Annons

Atens kvinnor äntrade samhället från scenen

I antikens Aten levde männen i offentlighetens ljus medan kvinnorna levde i tillbakadragenhet. Men med dramer som ”Medea”, ”Alkestis” och ”Helena” tilläts den kvinnliga erfarenheten småningom framträda och utgöra en subversiv motkraft mot de manliga värdenormerna.

Under strecket
Publicerad

Såvitt vi tycker oss förstå var antikens grekiska stadsstater – inte minst Aten – utpräglade manssamhällen. Det som hörde till det offentliga livet, stadens sfär (polis) var med få undantag kvinnorna utestängda från; deras dagar och år framlevdes mestadels i oikos, inom de fysiska och mentala gränser som hemmet och det privata livet märkte ut. Männen, däremot, fostrades tidigt till att visa upp sig på olika ”arenor”: på idrottsbanan, i symposiekulturens umgängesliv, i politikens och rättstvisternas debatter och – naturligtvis – på slagfältet.
På dessa arenor prövades mannens manlighet i kamp mot andra män. Särskilt det atenska samhället präglades i hög grad av denna tävlingskultur, där auktoritet och status fick sin bekräftelse i mätningen med andra män; det var så det sociala jaget konstruerades. Därmed är också sagt att den enskildes status var beroende inte enbart av hans prestationer utan även av betraktarnas och bedömarnas beredvillighet att erkänna och uppskatta det som uppvisats på ”arenan”. De atenska männen – och då menar jag de fria männen, medborgarna – levde, kanske man kan säga, i symbios med sig själva. De fria männen samlades runt de värden och institutioner, som kittade samman stadsstaten och som definierade dem som grupp och som avskiljde dem från andra grupper: slavar, invandrare, perser och andra så kallade barbarer – och kvinnor.

Naturligtvis krackelerade denna hegemoniska fasad emellanåt, men de väsensskilda livsvillkoren för kvinnor och män förblev intakta: mannen verkade i offentlighetens ljus, kvinnan levde i tillbakadragenhet. De olika villkor som gällde för könen har mejslats fast i de ord som tillskrivits Perikles, den ledande statsmannen i 400-talets Aten – en död mans ära ligger i allt gott som kan sägas om vad han presterat, en död kvinnas ära ligger däri att intet kan sägas om henne. Denna vilja att osynliggöra kvinnan ser vi också vid Perikles möte med Elpinice (som ändå var syster till en annan av de ledande statsmännen i Aten): Elpinice anklagar Perikles för att under en krigsoperation besinningslöst ha spillt atenska liv för tom äras skull. Som Plutarchos återger deras möte lyssnar visserligen Perikles till Elpinices ord, men han bevärdigar henne inte med ett svar utan vänder sig i stället till sin följeslagare med kommentaren ”Varför skall man ödsla parfym på huvudhår som redan grånat?”

Annons
Annons
Annons