X
Annons
X
Recension

Askungen Askungen i stumfilmsstil övertygar som operafars

Rossinis "Askungen" på Kungliga Operan är en feel good-comedy i stumfilmsstil, med sympatisk sensmoral och ett ungt, övertygande kärlekspar i centrum.

Rossinis ”Askungen” i regi av Lindy Hume, spelas nu på Kungliga Operan. Johanna Rudström sjunger Angelina/Askungen och Ole Aleksander Bang ger röst åt Don Ramiro. Foto: Sören Vilks

Här finns inga trallande möss och inga styvsystrar som skär tårna av sig. Varken Disney eller bröderna Grimm har något att göra med Rossinis ”Askungen”, som följer Perraults lite mer städade version av sagan. Denna jämnt 200 år gamla opera är mer buffa än saga, en drastisk feel good-comedy med sensmoral, som utmynnar i en stillsam hyllning till förlåtelse och försoning. Så är också den fullständiga titeln ”Askungen, eller godhetens triumf”.

Det är utmärkt att Kungliga Operan då och då köper in färdiga uppsättningar eller samarbetar med andra operahus; det finns faktiskt lämpliga produktioner som fungerar bra på den befintliga scenen. Men det kan få lustiga konsekvenser. Förra säsongens uppsättning av den tjeckiska "Jenufa" var anpassad till nordirländska förhållanden, och i Lindy Humes version av "Askungen" har Rossini fått en överraskande brittisk inramning. Det viftas regelbundet med Union Jack i denna produktionen från Australien och Nya Zealand, som ju har samma drottning som engelsmännen.

Rossinis ”Askungen” i regi av Lindy Hume, spelas nu på Kungliga Operan. Johanna Rudström sjunger Angelina/Askungen och Ole Aleksander Bang ger röst åt Don Ramiro.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X