Åsa Linderborg.
Åsa Linderborg. Foto: Staffan Löwstedt

Åsa Linderborg: Min text förmörkade deras liv

”Litteratur som accepteras av alla omnämnda är ointressant.” I antologin ”Tag och skriv!” berättar Aftonbladets tidigare kulturchef, Åsa Linderborg, öppenhjärtigt om hur det är att skriva självbiografiskt. Läs hennes text här.

Uppdaterad
Publicerad

Augusti 2018, mamma följer mig till järnvägsstationen. Det är hett trots skymning, svetten rinner under våra bomullstunikor när vi passerar den väldiga Mimerfabriken, mitt i Västerås centrum. I generationer har våra släktingar arbetat där, i byggnaden som nu hyser konstmuseum, IT-företag och bostadsrätter.

Vi närmar oss stationen och min mage börjar fyllas av diffus gråt, som alltid när jag ska säga hej då till mamma, det sitter i sedan jag var barn. Vår relation är stark, den har en tung densitet, vi slösar aldrig bort vår tid på ovidkommande prat ens för ett par minuter – och nu berättar mamma att hon hittat en kasse efter mormor. I den låg gamla foton men även några brev som mamma skrev i början av 1960-talet, när mormor och morfar bodde i Moskva. ”Men dem kastade jag”, säger hon med blicken ner på skorna som trampar den stekheta asfalten. ”Nej, varför då, dem hade jag velat läsa!” säger jag upprörd. ”Det var just det. Man vill ju inte hamna i någon bok igen”, svarar hon.