X
Annons
X

Nina Burton: Arvet efter Montaigne växer och frodas

Essäns ställning tycks starkare än på länge, och kanske är det dess mångsidighet som ­passar vår tid. Alldeles säkert passade det Montaigne, som med ­sina ”Essais” framgångsrikt kombinerade konst med natur och vetande med omdöme.

Montaigne enligt Dalí.
Montaigne enligt Dalí.

Sprid det inte, men nu är det gott att vara essäist, viskar en författare i The Fourth Genre (red Robert L Root och Michael J Steinberg, femte upplagan, Longmans, 528 s). Och denna tjocka essäantologi bekräftar det verkligen: litteraturens fjärde genre frodas – åtminstone i USA.

Men hur är det i Sverige, där fiktionsprosan håller på att kapa termen ”skönlitteratur”, och där essäister förväxlas med kritiker? Har vi förskingrat Montaignes arv, och vet någon hur stort det var?

Essäns historia har rörande nog utretts bäst av tyska litteraturhistoriker, fast de konstaterat att denna osystematiska genre inte riktigt passat Tyskland. Och visst är den svårbestämd, liksom all konst. Man får börja med det snåriga rotsystemet.

Annons
X

Då Montaigne 1580 döpte sina böcker till ”Essais” ville han främst visa att de inte gav några allmängiltiga svar, utan var subjektiva försök eller erfarenheter om olika ämnen. Det var inte heller någon beteckning på böckernas kapitel eller en medveten genrebeteckning. Nästan alla Montaignes grepp fanns nämligen hos hans antika föregångare.

Speciellt viktig för honom var Plutarchos från 100-talet, som han citerar uppåt 400 gånger. Denna mångsidiga författare och Apollopräst blev mycket populär under renässansen, både för sina verk om berömda greker och romare och för de böcker som lite missvisande kallats ”Moralia”. Där resonerar han i en personlig stil om allt från zoologi och astronomi till komedi och demokrati, eller om ämnen som pratsjuka och sinnesro.

I Montaignes ögon var Plutarchos den författare som allra bäst kunde förena konst med natur och vetande med omdöme – alltså det som nu anses typiskt för essäistik. Också det mustiga talspråk som Plutarchos fått i en fransk översättning bidrog till Montaignes böcker.

Det gjorde även Erasmus av Rotterdam. Inte bara för att han ivrigare än andra introducerade antika prosaister med deras ledigare stil. Han var för egen del en av 1500-talets största stilister, som i två bestsellers sådde essäistiska frön. ”Colloquia” eller ”Förtroliga samtal” var målande dialoger om alla möjliga ämnen, och ”Adagia” var en samling antika citat som Erasmus själv kommenterade. För varje ny upplaga blev kommentarerna längre och personligare, tills flera av dem växt till små essäer.

Montaigne lade till en början upp sina böcker på ungefär samma sätt, alltså med egna kommentarer till antika citat. Men snart växte sig hans egna tankar så starka att de tog överhanden.

Det var ingen slump att hans ”Essais” formades under renässansen. Det var då det konstnärliga perspektivet blev viktigt, och man själv började reflektera. Samtidigt hade utforskare lämnat världen så vidöppen att ämnena myllrade för en nyfiken författare. I medeltidens krönikor betonades händelserna, eftersom en individuell synpunkt enligt kyrkan kom nära högmodets dödssynd. Då bikten infördes skrevs visserligen bekännelser, men de saknade essäns dialog med världen.

Med renässansen blev berättarens perspektiv däremot medvetet, och medvetet subjektivt. När människan kom i centrum kunde en författare plötsligt ge sitt eget jag lika stor plats som någon av de sviktande auktoriteterna. Och när världen blev större kunde också de som reflekterade över den växa.

Att Montaigne samtidigt var estetiskt medveten märks inte bara på språket, utan också på sättet som hans teman kan varieras och återkomma. Och att både Shakespeare och Goethe läste honom, Plutarchos och Erasmus visar hur viktig en icke fiktiv skapande prosa har varit i världslitteraturen.

Det speciella med Montaigne var alltså inte vad han sade utan hur. Det är hans reflekterande personlighet som drar en skiljelinje till andra genrer.

Hans ”Essais” är inga dagböcker, för han skriver inte om sitt privatliv utan om vitt skilda ämnen av allmänt intresse. Och det är inga kåserier, för trots att han inte har en lärd stil är han beläst. Genom att utgå från citat eller fakta får hans böcker dessutom ett dialogdrag som ger tankarna frihet. Ändå blir det aldrig litteraturkritik, eftersom han inte bedömer några verk.

Lika lite är han filosof. Ett av hans älsklingsuttryck är ”Vad vet jag?”. Med det slog han fast essäistikens trevande ”kanske”. Och han är absolut ingen fackförfattare, även om han ansåg sig ge mer material att ta på än någon annan.

Att skriva var för honom mer att söka än att finna. Som en flod meandrar han sig fram i det landskap han både utforskar och formar, obekymrad om gränser. Alla ämnen kan associativt haka i varandra, från kannibaler till poesi, för det finns egentligen bara en sak som inte intresserar honom, och det är fiktion.

Litteratur ser han nämligen inte som något passivt njutningsmedel, utan som ett sätt att pröva sitt eget omdöme. Och genom att visa sig själv medan han talar om världen förenar han smidigt det personliga och faktanära till skönlitteratur.

När det gäller Montaignes böcker går särarten alltså att inringa. Men nu är ju essäistik ingen enpersons-genre, och snart emigrerade Montaignes titel, ”Essais”, till England, där andra röster blandade sig i den. Montaigne brukade tala om engelsmännen som sina kusiner, eftersom han trodde – ville tro – att hans släkt hade engelska rötter. Och det finns verkligen likheter mellan hans stil och den engelska litteraturens. Det är typiskt att genrebeteckningen blev det engelska ordet essay och inte den franska stavningen.

Det började redan fem år efter Montaignes död, då Francis Bacon kallade en egen bok för ”Essays”. Bacon hade faktiskt träffat Montaigne i Frankrike, men han hade inte alls hans personliga och konkreta stil utan var mer generaliserande. Han kom alltså med slutsatser snarare än försök. Men han delade i alla fall Montaignes stora blandning av ämnen, med kapitelrubriker som Om döden, Om kolonier, Om att resa, Om naturen, och så vidare. Det encyklopediskt ämnesöverskridande låg i tiden, för utan att använda titeln essays hade även Bacons samtida Robert Burton släktdrag med Montaigne i sin ”Anatomy of Melancholy”.

Hundra år senare använde däremot filosofen John Locke termen essays på ett sätt som var raka motsatsen till Montaignes essais . Hans titel – ”An Essay Concerning Human Understanding” var menad som en ödmjukhetsformel, men det var gravt missvisande. Lockes teoretiska traktat var nämligen en filosofisk fackbok av renaste vatten, och den skar sig dessutom mot Montaignes syn på filosofi som något roligt.

Men nu var Montaigne död, och essätermen levde sitt eget utsvävande liv. I början av 1700-talet hade Alexander Pope kallat ett par högstämda lärodikter för ”Essay on Criticism” och ”Essay on Man”. Och nästan samtidigt tog essätermen ett stort kliv åt rakt motsatt håll: den anpassades till Englands nyfödda tidskriftsvärld.

Genom tidskriftmediet började man förknippa essän med korthet. Montaignes kapitel hade ju varit delar av en boklig helhet, men nu styckades essägenren för att passa tidskriftformatet, ungefär som då romanen lite senare fick följetongsform. Och den här tidskriftsassociationen skulle bli långlivad.

Mest kända blev Addisons och Steeles eleganta och samtidsinriktade bidrag i The Tatler och The Spectator. Ibland kunde de påminna om lättsamma kåserier, och ibland, när de hade en berättarfiktion, om noveller.

I början av 1800-talet ympades deras friska språk på allvarligare romantiker i Coleridges och Wordsworths efterföljd, till exempel William Hazlitt, Thomas de Quincey och inte minst Charles Lamb, som i sina essäistiska berättelser kunde bli mer självbiografisk. Dessutom skrev de engelska romantikerna en essäistisk litteraturkritik, och något senare kallades även Thomas Babington Macaulays lite tyngre böcker om historia för essäer.

Det var alltså en brokig essäflora som uppstod i England. I ett anglosaxiskt försök att artbestämma den har Francis Bacon fått representera the aphoristical essay , Addison och Steele the periodical essay, William Hazlitt som kritiker the literary essay, Charles Lamb the familiar essay och Macaulay the historical essay. Man talar också om the instructive essay , fast det snarast är akademiska studier i John Lockes stil, som inte hör till skönlitteraturen. Till råga på allt har den upptäcktsglada essägenren en tendens att bilda nya familjer, för att riktigt förvirra varje systematiker.

I Frankrike hade den icke fiktiva litteraturen under tiden präglats mindre av Montaignes personliga, färgrika stil än av 1600-talets salongsfähigt tuktade maximer. På 1700-talet ekade Montaignes nyfikna skepsis visserligen hos engelskinfluerade upplysningsförfattare som Voltaire och Diderot, men fick ofta formen av filosofisk, politisk eller konstnärlig kritik. Betoningen av kritiken förstärktes sedan på 1800-talet genom tidskrifternas kultursidor, där Charles Augustin Sainte-Beuves litteraturkritik till och med influerade andra länders uppfattning om essäistik.

Också i Tyskland kom essätermen mest att användas om kritik. Visserligen vilade essäistiska kärnor i romantikernas fragment, men det var först i mitten av 1800-talet som Montaignes böcker återupptäcktes. Då fick han genast en entusiastisk beundrare i Nietzsche, som själv skulle influera många av 1900-talets essäister .

Den förmedlande länken till Tyskland var Montaignes amerikanska efterföljare, Ralph Waldo Emerson. Han bekände sig till hela den klassiska essätraditionen – Plutarchos, Montaigne, Bacon och den engelska romantikens essäister. I Europa hade han personligen träffat Coleridge, och var som han influerad av tysk romantisk filosofi. Med den ansåg han att alla enskildheter fick värde av sitt sammanhang, så den ämnesöverskridande essän kändes naturlig för honom. Att Emersons ”Essays” 1841 föregicks av boken ”Nature” liknar ett tecken, för genom honom fick naturvetenskapen omigen mer utrymme i essäistiken. Det humanistiska perspektivet fanns ändå kvar, eftersom han ansåg att vetenskapens fakta först fick liv i samband med den mänskliga naturen.

De tankarna fick snart genklang hos Henry David Thoreau, som bokstavligen byggde på emersonsk grund. Emerson ägde nämligen marken vid den lilla sjö där Thoreau skrev sin naturfilosofiska essäbok ”Walden”. Och även den fick stort inflytande, till exempel hos en av dagens främsta essäister, Annie Dillard.

I Sverige då? Ja den som introducerades Montaignes essäbegrepp var faktiskt Ellen Key, i hennes dubbelvolym ”Tankebilder” 1898. Fast hennes introduktörsroll i sammanhanget är hittills okänd, för hennes ”Tankebilder” klassades som filosofi, med följden att hon genast attackerades av upprörda fackfilosofer. De fann henne oteoretisk, osystematisk och utsvävande, och de hade naturligtvis helt rätt. Essäister brukar precis som anarkister och akvarellister undvika teorier, system och fackmässiga gränser.

Vad Key hade velat införa var Montaignes tankemässiga essästil. Vad Oscar Levertin för sin del odlade låg närmare Sainte-Beuves kritik. Som litteraturprofessor och kulturansvarig på Svenska Dagbladet hade Levertin stort inflytande, och när en posthum samling av hans kritik fick namnet ”Essayer” kom essäböcker att förknippas med hopklippt litteraturkritik.

Det var något olyckligt, eftersom 1900-talets främsta essäister sällan var kritiker. Vilhelm Ekelund stod till exempel nära Emersons linje, och Frans G Bengtsson hade Plutarchos och Montaigne bland sina förebilder. Stilistiskt har essäister också haft större släktskap med tidens övriga skönlitteratur än med en neutral tidningsprosa. Litterära essäböcker medlar ju lättare än andra genrer mellan kultur, samhälle och en personlig synvinkel.

Så hur ska man då sammanfatta dem? Jag tycker Aldous Huxley har gett en god karakteristik då han skissade en litterär trehörning. Där var en sida personlig och lite självbiografisk, en annan konkret och faktabärande, och en tredje mer filosofiskt allmängiltig. Och, skrev Huxley, de bästa essäisterna förenar alla tre sidorna.

Kanske är det alltså mångsidigheten som gör att den fjärde genren passar vår tid?

Nina Burton
Nina Burton är essäist, poet och ledamot av Samfundet De Nio.

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X

Montaigne enligt Dalí.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X