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X