Recension

Årstafruns dolda dagböckerÅrstafrun njöt av livet trots alla katastrofer

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Märta Helena Reenstierna skrev dagbok så gott som varje dag mellan 1793 och 1839. Efter hennes död 1841 tog släkten hand om dagboken som så småningom hamnade i Nordiska museets arkiv. Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken” – det blev tre digra volymer trots kraftigt sållande. På 60-talet inspirerade de Lars Widding till hans Årstasvit, men så mycket mer har inte skrivits om Märta Helena och någon regelrätt biografi har konstigt nog inte funnits förrän nu, trots hennes stora skrivlust som utöver noteringar i dagboken också genererade en massa annat användbart material.

Möjligtvis har en del av dramatiken i hennes liv maskerats av 40-talets något pryda urvalsprinciper – enligt ”Årstadagbokens” förord prioriterades ”viktiga händelser i familjen och samhället” och ”vardagslivet tusen småting”. Kristina Ekero Eriksson har med ”Årstafruns dolda dagböcker” en annan ambition, att skriva ”Märta Helena Reenstiernas sanna historia”, och hon har koncentrerat sig mer på Årstafruns känsloliv än på hennes korvstoppning.

Annons
Annons
Annons