Annons
X
Annons
X

ÅTERFÖRENINGEN

Hösten 1989 stapplar ett politiskt och ekonomiskt urholkat DDR mot sin undergång. Massflykt och protester skakar landet – men ledningen vägrar att ge upp. Sedan händer allt mycket fort. Berlinmuren öppnas utan förvarning, nästan som av misstag. ”DDR föll ihop som korthus”, säger Aram Radomski som var en av de första som denna natt för 20 år sedan tog sig över till friheten i väst.

Foto: JUREK HOLZER

NÄRINGSLIV

Foto: JUREK HOLZER

KULTUR

När Aram Radomski på kvällen den 9 november slår på de östtyska tv-nyheterna och hör Günter Schabowski från det styrande socialistpartiet SED mumla något om en ny utreselag känner han på sig: Det här är slutet på DDR. En halvtimme senare står han vid gränsövergången Bornholmer Strasse i Östberlin där en snabbt växande skara trängs framför galler och taggtråd, spöklikt upplysta av starka strålkastare.

Aram Radomski, den då bara 26-årige fotografen som i smyg filmat Östtysklands förfall och den växande oppositionen i landet, ropar: ”Är det sant att vi i natt får passera till väst?”. Gränsvakterna tiger. Demonstrativt håller de sina automatvapen i beredskap. Fortfarande är DDR ett fängelse, om än dömt till undergång.

Gränsstationens chef överstelöjtnant Harald Jäger var i sin ungdom en glödande kommunist och har sedan dess gjort karriär i säkerhetsapparaten. Nu ringer han förtvivlat till sin chef vid ministeriet för statssäkerhet MfS. ”Håll ut!”, lyder ordern. Utanför växer folksamlingen för varje minut som går. Långa rader av puttrande Trabis och Wartburg väntar längre ner på gatan.

Annons
X

Nerverna ligger utanpå.

– Men öppna då! ropar Aram Radomski.

Harald Jäger tvekar. Endera riskera ett blodblad eller öppna gränsen. Han bestämmer sig för att, som han senare skriver i en bok, ”öppna ventilen långsamt”. Några av de mest påstridiga släpps ut. De andra får vänta. Minst 20 000 allt mer otåliga östtyskar trängs nu framför gränsstationen. ”Öppna! Öppna!”, skallar ropen. Harald Jäger ger order om att lyfta bommarna och kablar sedan uppgivet iväg ett sista telegram till sina överordnade: ”Vi öppnar slussarna!”

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv, minns den i dag 46–årige Aram Radomski, som denna natt för 20 år sedan spatserade över till friheten i Västberlin som en av de allra första. Förbi vakttornen, k-pistarna, de elektriska staketen, snubbeltråden och hundpatrullerna som i nästan 40 år hade hindrat 17 miljoner östtyskar från att lämna landet.

    – En port med galler öppnades. Vi fick en stämpel i våra pass och sedan var det bara att ge sig av, berättar Aram Radomski och pekar mot bron där i dag spårvagnar och bilar dundrar fram som om järnridån och muren mellan öst och väst aldrig funnits.

    Bilderna som sent på natten den 9 november 1989 flimrar fram på tv-apparater runt om i världen visar omtumlande scener: östtyskar som dansar på praktgatan Kurfürstendamm i Västberlin, vilt främmande människor som omfamnar varandra, champagnekorkar som smäller och jublande människor som klättrar på muren medan beväpnade DDR-soldater ser på utan att ingripa, några av dem med blommor knapphålen och läppstickskyssar på kinderna.

    I Västtysklands huvudstad Bonn avbryts sent på kvällen ett rutinmöte i förbundsdagen. Spontant reser sig parlamentarikerna upp och sjunger nationalsången: ”Enhet, rätt och frihet för det tyska fosterlandet...”. Många av ledamöterna har tårar i ögonen. ”Nu växer samman vad som hör ihop”, säger senare Willy Brandt, den förre förbundskanslern och tidigare socialdemokratiske borgmästaren i Västberlin som i slutet av 1960-talet inledde en ny avspänningspolitik gentemot öst.

    Denna natt för 20 år sedan tar efterkrigstiden slut. Ett år senare återförenas Tyskland, Sovjetunionen kallar hem sina trupper och sina kärnvapen, Warszawapakten upplöses och Sovjetunionen går i graven i december 1991. Europas politiska karta har ritats om.

    – Till slut gick det otroligt fort. Det var som ett korthus som föll ihop, säger Aram Radomski.

    Han stryker sig gång på gång över det halvlånga mörka håret och ser ut som man han än i dag hade svårt att begripa vad som hände för 20 år sedan.

    DDR bröstar sig i slutet av 1980-talet med att vara världens tionde största industrination. I själva verket är det ett konkursbo. Hårdvaluta för investeringar fattas, fabriker tillverkar produkter som ingen vill ha och de bolmande brunkols- och kemidistrikten i söder är en ekologisk katastrof. På en ny Trabi, den östtyska tvåtaktsbilen, får man vänta 12-15 år. Kapplöpningen med väst, det begriper allt fler, är för länge sedan förlorad.

    Allt detta dokumenterar Aram Radomski i slutet av 1980-talet. Som ung man, uppstudsig och ständigt på kollisionskurs med myndigheterna, buras han som 20-åring in av säkerhetspolisen Stasi efter ett iscensatt slagsmål. I fängelset Zeithein norr om Dresden växer ilskan och hatet mot systemet.

    Efter avtjänat straff blir Aram Radomski fotograf och börjar fotografera den östtyska ungdomsrevolten, miljöförstöring och eftersatta städer med slitna hus, djupa gropar i gatorna och grå tristess.

    1988 träffar han Sigbert Schefke som i all hemlighet arbetar för västtyska medier, i första hand tv-stationen Sender Freies Berlin som från Västberlin sänder rakt in i de östtyska vardagsrummen. Radomskis och Schefkes filmer, bland annat från massdemonstrationerna i Leipzig, blir en viktig informationskälla för den östtyska befolkningen som matas av de statsstyrda medierna.

    Sommaren 1989 håller DDR på att koka över. En första springa i järnridån öppnas i Ungern, senare biter sig tusentals östtyskar fast i den västtyska ambassaden i Prag och får slutligen resa ut till Västtyskland. Bit för bit töms landet på människor. Samtidigt växer protesterna. Först i Leipzig, sedan i hela republiken skallar ropen: ”Wir sind das Volk”. Vi är folket, vi vill ha demokrati och frihet.

    Men åldringarna i det styrande socialistiska enhetspartiet SED förstår inte. Med några få undantag är de upptagna av inre maktstrider och bortförklaringar. Blinda och döva för vad som verkligen sker i landet talar de fortfarande om socialismens kommande seger över kapitalismen.

    –Muren kommer att stå kvar i ytterligare 40 år, försäkrar en halsstarrig stats- och partichef Erich Honecker på 40-årsdagen av DDR:s grundande den 7 oktober 1989. Med ett stelt leende övervakar han militärparaden som marscherar förbi på Karl Marx Allee. Han ser ut som en mekaniskt saluterande docka.

    Bredvid står Michail Gorbatjov. Den sovjetiske ledaren som hemma predikar glasnost (öppenhet) och perestrojka (omvandling) skruvar generat på sig, tittar demonstrativt på klockan och säger senare: ”Den som inte reagerar på livet utsätter sig för fara.” Bara dagar senare ger Gorbatjov klartecken för en kupp mot Honecker som den 18 oktober störtas av kamraterna i politbyrån. Fylld av bitterhet lämnar han över till Egon Krenz som försöker blidka östtyskarna med reformer. Men manövern kommer för sent.

    Den 9 november håller partiets centralkommitté ett krismöte. En ny utreselag har utarbetats. I princip ska gränserna öppnas – allt annat skulle i dessa dagar få DDR att explodera - men Västtyskland ska betala och säkra DDR:s överlevnad. Så var det tänkt. En serie misstag, felaktiga informationer, slarv och inte minst slumpen leder denna märkliga natt till att den storstilade planen aldrig förverkligas.

    När Günter Schabowski, den förre chefredaktören för partitidningen Neues Deutschland, på en presskonferens på kvällen informerar om centralkommitténs pågående möte kommer han plötsligt ihåg pappret han fått med sig av Egon Krenz. På ett A4-ark beskrivs den nya reselagen. Men tillägget att den ska träda i kraft först nästa dag saknas. ”Från och med när gäller de nya bestämmelserna?”, undrar en journalist. Schabowski famlar efter svar. Han bläddrar förvirrat i papperen och säger sedan: ”Mig veterligen ... med omedelbar verkan.”

    Klockan 19.30 visas presskonferensen i det östtyska nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera. Nu brister alla fördämningar. I stället för att som planerat ansöka om reguljär utresa nästa dag strömmar okontrollerat tiotusentals östtyskar till gränsen. Klockan 23.25 öppnar överstelöjtnant Harald Jäger bommarna vid Bornholmer Strasse. Murens fall är ett faktum.

    26-årige Axel Bahr, journaliststuderande i Västberlin, upplever murens fall från andra sidan. Han tar bilen till Brandenburger Tor som fortfarande ligger i Östtyskland. När han kommer fram ser han människor som har klättrat upp på muren. Några rör sig som om de dansade. Andra sträcker armarna i luften och gör segertecken. I ljuset av tv-kamerorna ser det ut som en bisarr balett.

    – Jag vet inte riktigt hur det gick till. Någon lyfte upp mig och sedan stod jag på murkrönet. Jag kommer inte ihåg någonting. Bara att jag aldrig tidigare upplevt en sådan känsla, berättar Axel Bahr som säger att han måste ha stått där i flera timmar innan han åkte hem och stupade i säng.

    Vi träffar honom vid Brandenburger Tor som i dag, 20 år senare, är en symbol inte längre för ett delat utan för ett återförenat Tyskland. ”Här var muren”, säger han och pekar på ett streck mitt i gatan där trafiken rusar fram. ”Det är allt som är kvar.”

    – Tysklands enhet är i dag normalitet. Det är underbart.

    – Men faktum är också att vi på den tiden hade vant oss vid delningen. Ja, till och med accepterat den. Det är svårt att förstå i dag.

    Gerda och Hartmut Stachowitz har aldrig kunna glömma och aldrig accepterat. När muren byggdes den 13 augusti 1961 övernattade Gerda hos sin man Hartmut som då bodde i Västberlin. Tidigt på morgonen, när östtyska soldaterna började rulla ut taggtråden, skyndade hon hem till lägenheten i Östberlin för att hämta den 2-åriga sonen. Men då var det redan för sent.

    – Vi fick inte lämna Östberlin. Muren slet sönder vår familj, berättar hon på ett möte med ögonvittnen i Zwingli-kyrkan i Västberlin med rubriken ”Kärlek i skuggan av muren”.

    Hartmut förbereder flykten med hjälp av en flyktingorganisation på universitetet i Västberlin som har grävt en tunnel under gränsen. En förrädare i organisationen avslöjar planen, familjen grips av säkerhetspolisen och döms till långvariga fängelsestraff. Först 1973 får de lämna DDR.

    – För oss betyder murens fall att vi äntligen får komma tillbaka till Östberlin. Inte för gott men på besök så ofta vi vill, säger Hartmut Stachowitz som fortfarande känner ett djupt hat mot DDR-systemet.

    Aram Radomski är försonligare. Han har byggt upp ett framgångsrikt företag i Prenzlauer Berg i Östberlin, inte långt från Bornholmer Strasse där han för 20 år sedan såg muren falla. Han har sett ledare som Günter Schabowski och Egon Krenz ställas inför rätta som ansvariga för de över tusen dödsoffren vid gränsen.

    – Vi är kvitt, säger han med ett brett leende.

    Berlinmuren svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Foto: JUREK HOLZER Bild 1 av 3
    Foto: JUREK HOLZER Bild 2 av 3
    Foto: JUREK HOLZER Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X