Annons

Torbjörn Elensky:Årtiondet då liberalismen bet sig själv i svansen

Finanskrisen 2008 blev en storts startpunkt för ”det långa 10-talet”.
Finanskrisen 2008 blev en storts startpunkt för ”det långa 10-talet”. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP

2010-talet har präglats av migration, klimathot, terrordåd, polarisering och en växande populism. Men till historien kommer decenniet förmodligen att gå för den underliggande sjukdomen: den liberala demokratins kris.

Under strecket
Publicerad

Berlinmurens fall innebar inte bara kommunismens sammanbrott och därmed en avgörande kris för vänstern i världen, utan dessutom tycktes den bekräfta västs, demokratins och inte minst liberalismens överlägsenhet. Den i grund och botten hegelianska tesen om historiens slut, som framfördes av Francis Fukuyama 1992, är det mest tydliga uttrycket för den liberala triumfalism som präglade 90-talet. Nu skulle alla länder följa västs exempel. Det var bara en tidsfråga innan till och med det väldiga Kina skulle bli en demokrati – om bara välståndet blev tillräckligt stort förväntades detta ske per automatik. 

Socialdemokratiska partier drogs med och blev alltmer liberala i sin syn på politik, människor och ekonomi de också. Liberalisering, privatisering, sänkta skatter och olika frihetsreformer, genomförda av eller i samarbete mellan socialdemokratiska och liberala partier i hela Europa skapade en känsla av att det inte fanns något alternativ till vad som med Carl Bildts bevingade ord kallades ”den enda vägens politik”. De socialdemokratiska partiernas belöning för att de avstått från att utveckla politiska alternativ har helt följdriktigt, i land efter land, blivit politisk irrelevans och väljarflykt.

Annons
Annons
Annons