Annons

Hans Johansson:Artaud krävde sin rätt att få vara galen

Snart 60 år efter den franske författaren ­Antonin Artauds död ökar intresset för hans mång­bottnade konstnärskap. Artaud genomlevde ett ­livslångt psykiskt lidande men ville aldrig bli botad. Han såg sina delirier som en inspirationskälla och hävdade envist den sjukes överlägsenhet.

Publicerad

Hur kan en konstnär, vars verk i stor utsträckning är uttryck för sin upphovsmans oförmåga, misslyckanden och tillkortakommanden, framstå som en av sin tids stora författare? Jag ställer frågan inför Antonin Artaud och hans verk, som nu, snart 60 år efter hans död, är föremål för ett ständigt stigande intresse som liknar en kult. Det franska nationalbiblioteket har under den gångna vintern ägnat hans verk en stor utställning; flera biografier har utkommit, allt fler av hans texter återutges och en av hans anteckningsböcker finns utgiven i en faksimilupplaga.

Vem var Artaud? En författare som också var skådespelare, han agerade i filmer av Dreyer och Abel Gance med flera; teaterman – det var han som drev den legendariska Théâtre Alfred Jarry – och bildkonstnär, han gjorde framför allt inträngande porträtt av personer i sin vänkrets. En poet som genomlevde ett livslångt psykiskt lidande, blev förklarad sinnessjuk och tillbringade en stor del av sitt liv på olika dårhus (augusti 1937 till maj 1946).

Annons
Annons
Annons