Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Jorden de ärvde Arvet från en förlorad feodal epok

Foto: LEIF R JANSSON/SCANPIX

Jorden de ärvde

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Weyler

324 s.

”På lördagarna skulle det vara lördagsgodis. Då köpte min pappa två chokladkakor. Och vi är tre syskon. Ett barn fick inget. Och så sade han ’Jag vill bara lära er en sak. Världen är orättvis.’”

Detta berättar Nils Gyllenkrok, arvtagare till fideikommisset Björnstorp och Svenstorp, Europas största godskomplex, i boken ”Jorden de ärvde”. Han är en av många intervjuade adelsmän i Björn af Kleens nya och omtalade bok.

Med detta vill Gyllenkrok belysa moralen i fideikommissets egendomligt slutna och systematiskt orättvisa arvsregler. De svenska fideikommissen som för övrigt är de enda som finns kvar i Europa stammar från en förlorad feodal värld där primogenituren var förhärskande, alltså den arvsfördelning som ger äldste sonen allt vid arvsskifte och lämnar andra barn lottlösa.

Annons
X

Det är ett förmodernt sätt att förhindra ägosplittring och se till att de stora, mäktiga och rika jordägarna fick sitta i orubbat bo generation efter generation. En mer rättfärdig arvsfördelning skulle ha krympt jordegendomen steg för steg. Därför inrättades under medeltiden denna form av arv.

Det finns alltså två slutsatser att dra av den Gyllenkrokska utdelningen av lördagsgodis. Den ena är att barnen på egen hand skall lära sig familjesolidaritet och att den lyckligt lottade arvtagaren skall dra försorg om sina syskon och trygga deras välgång genom generositet och en hjälpande hand. Den andra är att han struntar i det och lämnar syskonen vind för våg så att de får klara livet på egen hand.

Efter franska revolutionens rasering av alla gamla feodala privilegier avskaffades i land efter land fideikommissen. Men i Sverige höll man fast vid den gamla ordningen och steget mot ett avskaffande togs med tvehågsenhet. I den lagstiftning som infördes 1924 – och formellt innebar fideikommissens avskaffande – infördes ett kryphål som stadgade att om de kulturskatter som rymdes på fideikommissen kunde bedömas vara av nationellt värde skulle den beviljas möjlighet att fortleva.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den fideikommissnämnd som inrättades för att övervaka denna fråga kom vanligen till slutsatsen att kulturskatterna var nationellt värdefulla och därigenom överlevde fideikommissen som en icke obetydlig rest av ett föråldrat samhällssystem.

    Svensken i gemen har säkerligen uppfattningen att den adel, som under ståndssamhällets tid med privilegier och enorma rikedomar styrde landet i samråd med kungen, idag är en utdöd eller åtminstone en utdöende klass. Björn af Kleen visar i sin mycket intressanta och upplysande bok att så inte är fallet. Den svenska adeln har historien igenom varit en jordägande klass och är det fortfarande. Dess egendomar söder om Dalälven är enorma. De äger sammanlagt 400000 hektar vilket upptar en yta betydligt större än hela Gotlands. Det är inte småpotatis.

    Det är visserligen sant att adeln förlorat det mesta av sina privilegier. De har inte längre ensamrätt till högre statliga ämbeten och de är inte längre självskrivna för de högre officersutnämningarna.

    De har heller inte, såvitt jag vet, längre rätten att halshuggas med svärd, en naturlig följd av att dödsstraff inte längre tillämpas i vårt land.

    Björn af Kleens bok innehåller mycket saklig och nyttig information, men dess verkliga styrka är de många och djuplodande personliga intervjuerna med personer ur några av våra främsta adelsfamiljer. Här lyckas af Kleen att med stor inlevelse fånga den mentalitet och bördsstolthet som fortfarande präglar den svenska adeln, även om den idag intar en lägre profil än under privilegielivets dagar, då makten och rikedomen demonstrerades med öppen skamlöshet.

    Dagens adliga godsägare har i möjligaste mån anpassat sig till det moderna demokratiska samhället och kan tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin. De umgås nästan lika gärna med de så kallade ”såssarna” som med moderaterna. Man kan till och med få intrycket att de föredrar ”såssar”. Det finns ett element i det adligt patriarkala och i den socialdemokratiska landsfaderligheten som passar samman och båda hyser de var och en på sitt sätt ett främlingskap mot den fria marknaden.

    Det betyder emellertid ingalunda att man accepterat demokratin och jämställdheten som några oavvisliga värden. De passar inte ihop med fideikommissen som varit deras räddningsplanka in i vår tid. Fideikommisset strider mot alla den moderna tidens idéer om rättvisa och i synnerhet mot den demokratiska arvslagstiftningen. Därför kräver en adlig uppfostran ett konsekvent orättvisetänkande eller som af Kleen uttrycker det en paternalistisk pedagogik.

    Efter läsningen av Björn af Kleens utmärkta bok kan jag bara dra slutsatsen att den orättfärdiga arvsfördelning, som tycks vara vårt lands sista adelsprivilegium, snarast borde avskaffas liksom det har skett i alla andra europeiska kulturländer. Kulturskatterna som påstås förvaltas på dessa gigantiska egendomar borde kunna tas om hand på annat sätt.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: LEIF R JANSSON/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X