Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

The next day Åter i ljuset

Ryktena om hans död har varit överdrivna. David Bowies nya skiva ”The next day” är det mest relevanta han spelat in på decennier – och samtidigt en kavalkad av tillbakablickar på hans liv och karriär. Andres Lokko har lyssnat.

Bilder från videon till ”The Stars (Are Out Tonight)”

Bilder från videon till ”The Stars (Are Out Tonight)”

The next day

Artist
David Bowie
Genre
Pop
Musikbolag
SONY MUSIC

Betyg: 5 av 6

Här kan du själv lyssna på David Bowies nya album.

Här kan du göra Anders Q Björkmans quiz om David Bowie.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är inte mer än ett år sedan jag läste en intervju med David Bowies fru, modellen Iman, i en av The Times färgglada söndagsbilagor. I en bisats nämnde hon sin man när journalisten undrade hur han mådde. Iman förklarade att David var alldeles nöjd med att inte göra musik längre och mest bara satt hemma och läste oerhört mycket. Allt. Historia, romaner, poesi, biografier och tidningar.

    Annons
    X

    Förutom några suddiga paparazzifoton av en kepsförsedd åldrande man som köpte sig en macka i ett gathörn på Manhattan hade det bara varit tyst.

    The Flaming Lips släppte en singel med namnet ”Is David Bowie dying?”. Tidigt 2003 kom hans senaste album.

    För en filmskapare eller författare vore tio års tystnad en väldigt lång tid, för en popstjärna är det en evighet, i många fall en livstid. Och i det inledande titelspåret på ”The next day” sjunger Bowie med en menande blinkning raden ”here I am / not quite dying”.

    Ryktena om David Bowies bortgång har uppenbarligen varit överdrivna.

    Det är, redan i öppningsspåret, skrikigt och muskulöst men med en glammig botten som sträcker sig hela vägen tillbaka till hans ”Aladdin Sane” från 1973 via, aningen överraskande, riffet från Supergrass ”Pumping on the stereo”. Framför allt är det i allra högsta grad levande.

    Mer än så. Har man någonsin drabbats av David Bowies röst så börjar man genast klappa händerna som en säl.

    Det som gör just David Bowies återkomst vid 66 års ålder så fascinerande är att ingen trodde att han någonsin skulle spela in ny musik igen. Efter den hjärtattack han drabbades av i seklets början har han varit så gott som osynlig och tyst. Oroväckande tyst.

    Hans frus betryggande ord i The Times räckte liksom inte till.

    När flera av Bowies klassiska 1970-talsalbum de senaste åren återutgetts i gargantuanska jätteboxar har han, till skillnad från i princip alla artister i sin generation, inte velat låta sig intervjuas om dem. Bowie verkar ha vägrat bli en dinosaurie vars bäst före-datum sedan länge gått ut.

    Bara några få pålitliga, munkavle-försedda musiker och producenten Tony Visconti kände till att the Thin White Duke hade en plan.

    Få metoder är så effektiva för att väcka allas vår nyfikenhet som just tystnad. I en tid då alla skriker, fotograferas och ständigt är tillgängliga valde Bowie motsatt strategi. Nästan lite ironiskt med tanke på vilken internetpionjär han så gärna ville vara innan sin ”pensionering”.

    Det är så enkelt att retroaktivt konstruera sin egen Bowie-historik och fullkomligt ignorera delar av hans produktion. Själv märker jag hur jag nästan har förträngt hur centrala Bowies gitarrister alltid har varit i hans skapande: Mick Ronson, Carlos Alomar, Adrian Belew, Robert Fripp. Troligen för att de Bowie-album jag personligen oftast har återkommit till på sistone är soulmästerverket ”Young americans” och hans elektroniska Berlin-trilogi.

    ”The next day” må vara baserad på en enorm musikalisk bredd men gitarrer och Bowies egen röst – eller snarare röster – pekar ut samtliga sångers riktning.

    ”The stars (are out tonight)”, den singel som kom så sent som i tisdags, överskuggas nästan av att man först möter den i musikvideoform där Bowie i kofta och tofflor, uppkrupen i soffan framför tv:n med sin fru, spelad av Tilda Swinton, möter sin egen karriär.

    Inledningen är fantastisk: det till synes strävsamma paret handlar mat i sin lokala butik. Bowie är så vardagligt klädd han överhuvudtaget är kapabel till, småpratar med affärs-innehavaren, vänder sig till sin fru och säger med sin karaktäristiska röst: ”we have a good life, don’t you think?”.

    De drar sakta hem sina specerier i en liten dramaten-liknande vagn. Sedan börjar en svårdechiffrerad uppgörelse med kändisvärlden och David Bowies egen – och aningen motvilliga – plats i den.

    Men själva låten är en komplett Bowie-klassiker. Det är nästan omöjligt att inte genast få hans patenterade mikrofonteknik – där han liksom rör den i sidled och gör en försiktig dans med den som partner – på näthinnan när man träffas av de så Bowie-eska saxofonerna i bakgrunden.

    Låter det modernt? Nej. Nyskapande? Absolut inte. Fantastiskt? Ja.

    Det låter som David Bowie, bara som David Bowie.

    Här kan du själv lyssna på David Bowies nya album.

    Den första singeln från albumet, ”Where are we now?”, som han så oväntat gav ut som en blixt från klar himmel på sin födelsedag i januari, är i sin lågmält vackra nostalgi knappast representativ för albumet. Samtidigt är dess tematik, att använda sin upphovsmans liv och karriär, något som återkommer genom hela ”The next day”.

    På ”Valentine’s day” låter han som David Robert Jones från Brixton. Han som, inspirerad av svart amerikansk musik och Ray Davies, försökte skapa brittisk doo-wop i tajta japanska kroppsstrumpor och lyckas få sin allra mäktigaste röst att eskalera i vibrerande majestät.

    Detta är artisten som gjorde sexuell ambivalens till sin paradgren, tog in den i våra vardagsrum och gjorde det i en tid då homosexualitet knappt hade legaliserats. Det är uppenbart från första sekund.

    ”The next day” är fylld av just sådana små påminnelser, detaljer och referenser till hela hans liv och det är, om man kan sin Bowie ens bara halvhyfsat, en fröjd att ta del av dem.

    Det är också en ynnest att höra hans digra garderob av olika röster, hur han använder dem likt ett skådespelarregister. Precis som han gjorde på 1979 års ”Lodger”, den här skivans kanske närmaste släkting i Bowies imponerande katalog. Tillsammans med ”Scary monsters”, det första album där Bowie fullt ut tillät sig att leka med sina tidigare identiteter och karaktärer och dessutom – kanske just därför – plötsligt bara lät som David Bowie.

    Och det är vad han gör så väl även på ”The next day”: David Bowie låter som David Bowie igen. Inte som någon specifik karaktär. Han försöker inte ens göra dubstep.

    På ”The next day” har David Bowie förlikat sig med sin egen historia; sitt högst säregna uttryck.

    Det var han i och för sig på väg mot på flera av sina album strax innan den långa tystnaden, men tiden som flytt ger både artisten och betraktaren nya och djupare perspektiv.

    Här finns en handfull sånger som tillhör det absolut bästa Bowie har skrivit sedan 1970-talet men – handen på hjärtat – här finns också ett antal stunder då man påminns om hans så utskällda grupp Tin Machine.

    Samt också några bagateller där – bland annat – ett stelt Motown-komp går på konstvernissage, och med lite för hårda rockriff som helt enkelt inte klär en 66-årig herre. Ibland ger de intrycket av att han försöker spela tuff. Det behöver man faktiskt inte göra om man är David Bowie.

    Den sedan länge ständiga inspirationen från Scott Walker blir mer och mer tydlig ju länge in i albumet man kommer. I ”If you can see me” anammar Bowie till och med en röst som låter skrämmande lik sentida Walker. Arrangemanget framstår nästan som en hyllning till Walkers ”The Electrician”, en låt Bowie alltid har framhållit som en av de starkaste inspirationskällorna till hans Berlin-trilogi.

    I slutet av den monumentalt teatrala balladen ”You feel so lonely you could die” – en sång så innehållsrik att ett band som, säg, Suede skulle ha kunnat basera en hel karriär på den – återanvänder han trumintrot från Ziggy Stardusts ”Five years”.

    Varför? För att han kan.

    Men också, å ena sidan, av ren lekfullhet och, å den andra, för att så mycket av hans lyrik behandlar frågor om identitet eller avsaknaden av en sådan. Ingen artist i rockmusikens historia har skapat och regisserat sig själv i så många olika roller som Bowie. Ingen annan har heller tappat kontrollen över så många av dem. Rollfiguren och människan gled på 1970-talet in och ut i varandra med en sådan precision att upphovsmannen inte var kapabel att avgöra var den ena började och den andra slutade. Ett mång-årigt och väldokumenterat kokainmissbruk underlättade knappast.

    Skivomslagets form tillåter sig också en liknande lekfullhet: formgivaren har helt enkelt tagit Bowies album ”Heroes” och klistrat en papperslapp över Bowies ansikte med den nya albumtiteln på.

    I den djupt dystopiska ”Heat” – ett perfekt finalnummer, likt ”Rock’n’roll suicide” – är Scott Walker åter Bowies självskrivna ledstjärna. Men den stora skillnaden dem emellan förblir alltid att en av dem – Bowie – inte kan undgå att förvandla sina pretentioner och intellektuella förebilder till ren och pur popmusik. Medan den andra trivs alldeles utmärkt under sin experimentella korkek ute i marginalen.

    David Bowie mässar, nästan i falsett, ”I tell myself / I don’t know who I am”. Om och igen. Så slutar albumet och lämnar mig med just den raden ekande i huvudet.

    Men jag tror att David Bowie ljuger. Han vet exakt vem han är. Vad han gör och varför.

    Och hur många som än har försökt upprepa vad David Bowie en gång gjorde så är ”The next day” – sina smärre brister till trots – ett sjudundrande självsäkert bevis på att ingen annan ens har kommit i närheten.

    Här kan du göra Anders Q Björkmans quiz om David Bowie.

    Senaste kulturquizarna

    Vilken var Portugals sista koloni?

    quiz.svd.se

    När mördades Gustav III?

    quiz.svd.se

    Vad orsakade naturkatastrofen?

    quiz.svd.se

    Vem ville dö i ”Jedins återkomst”?

    quiz.svd.se

    Vilka var deras gangsternamn?

    quiz.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Bilder från videon till ”The Stars (Are Out Tonight)”

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X