X
Annons
X

Halldór Laxness: Återseende med Amerika

Läs mer om Streckare från 100 år

Halldór Kiljan Laxness – 1955 års Nobelpristagare i litteratur – är en vittbefaren man. För närvarande är han på resa med en amerikansk båt till Kina och Indien. Före sin avfärd skickade han från Manila på Filippinerna denna artikel, som redovisar några intryck från hans vistelse i USA, där han under oktober och november varit inbjuden av The American Scandinavian Foundation.

Halldór Laxness (1902–1998). Till höger vy från Manhattan, 1957.
Halldór Laxness (1902–1998). Till höger vy från Manhattan, 1957. Foto: IBL

Fastän jag i min ungdom var mellan två och tre år i Nordamerika, gjorde jag inte bekantskap med New York. Jag var inte lite nyfiken på att återse detta land där jag tillbragte så många trevliga ungdomsdar, och då inte minst denna stad, New York, som jag aldrig hade lärt känna. Man riktar sin kritik mot olika saker alltefter sin ålder. Jag föreställer mig att om jag hade gått under New Yorks skyskrapor i min ungdom, skulle jag ha rackat ner på dessa byggnader tills det inte funnits kvar sten på sten. Jag föreställer mig heller inte att skyskrapor kommer att betraktas som en ungdomens byggnadskonst.

När jag promenerade från hotell Barclay morgonen efter det jag kommit och längs Park Avenue i riktning mot Central Park och tillbaka genom Fifth Avenue, så möttes jag av en byggnadskonst som inte bara gör en förstummad, utan som utan tvivel också är ett logiskt uttryck för de sociala krafter som nu en tid har varit bland de starkaste i världen. New York, och då framför allt Manhattan där skyskraporna reser sig, är de stora trusternas hemvist. Det trånga utrymmet på ön har i sin mån vållat att dessa mammonstempel måste skjuta rakt upp i molnen. Gatorna här erinrar om en abstrakt bild i geometrisk stil där varje linje mellan två punkter utom den kortaste är bannlyst. Ett sinne som är inövat i nutidens formvärld och det nutida samhällets abstrakta och skoningslösa liv måste fascineras av dessa uppåtsträvande linjer och uppåtsmalnande ytor. Stål och glas, aluminium och glas, koppar och glas, jämte mångahanda lätta vackra konstämnen, där enkelheten är huvudsak och varje yta blir löjlig så snart man börjar dekorera den – dessa byggen utgör i sin monumentalt klara enkelhet en motsats till all förkonstling. Få ting står mera fjärran från den tankeröra som regeringsbyggnader och andra offentliga praktlokaler vittnade om för hundra år sen och som gjorde sig mera gällande i Amerika än på de flesta andra håll – groteska "capitols" nersnuskade med pelarbråte för att likna de gamla grekerna.

New Yorks hjärta är närmare det övernaturliga i sina mått än andra städer jag har sett Men fastän staden är väl anpassad till sin uppgift i dag, är det ändå i hela dess väsen något av övermogen växtlighet. Ovaraktigheten tycks vara dessa byggnaders väsen; de tycks inte rymma tidens dimension i den meningen som t.ex. pyramiderna; trots sin storhet står de närmare beduinens tält. Hur ser månne den här staden ut när den blir funnen av arkeologer tvåtusen år efter att den har upphört att vara bebodd? Vad har månne då motstått tidens tand? Hur som helst, det finns knappast någon annan stad som med större rätt kunde kallas det nuvarande skedets huvudstad. Främlingen lämnar Manhattan med en måttstock på städer, som kanske inte är tillämplig någon annanstans eller i någon annan tid. Dessa skyhöga tom bär vittne om en världshistorisk kraft som är på en gång verklig och ovaraktig. Denna mäktiga linje i människors boningar är till sin natur på något sätt omänsklig liksom all strävan till övermänsklighet, overklig på samma vis som storslagna minnesmärken över konungar; till och med ett par versrader har större utsikt till ett långt liv. Några släktled i följd kan stå i andäktig tystnad inför ett förvuxet minnesmärke, men en vacker dag är det kanske inget kvar utom de nakna klipporna, medan nya släktled fortsätter att citera de gamla versraderna till tidsfördriv och tröst.

Annons
X

Och folket som går på dessa gator? Bortsett från det svarta inslaget i Förenta staternas människoväv, kan man inte säga annat än att gatans folklivsbild företer kännetecken på samma sorts folkblandning som Europas storstäder. Knappast någonsin ser man en typ som man inte lika gärna kunde möta på en gata i Stockholm, Moskva, London eller Rom. Det är allt samma folk, från Uralbergen till Stilla havet, skillnaden ligger i bisaker, upptäcks bara vid noggrann granskning. Det är visserligen mindre gott om finklädda kavaljerer och förnäma personer på gatorna i New York än t.ex. i Skandinaviens huvudstäder, Rom, London eller Madrid. Den som trivs i en sådan betydelsefull storborgares stass, med en aura av den högtidlighet som hör till, är inte amerikansk och gör ett komiskt intryck på amerikanerna då han någon sällsynt gång visar sig på en gata i New York eller San Francisco; ändå skulle man kanske väntat något annat i de stora direktörernas och gigantiska bankchefernas land. Munderingens värdighet väger inte tungt i dessa mäns ögon. De har inte underordnade kontoristers och frimärksslickares benägenhet att leka Caesar när de har kommit utanför tröskeln till trälahuset. En man utan väst, med handen i byxfickan, bucklig hatt och en halv cigarr i mungipan, lite jäktad av arbete, rentav med ett uttryck av hård slitenhet och ofta tämligen vårdslös i tal och uppträdande, kan snarare tänkas vara överdirektör i en mångfaldig storindustri eller bankkartell än en värdig storborgare av den sort som man kan se flanera med högtidliga låter och majestätiskt utseende på gatorna i Europas städer. Kanhända beror detta inte minst på att det i Amerika inte finns någon sär skild dress för bättre borgare, utan alla går i konfektionskläder, lika för arbetare och miljonär.

Denna artikel var införd i SvD den 21 december 1957.

När jag vistades här en gång förr, var den väsentliga skillnaden i människornas villkor mellan dem som var arbetslösa och resten av nationen. En tid fanns det miljoner arbetslösa i detta överflödets land. Denna väldiga människomassa, som knappt hade mat för dagen därför att ingen ville ta dess arbetskraft i bruk, gjorde den sociala frågan till huvudproblemet. Det var också den sociala romanens tid i Förenta staterna. Situationen gjorde alla tänkande människor mer eller mindre radikala i sociala frågor. De sociala reformerna och fattigdomens utrotande har visserligen inte hunnit så långt i Förenta staterna som i en del europeiska länder, inte minst de skandinaviska; men det finns inte längre någon arbetslöshet här, tvärtom, så att den huvudolikhet i folks levnadsvillkor som jag upplevde under mina ungdomsår i Amerika är för tillfället något förgånget. Jag skulle också tro, att det är svårare för affärsmannaklassen att samla rikedomar nu än förr, främst på grund av hård beskattning – de militära behoven drar enorma kostnader.

Liksom sist är människornas glada och öppna sätt en av amerikanernas mest sympatiska egenskaper; sak samma vem man har att göra med. Blyghet tycks vara något rätt okänt på det här hållet, folkskygga personer får man leta med ljus och lykta efter; å andra sidan åtnjuter ett högdraget uppträdande ringa aktning. Många kultiverade högtidliga européer, som har svårt att få kontakt med folk och har ett stelt sätt, skulle utan tvivel rätta till sig väsentligt ifall de tog för vana att tala med amerikaner, om det så inte var mer än några minuter om dagen. Amerikanskt folkliv räknar med största möjliga bekantskap mellan människorna. Fastän man i Amerika kanske inte har flera förtroliga vänner än annorstädes, så lägger den genomsnittlige amerikanen mycket an på att känna så många människor som möjligt och upprätta personlig kontakt med en mängd enskilda. Det underlättar affärer och umgänge att ha vänner och bekanta i alla väderstreck. För att vidmakthålla detta oavlåtliga knytande av bekantskaper blomstrar ett särpräglat amerikanskt sällskapsliv. Detta sällskapsliv kännetecknas av ständiga bjudningar, informella och flärdfria, där man skaffar sig bekanta enligt ett system som påminner om en geometrisk serie (2, 4, 8, 16, 32… o.s.v). Dessa kedjebjudningar är de så kallade cocktail-parties.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

De som behärskar samkväm av den här arten vinnlägger sig om att säga något kvickt och muntert till alla, griper tillfället att i förbigående berätta en liten lustig historia, gratulerar en till ens friska utseende, beundrar någon smakfull detalj i ens klädsel eller något smycke; eller fäller en vänlig anmärkning att de har lagt märke till något prisvärt man nyligen har uträttat, eller ett ord man sagt på rätt plats; eller värper liknande behagliga omdömen om ens släktingar och vänner. Så makar man sig en stund från den ene till den andre under fortsatta älskvärdheter. Det bjuds aldrig på sittplats på sådana bjudningar, trängseln är också ofta så stor att man måste stå tätt med glasen i hand och skrika i ansiktet på varann för att göra sig hörd.

Det är emellertid inte bara ens skyldighet i Amerika, utan varje god amerikans egenskap, att aldrig glömma en människa man blivit presenterad för, även om det skett i all hast vid en snabbjudning av det här slaget, utan hälsa på henne som en gammal god bekant när de träffas nästa gång, kanske inte förrän 10-20 år senare, vid en annan snabbjudning. En god amerikan talar till och tänker på den han mött på det viset som en god vän och försummar därefter inte något tillfälle att göra honom en tjänst, om det faller sig så; å andra sidan anser han sig äga tillträde till en sådan person, kunna vända sig till honom för att få hjälp i någon sak där denne tillfällige bekante ser ut att kunna göra sitt inflytande gällande. Tjänstvillighet, hjälpsamhet, givmildhet i skilda former är en av samhällets grundpelare i Amerika. Det är bland annat märkligt att den kulturella verksamheten, t.ex. högskolor och vetenskapliga institutioner, upprätt hålls på basis av enskilda rikas personliga givmildhet och hjälpsamhet; det som i andra länder sorterar under statens offentliga lagstadgade verksamhet, såsom skolor, sjukhus och mycket av vad vi kallar sociala välfärdsinrättningar, har till helt nyligen i Förenta staterna bedrivits som välgörenhet eller med understöd av enskilda personer.

Vid universitet och andra kulturinstitutioner där jag var gäst på skilda håll i Förenta staterna, hade man vanligen en intervjustund när den personliga bekantskapen var gjord. Då skulle den främmande rikta sig till kretsen som sådan med ett kort anförande, sedan lade man för honom mångahanda frågor, var och en efter sitt huvud, för att komma underfund med hans åsikter och insikter och få honom att uttala sig i de ämnen som vederbörande utfrågare fann mest angelägna. Ofta var frågorna sådana att det hade behövts ett mer än medelgott konversationslexikon för att svara på dem, men alltid visade man sig lika älskvärd och överseende, även om den tillfrågades okunnighet var stor och hans svar därefter. Ibland kunde sådana diskussionsstunder dra ut till frampå natten.

Vanligen fick den främmande större kunskap om amerikanskt tänkesätt av åtskilliga frågor som förelades honom än som svarade mot de insikter man fick av honom i gengäld. Jag fann det märkligt hur ofta man frågade mig om orsaken till att amerikanerna var föga uppskattade utomlands, gjordes till åtlöje och skälldes ut. Det är inget att undra över om amerikanerna grämer sig, när de nationer – t.ex. i Europa – som aldrig tröttnar att tigga sig till pengar av dem som gåva eller lån, sedan griper varje tillfälle att förtala dem.

Ofta frågade man mig, både kvinnor och män, om jag inte ansåg att amerikanerna var självklara ledare för de nationer som de kallar fria, d.v.s. dem som inte har något slag av socialistisk eller kommunistisk regim. Men jag märkte aldrig att de frågande blev förnärmade eller missförstod mig, om jag svarade att smånationerna inte var angelägna om någon särskild ledning från stormakternas sida. Ledningen borde blott tillkomma de nationer som gav ett gott föredöme i åtgärder till gagn för varje enskild medlem av folkgemenskapen, t.ex. genom att avskaffa fattigdom, rättslöshet och okunnighet. Jag stack inte under stol med att jag ansåg de skandinaviska länderna ha företräde framför Amerika i det avseendet: ett land som t.ex. Sverige hade kommit mycket närmare målet att utrota fattigdomen än Amerika. För det andra ville jag hävda att ingen nation kunde äga ledningen i världen utan att vara obestritt överlägsen andra nationer i andliga och kulturella bedrifter. Smånationerna skulle aldrig erkänna en militärmakt av något slag som ledarnation, det vore att acceptera nävrätten. Jag blev aldrig varse annat än att de amerikaner som jag talade med tog denna smånationssynpunkt med förståelse; när man började diskutera frågan närmare slutade de att älta ledarskapet.

Jämt och ständigt frågade man mig om militärbaserna på Island, om vår inställning till dem. Jag svarade alltid på samma sätt: någon ovilja mot det amerikanska folket eller mot enskilda amerikaner kunde man inte märka på Island; däremot måste det faktum ligga i öppen dag för alla anständiga människor, att det var olyckligt med utländska militärstyrkor i främmande länder i fredstid. Jag åberopade ofta John Foster Dulles uttalande om de problem som var förknippade med att ha en amerikansk garnison på Island. Ty även om där inte fanns mer än 6 000 utländska soldater, så motsvarade det att Förenta staterna släppte in 6 miljoner främmande soldater i sitt land: även om ni älskade kineser skulle ni ogärna vilja ha 6 miljoner av dem, uniformerade och väpnade till tänderna, på Mississippis stränder. Fastän jag besvarade dessa amerikanernas frågor om militärbaserna ibland flera gånger om dagen, både till enskilda och inför åhörarskaror av skiftande storlek, hörde jag aldrig någon fanatisk eller oförstående röst göra sig hörd i dessa frågor; tvärtom.

Över huvud tyckte jag det var mycket lärorikt att erfara hur välvilligt amerikanerna yttrar sig om andra folk. De döljer inte att de är rädda för ryssarna. Ändå hörde jag dem inte tala med större kyla om diverse passager ur Krusjtjevs internationella tal än om vissa åtgärder av Dulles i internationella angelägenheter. Vad det nu kunde bero på råkade jag aldrig någon enskild eller någon krets av människor där man talade med sympati om Dulles kurs i utrikespolitiken. Ibland var jag den ende i en hel församling som av artighet försökte ta gubben i försvar.

Var jag har färdats bland amerikaner till lands och sjöss blev folk alltid lite avundsamt men välvilligt nyfikna när de hörde att jag tänkte mig till Kina. Det faktum att det var dem själva förmenat att resa dit gav dem ännu en kärkommen anledning att hälla sin vredes skålar över den arme Dulles. Ingenstans i Amerika hörde jag yttras ett ord av klander mot kineserna eller Kina eller talas om detta rike som om det vore fråga om en fientligt sinnad makt. Jag hörde bara gång efter annan ringaktande tal om en kines, till och med från folk som man minst av allt skulle trott det om, såsom miljonärer, societetsdamer och officerare. Men den mannen var inte Mao Tse-tung, som det legat närmast till hands att förmoda, utan Chiang Kai-shek, stackarn.

San Francisco – Manila, november 1957.

Annons
X
Annons
X

Halldór Laxness (1902–1998). Till höger vy från Manhattan, 1957.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 21 december 1957.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X