Annons

Jonas Ellerström:Astrid Lindgren fick gåvan – och gav den vidare

Astrid Lindgren visste att rader valda med omsorg kan trösta en ung människa i kris. Den sedan länge vuxna Sara Schwardt vittnar idag om att några få ord skrivna av Olle Holmberg, och förmedlade av Lindgren, berörde hennes 15-åriga jags allra innersta.

Under strecket
Publicerad

Olle Holmbergs ”Tankar om rådjursstek och annat” gavs ut 1943. Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt (Salikon) kom ut 2012.  

Bild 1 av 1

Olle Holmbergs ”Tankar om rådjursstek och annat” gavs ut 1943. Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt (Salikon) kom ut 2012.  

Bild 1 av 1
Olle Holmbergs ”Tankar om rådjursstek och annat” gavs ut 1943. Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt (Salikon) kom ut 2012.  
Olle Holmbergs ”Tankar om rådjursstek och annat” gavs ut 1943. Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt (Salikon) kom ut 2012.  

Så här står det i not nr 18: ”Trots idogt sökande har citatet ej kunnat identifieras.” Vem kan då motstå att i alla fall drömma om att göra identifikationen?

Så här skrev Astrid Lindgren till Sara Ljungcrantz den 4 maj 1973 (Sara hade gjort sitt föregående brev till en liten berättelse om en flicka som börjat hata sin far): ”Tänker du nån gång på hur svårt det måste vara för din far att bli hatad av sitt eget barn? Jo, det måste vara svårt för honom, det är inte möjligt annat.” Så fortsätter Astrid det förtroliga samtalet med sin femtio år yngre brevvän med att ge henne det citat som när brevväxlingen utgavs 2012 inte hade kunnat identifieras: ”Så här har jag läst i en bok som jag tycker mycket om.”

”Som ett stilla rop, en kvidan från en dold fiol, går ­genom människovärlden människors längtan efter män­niskor. Barnet längtar till föräldrarna som inte har tid med det, systern längtar till systern som får andra ­väninnor, brodern till brodern som han beundrar, vän till vän som kallnat, mannen till kvinnan som ännu inte har närmat sig, kvinnan till mannen som har gått, sist, ödmjukast och djupast föräldrarna till barnen som livets lag har kallat in i andra sammanhang.

Annons
Annons

Som en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på ­heden, går människors längtan efter människor genom den värld som av människor bebos.”

Det är med stort och självklart förtroende som citatet, skrivet i en stil som redan låg milsvitt från samtidens, läggs i den 15-åriga Saras händer. Så gör vi bara med texter som vi tycker mycket om; vi litar på att deras innehåll går fram över alla tidsmässiga och sociala gränser. Den praktiska och omtänksamma Astrid Lindgren gör ett litet förklarande tillägg och skriver: ”Kanske din pappa längtar efter dig så att hans längtan är en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på heden? Men vad hjälper det om du inte kan svara på det ropet.”

Faktiskt hade Astrid Lindgren redan en gång kommenterat citatet. I noten nr 18 anger redaktören Lena Törnqvist sammanhanget, att samma formuleringar använts i slutet av ungdomsromanen ”Kati i Paris” (1953), den sista av de tre böckerna om Kati. Det är huvudpersonen som på trilogins allra sista sidor tittar på det nyfödda barnet i sin famn och tänker på att det snart ska börja växa upp. Citatet byggs om lite grann, så att slutfallet liksom i brevet till Sara 20 år senare framhävs:

”’Som en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på heden, går människors längtan efter människor genom den värld som av människor bebos. Sist, ödmjukast och djupast längtar föräldrarna till barnen som livets lag har kallat in i andra sammanhang’, står det i en bok som jag har.

Just nu har du bara mig, men visst kommer livets lag att kalla in också dig i andra sammanhang. Och då blir jag kanske en sådan där ropande vipa på heden, som ­fåfängt kallar på min fågelunge. Fågelungar ska växa och bli stora, jag vet att det måste vara så.”

Annons
Annons

Det var något i tonen, i känslosamheten som hålls tillbaka av den välbehärskade stilen, som ljöd bekant när jag första gången läste citatet i ”Dina brev lägger jag under madrassen” (Salikon), Astrids och Saras (numera Schwardt) brevväxling från åren 1971–2002 som jag köpte när den gavs ut i pocket förra året. Not nr 18 angav fort­farande att citatet var oidentifierat, men nätet rymmer mycket mer idag än vad det gjorde för bara ett halvdussin år sedan, så jag sökte på frasen ”kvidan från en dold fiol” som jag tänkte mig borde vara unik för sin författare eller näst intill.

Den första träff jag fick och följde upp ledde till Svenska barnboksinstitutets Facebooksida och ett upprop från februari 2012 där följarna bes om hjälp att identifiera citatet. Som källa anges den tidigaste, ”Kati i Paris”, som väl också var den mest lättillgängliga eftersom boken kommit i nyutgåva 2000. Kloka personer som Lena Kjersén Edman och Gun-Britt Sundström hörde av sig och gissade på någon av Knut Hamsuns romaner, antingen ”Svält” eller ”Pan”, och så upphörde tråden.

Men svaret fanns nu tillgängligt på Sara Schwardts egen hemsida, där hon presenterar bokutgåvan av brevväxlingen (och även sin andra bok, dagboken ”Kära Astrid, det är jag igen” som kom 2017). I en text på inte mer än två trycksidors omfång kommer den vuxna Sara in på de av Astrids djupt personliga brev som mer än andra handlade om livets allvar. Och än en gång återkommer citatet, nu följt av en alldeles okonstlad källhänvisning:

”Så citerade Astrid ur Olle Holmbergs ’Tankar om rådjursstek’ i ett brev. Texten berörde mitt allra innersta då, och den berör mig nu. Men minst lika mycket berörde det mig att Astrid ville dela den med mig.”

Annons
Annons

Ja, det är en egendomlig boktitel. Den låter som (och är avsedd att låta som) en essäbok från 1700- eller 1800-talet. I sin helhet lyder titeln ”Tankar om rådjursstek och annat”, vilket förstärker intrycket. Men den som 1943, då boken kom ut, köpte den i hopp om att få läsa trivsamt småputtrande funderingar om god mat, ett stycke verklighetsflykt under andra världskrigets mest dramatiska år, måste ha blivit besviken. Det är en bra mycket allvarligare och mer samtidsengagerad bok än så.

Olle Holmberg var litteraturprofessor, kritiker i Dagens Nyheter sedan 1925 och redaktör för Svensk Litteraturtidskrift sedan 1938. Han var född 1893, alltså 14 år äldre än Astrid Lindgren, och hade debuterat i bokform med ”Frödings mystik” 1921. Förbindelserna mellan honom och Astrid Lindgren kan tyckas obefintliga, men är i själva verket många och starka.

Den första och viktigaste länken dem emellan är kanske att Holmberg var en av de ganska få personer ur den finkulturella sfären som redan på 1950-talet såg Astrid Lindgrens storhet och skrev uppskattande om henne. Att över huvud taget intressera sig för en barnboksförfattare var radikalt för en litteraturforskare vid den tiden, men Olle Holmberg var nu inte någon konventionell person.

Redan under sin ungdom i Lund hade han haft författare som Hjalmar Gullberg, Sigfrid Lindström och Frans G Bengtsson som nära vänner, och hela livet ville han för egen del sudda ut gränsen mellan akademisk och konstnärlig verksamhet. Aforismen och essän var hans favoritgenrer när han gick över till skönlitteratur; som Per Erik Ljung skriver i ”En lundensisk litteraturhistoria” (2017) kunde Holmberg med lätta förändringar av sin offentliga personlighet ”också träda fram som en svårfixerad upphovsman till aforismer och reseskildringar. En rad behändiga böcker med titlar som ’Tankar vid en kopp te’ (1958) och ’Tankar i en husvagn’ (1968) bildar närmast en egen genre”.

Annons
Annons

”Tankar om rådjursstek” var den första av dessa tänkeböcker och stod länge ensam i raden. Den är liksom många av de följande skriven under den hårt arbetande universitetslärarens sommarlov på Öland, nära uppväxtstaden Kalmar och med en självklar närhet till den egna livshistoriens väsentligheter. Holmberg hade närmast skrivit om ”Thomas Mann och det tredje riket” (1942) och funderingarna kring människan, de samhällen hon skapar och hennes roll på jorden i ”Tankar om rådjursstek” får sin mörka fond av den politiska världssituationen.

Holmberg är i grunden inte pessimist, därtill hade han läst för mycket av undergångsfilosofen Oswald Spengler och sett hur dennes tankar lade en av grunderna till 1930-talets nyskapade tyska nation. Och han tillåter även sin egen bildade skepticism och stilistiska ironi att visa sprickor: den som läser ”Tankar om rådjursstek” riktigt noga anar sorgen över ett tidigt förlorat barn bakom de distanserade, kloka fraserna.

Kanske såg Astrid Lindgren detta när hon läste boken, kanske inte. Det exemplar av ”Tankar om rådjursstek” som står i hennes bibliotek i våningen på Dalagatan
i Stockholm, samman med många andra böcker av Olle Holmberg, har en diskret anilinstämplad reatriangel på pärmens baksida. Det betyder att boken köpts några år efter det att den kom ut; Holmberg nämns heller inte
i hennes utgivna krigsdagböcker.

På 60-talet blev de goda vänner. Olle Holmberg skrev en vacker essä om henne, tryckt i ”Skratt och allvar i svensk litteratur” (1963), och såg till att Astrid Lindgren blev invald i Samfundet De Nio, där hon 1973 efterträdde honom som ordförande. Men Astrid måste ha läst ”Tankar om rådjursstek” långt dessförinnan, mellan 1943 då boken kom ut och 1951 då hon låter sin Kati tolka orden om hur livets lag kallar mäns och kvinnors barn in i andra sammanhang på ett mindre dramatiskt sätt än fallet var för Olle Holmberg.

Annons
Annons

Jag läste själv ”Tankar om rådjursstek och annat” första gången 1993, kan jag se i mina anteckningar. På sätt och vis hade jag säkert rätt när jag tyckte mig känna igen i alla fall tonen i citatet, då jag stötte på det i Astrid Lindgrens och Sara Schwardts brevväxling. Men det viktiga är inte identifikationen, det är den innebörd citatet kan få för sina läsare och det är dess karaktär av gåva.

Astrid Lindgren citerar inte för att visa sin beläsenhet, för att skaffa sig kulturella poäng, vare sig i sin ungdomsroman om Kati på bröllopsresa till Paris eller i tröstebrevet till den 15-åriga Sara. ”Så här står det i en bok som jag tycker mycket om”, säger hon; märkvärdigare är det inte. Och märkvärdigt är ändå just vad det är.

Filosofiskt lagda författare som Lewis Hyde och efter honom Robert Macfarlane har tänkt över gåvans natur, vad som ligger i gesten och vad gåvan kan innebära för såväl mottagare som givare. De är överens om att gåvan, när den har som starkast och mest positiv verkan, får en kreativ funktion: den sporrar till vilja att tillägna sig det givna och att ge det eller något annat vidare. Tre gånger – fyra om den här artikeln räknas med – på 75 år har nu Olle Holmbergs anteckning nr 60 ur ”Tankar om rådjursstek”, 16 rader lång i originalet, överlämnats i andra hand som gåva till nya läsare. Det är i all enkelhet en fantastisk sak.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons