Recension

”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Örebro Studies in Literary History and Criticism 6Åsa Nelvin gick sin egen väg

OUTSIDER Åsa Nelvins romaner passade inte in i ett 70-tal då man förväntade sig psykologiska och ­sociala orsakskedjor. Marie Öhman har med sin avhandling om Nelvin lagt grunden till ett förnyat ­intresse för ett märkligt och mångbottnat författarskap, skriver Tom Hedlund.

Under strecket
Publicerad
Annons

Kvinnliga författares litterära aktiviteter ses påfallande ofta som feberkurvor. Texterna uppfattas gärna som mer eller mindre genomskinligt kodade uttryck för vad man förutsätter vara personliga upplevelser och trauman – författaren må sedan heta Selma Lagerlöf eller Edith Södergran, Victoria Benedictsson eller Karin Boye. Bortsett från att varje författare, kvinnlig eller manlig, självfallet arbetar med sig själv och sitt eget som material på ett eller annat sätt, innebär en sådan litteratursyn ett underkännande av författaren som gestaltskapande konstnär.

Också Åsa Nelvin (1951–1981) råkade ut. I sin doktorsavhandling ”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap berättar Marie Öhman om hur Nelvins roman ”Tillflyktens hus” fick kritikerna att reagera på ett sätt som författaren själv beskt kommenterade med orden: ”Jag försöker skriva böcker. Jag har inte blivit galen.”

Annons
Annons
Annons