Atens kvinnor äntrade samhället från scenen

I antikens Aten levde männen i offentlighetens ljus medan kvinnorna levde i tillbakadragenhet. Men med dramer som ”Medea”, ”Alkestis” och ”Helena” tilläts den kvinnliga erfarenheten småningom framträda och utgöra en subversiv motkraft mot de manliga värdenormerna.

Under strecket
Publicerad
Annons

Såvitt vi tycker oss förstå var antikens grekiska stadsstater – inte minst Aten – utpräglade manssamhällen. Det som hörde till det offentliga livet, stadens sfär (polis) var med få undantag kvinnorna utestängda från; deras dagar och år framlevdes mestadels i oikos, inom de fysiska och mentala gränser som hemmet och det privata livet märkte ut. Männen, däremot, fostrades tidigt till att visa upp sig på olika ”arenor”: på idrottsbanan, i symposiekulturens umgängesliv, i politikens och rättstvisternas debatter och – naturligtvis – på slagfältet.
På dessa arenor prövades mannens manlighet i kamp mot andra män. Särskilt det atenska samhället präglades i hög grad av denna tävlingskultur, där auktoritet och status fick sin bekräftelse i mätningen med andra män; det var så det sociala jaget konstruerades. Därmed är också sagt att den enskildes status var beroende inte enbart av hans prestationer utan även av betraktarnas och bedömarnas beredvillighet att erkänna och uppskatta det som uppvisats på ”arenan”. De atenska männen – och då menar jag de fria männen, medborgarna – levde, kanske man kan säga, i symbios med sig själva. De fria männen samlades runt de värden och institutioner, som kittade samman stadsstaten och som definierade dem som grupp och som avskiljde dem från andra grupper: slavar, invandrare, perser och andra så kallade barbarer – och kvinnor.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons