X
Annons
X

Bertrand Russel: Återblick och profetia

Bertrand Russell (1872–1970).
Bertrand Russell (1872–1970).

Det halvsekel som nu gått till ända har varit ett av de mest händelserika i mänsklighetens historia. Låt oss ett ögonblick stanna inför de saker som kan tänkas komma att figurera i historieböckerna 2000 år fram i tiden.

I första början på halvseklet inträffade rysk-japanska kriget, då asiaterna för första gången sedan Konstantinopels fall besegrade europeerna i en betydande kraftmätning. Detta blev signalen till ett asiatiskt uppvaknande, vars oroande verkningar kommer att fortgå till dess Östasien har lika mycket livsmedel per capita som Förenta staterna.

År 1911 kom kinesiska revolutionen, som medförde kejsarens fall. Hans monarki var den allra äldsta i världen och hade bestått i praktiskt taget oförändrat skick sedan puniska krigens dagar. I likhet med de japanska reformatorerna 1868 inledde revolutionärerna en kampanj för för att modernisera Kina efter västerländskt mönster, men vi börjar nu kunna se att slutet kommer att bli betydligt annorlunda än vad pioniärerna föreställde sig. Jag förutsäger att Kina efter en tids underkastelse under Ryssland kommer att resa sig, starkt, enat och väpnat, med en panasiatisk politik som ingalunda dikterats av Kreml. Allt som gav den kinesiska kulturen dess värde i fråga om konst och litteratur och tankevärld och en civiliserad livsföring håller givetvis på att försvinna under omdaningsprocessen.

År 1914 utbröt första världskriget, som gjorde slut på den bedrägliga trygghetskänsla västern hade förvärvat sedan 1815. Våra framtida skolböcker kommer kanhända att avfärda det som en icke avgörande, preliminär skärmytsling frånsett den omständigheten att det gav upphov till den ryska revolutionen.

Annons
X

Det är ännu för tidigt att bedöma den ryska revolutionens betydelse. För min del skulle jag vilja jämställa den med muhammedanismens framträngande, varmed den har många beröringspunkter. Som en ny, otroligt dynamisk lära, förenande österländska och västerländska element till en oupplöslig enhet, har den funnit en metod för att förena revolution och disciplin som gör den ofantligt skräckinjagande för alla som inte omfattar den – och även för många som gör det.

Jag tror att kommunismens främsta betydelse i framtiden kommer att ligga i dess på en gång eggande och enande inverkan på Asiens och Afrikas folk. Den vite mannens ledarställning i dessa världsdelar har berott på inre splittring, korruption, okunnighet och frånvaro av modern teknik. Dessa missförhållanden kommer sannolikt att avhjälpas, i de flesta områden genom förbund med kommunismen, intimt på sina håll, lösligt på andra. I Kina och Indien är den vita rasens överlägsenhet redan något som tillhör det förgångna. I östra och västra utkanterna av Asien, i Japan och Mellersta österns oljeområden, består den med nöd och näppe. I Afrika börjar den först nu att bli hotad, men det är redan uppenbart att utvecklingen snart kommer att ta en farlig vändning.

Om vi återvänder till västern kommer vi till den stora depressionens dagar. Denna gav å ena sidan stoff åt den antikapitalistiska propagandan och kom å andra sidan alla skarpsynta anhängare av kapitalismen att förfäkta Keynes metod för att lindra dess skadeverkningar. Erkännas bör emellertid att kapitalismen har många anhängare som inte är skarpsynta – i all synnerhet i Amerika.

Precis som det första världskriget ledde till ryska revolutionen, så ledde den stora depressionen, då den drabbade en nation som redan led av nederlagets följder, till framgång för nazisterna, när det gällde att tillvälla sig makten i Tyskland, och följaktligen till det andra världskriget. Vid det första krigets slut var både Tyskland och Ryssland, ehuru på motsatta sidor, slagna; detta gav västern ett gudasänt tillfälle, som den försummade att begagna sig av, emedan Lloyd George och Clemenceau ansåg sig själva vara kloka och Wilson en opraktisk idealist. Det var inte att vänta att lyckan än en gång skulle visa sig lika bevågen, och vid slutet av andra världskriget var det uppenbart, att ingenting av värde hade uppnåtts, eftersom själva hotet av den diktatur som vi bekämpat alltjämt var lika starkt som någonsin.

Jag tror inte att våra läroböcker i sina redogörelser för det gångna halvseklet kommer att förbigå vad som uppnåtts på vetenskapens område. Röntgenstrålar, radioaktivitet och trådlös telegrafering upptäcktes alldeles i början av denna tid eller strax förut. Plancks kvantteori tillhör 1900-talet. Den viktigaste delen av Einsteins verk var fullbordat omkring 1915. Det var 1913 som Niels Bohr först introducerade kvantteorien i atomfysiken. Hans verk och Rutherfords gav oss först kännedom om atomernas byggnad. Arbetet fördes vidare på ett lysande sätt av Heisenberg och Schrödinger och många andra. Det var en storartad intellektuell triumf, men det sätt varpå den utnyttjats kommer oss att ifrågasätta kunskapens värde.

Det är inte bara på fysikens område som vetenskapen gått framåt med stormsteg under de gångna 50 åren. Återupptäckten av Mendels lagar år 1900 ledde till den moderna ärftlighetsteorien, som bestrides i Ryssland emedan den antyder att generna inte kan tvingas att åtlyda regeringen. Ofantliga framsteg har gjorts inom läkarvetenskapen och hälsovården. För första gången i historien har armeer på krigsfot lidit mindre förluster genom sjukdomar än genom stridshandlingar. Det skulle finnas all anledning att hysa en nästan obegränsad optimism om vi bara kunde lösa två stora och fruktansvärda problem. Dessa två problem är: undvikandet av krig och undvikandet av slaveri – intellektuellt, politiskt och ekonomiskt.

Denna artikel publicerades i SvD den 16 januari 1950.

När man diskuterar framtiden är det nödvändigt att skilja mellan vad man önskar och vad man väntar sig. Jag anser det sannolikt, ehuru ingalunda säkert, att fruktansvärda olyckor kommer att inträffa under de närmaste tjugo åren. Men jag tror att dessa olyckor
kan undvikas, och jag anser det vara viktigt att man koncentrerar sig på
hur de skall undvikas. Att uppehålla sig alltför mycket vid de eventuella olyckorna såsom sådana kan endast leda till apatisk misströstan.

Om detta att undvika krig skulle vara vårt enda problem kunde vi undvika det genom eftergifter. Men om detta vore det enda alternativet skulle jag för min del föredra krig, och jag tror att de flesta människor i väststaterna skulle vara ense med mig. Krig skulle emellertid vara en så stor olycka att vi måste undersöka varje tänkbar utväg att undvika det – utom eftergifter.

Försoningspolitiken, sådan den framstod efter München, är inte sättet att undvika krig, eftersom den i det långa loppet oundvikligen leder till krav så kränkande för rättsmedvetandet att de omöjligen kan tillmötesgås. Försoningspolitik bör tillämpas endast om en slutlig, total eftergift anses ofrånkomlig.

Vad det synes mig att väststaterna borde göra är detta: de borde utfärda en gemensam förklaring om vad de anser vara oundgängligt och vilka åtgöranden av Ryssland eller dess satelliter som bör betraktas som casus belli. De borde fastställa, med största möjliga eftertryck, att så länge sådana åtgärder undvikes kommer de inte att börja ett krig. Samtidigt borde de förstärka sin krigsberedskap till en sådan grad att Ryssland skulle dra sig för att gå till attack. Och allt tänkbart borde göras för att öka det ekonomiska välståndet, eftersom detta är inte bara önskvärt i och för sig utan också det bästa sättet att försvaga kommunismen i väster. Om allt detta gjordes måste ett sådant uppenbart dödläge inträda att båda parter skulle komma att inse det kalla krigets gagnlöshet. Sedan skulle ett verkligt närmande kunna bli möjligt.

Det är mödan värt att vinna tid genom temporära utvägar, eftersom det alltid finns en i chans att något oförutsett inträffar som gör en verklig fred mer uppnåelig. Ryska regeringen kan tänkas tröttna på sin nuvarande taktik och besluta sig för att bli mera liberal. Stalins frånfälle kan komma att leda till stridigheter mellan "tronpretendenterna".

Titoismen kan sprida sig – till Bulgarien, till Ungern, till Polen, ja, till och med till Ukraina. Kina kan komma att svika förväntningarna. Jag säger inte att något av detta är sannolikt men att det, eftersom krig otvivelaktigt skulle vara en vittomfattande olycka, är mödan värt att ta med i beräkningen allting som kan tänkas förhindra det.

Ehuru vårt ogillande av sovjetsystemet berättigar oss att bekämpa dess tvångsutbredning berättigar det oss dock inte att gå i krig för att ändra det där det existerar. Vår politik skall inte vara korsfararnas utan en politik tillämpad av nationer inriktade på gemensamt självförsvar. Och inte enbart självförsvar utan försvar av en livsföring som vi värderar högt. Ett krig skulle, även om det ledde till en snar seger, skada denna livsföring; vi skulle när det var över vara mindre civiliserade, mindre barmhärtiga, mindre mottagliga för demokrati och mindre skickade att fortsätta vårt värv på konstens och vetenskapens och litteraturens område.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Krig för kulturens skull kan stundom bli nödvändigt, men kulturen är aldrig densamma efter ett betydande krig som den var förut. Om vi vill värna om de ting vi skattar högst är det alltså lika mycket vår plikt att bevara freden om vi kan som att kämpa om vi måste.

De svårigheter vi för närvarande befinner oss i förvärras ytterligare genom den omständigheten, att världen är enad i tekniskt avseende men inte politiskt eller ideologiskt. Mellersta österns olja är av stor betydelse för oss och för Amerika men ställer oss inför mycket stora problem. Amerika måste gynna Israel, eftersom det inte finns några araber med rösträtt i staten New York men detta kastar hela den muhammedanska världen i Sovjets armar. Kapstaden och Sydafrikas guld är till nytta för oss strategiskt och ekonomiskt, men sydafrikanska regeringens politik håller på att beröva oss Indiens vänskap. Tjeckoslovakien har uranmalm, därför måste tjecker som gillar demokrati eller gör sig skyldiga till patriotism likvideras.

Världen behöver ett ekonomiskt och politiskt enande, men ideologien står i vägen. En "ideologi" kan definieras som en förnuftslös övertygelse, som berättigar oss att hata massor av våra medmänniskor. På medeltiden förorsakades en hel del meningslös blodsutgjutelse av konflikten mellan kristna och muhammedaner, på femton- och sextonhundratalen av konflikten mellan katoliker och protestanter, och i en nära framtid – om det vill sig illa – kan detsamma bli fallet genom konflikten mellan kommunismen och "den amerikanska livsföringen".

Upphovet till det onda är, i alla dessa fall, inte en trosbekännelse i dess helhet utan den del därav som uppammar intolerans och förföljelse. En människas övertygelse är inte av godo, hur förnuftig den än må vara, om hon är beredd att bruka våld för att förmå andra att omfatta den.

Människorna behöver på nytt lära sig konsten att vara toleranta, som de fick lära för 300 år sedan genom religionskrigens gagnlöshet. Det är inte bara Ryssland som behöver lära sig den läxan; Amerika måste lära sig inse att en man kan vara en lojal medborgare även om han har en kusin som en gång träffat en kommunist på en tillställning. Tolerans är nödvändig om krig skall kunna undvikas inom en nära framtid, och om det skall bli möjligt att skapa de internationella institutioner, som oundgängligen erfordras för fredens bevarande på lång sikt.

Varje gång man hänger sig åt ett kollektivt hat – vare sig detta riktar sig mot kommunister, mot amerikaner, mot judar, mot araber eller (om man inte är engelsman) mot engelsmännen – bör man ha klart för sig att man drar sitt strå till stacken för att förorsaka ett nytt krig.

Läs omigen liknelsen om den barmhärtige samariten och utbyt "samariten" mot det ni själv tycker mest illa om, vad det nu kan vara. Om ni verkligen kan göra det, då kan ni kalla er själv en kristen.

Vår tid är en orons tid; de unga är inte så lyckliga som de var i min ungdom, därför att de vet att de närmaste decennierna kan komma att gå till historien som de mest fruktansvärda alltsedan historiens begynnelse. Men det kan bli annorlunda; människorna har större möjligheter till lycka än någonsin förr, om de bara vill ta dem till vara. Inga fysiska hinder står i vägen för avskaffande av krig och armod, lindrande av sjukdomar, undanröjande av den djupt rotade fruktan som gör våra drömmar till mardrömmar och kommer oss att fördöma våra lyckostunder såsom triviala.

Den enda ändring som behövs är en psykologisk sådan: att lära oss betrakta andra människor som våra bundsförvanter och inte som våra fiender.

Människan såsom individ är i stånd till de mest lysande bedrifter: hon kan tala med änglars tunga, hon kan skapa en himmel på jorden med sin musik, hon kan uppenbara atomers och nebulosors hemligheter och hon kan känna lika ädelt och stort som hon kan tänka. Om människan kan förmås att bli medveten om människan, inte om grek eller jude, träl eller fri, kan hon bli lycklig i sin storhet. Om inte måste hon i en nära framtid komma att bli olycklig i sin litenhet.

Valet förefaller enkelt, men uppenbarligen finner inte världen det så.

Laddar…

Läs även

Annons
Annons
X
Annons
X

Bertrand Russell (1872–1970).

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 16 januari 1950.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X