Pär Lagerkvist:Vid årsskiftet

Pär Lagerkvist (1891–1974).
Pär Lagerkvist (1891–1974). Foto: TT

Det nya året börjar inte en sommarnatt när ljuset härskar, då solen dansar av glädje över sin allmakt. Inte när livet står som segrare och allt är överflöd och trygghet. Det börjar i mörkrets tid, en midnattstimma då mörkret och kölden ruvar över döda marker.

Under strecket
Publicerad
Annons

Under hotfulla makters tecken tyckte de gamle att varje nytt år gick in. Och människan såg med oro in i framtiden och väntade ängsligt att det eviga undret åter skulle ske, att döden skulle övervinnas av livet, att natten skulle vika och jorden grönska på nytt. Att hennes åkrar skulle bära skördar, hennes möda välsignas med frukt. Det var för henne inte självklart att så skulle ske. Fast all erfarenhet visade att ljuset skulle vända tillbaka, att allt skulle väckas till liv igen, så litade hon inte på det. Hon måste tillbedja ljusets makter, klamra sig fast vid dem, dyrka dem som sina och mörkrets makter måste hon söka besvärja.

Det är inte annorlunda nu. Det är inte självklart att ljusets makter skall vända tillbaka, att de skall segra. Men vi hoppas att så skall ske, vi anropar dem, ber till dem. Så som människan gjort sen urminnes tid. Det är dem vi måste hålla oss till, måste tro på. Och mörkrets makter måste vi försöka besvärja. Vårt öde är förbundet med ljusets ända från början.

Hotet är alltid över oss. Vad människan vunnit har vunnits under ständig fara – och med fara att åter gå förlorat. Kulturutvecklingen – den materiella och den andliga – har inte skapat trygghet. Tvärtom, mänskosläktets liv är ändå farofullare nu än under primitivare skeden. Utvecklingen bär inom sig själv ödesdigra krafter, som varken är goda eller onda, och oerhörda spänningar som ständigt hotar att utlösa sig. Människan är en varelse som tycks som utvald till att ta oerhörda risker. Kanske kan hon bara under dessa villkor fullfölja sin högsta bestämmelse.

Annons
Annons

Ja, hotet är ständigt över oss. Men också suset av mäktiga vingar, av segervingar. När vi är i förbund med det bästa inom oss, när vi är inne på vår ljuslinje, då är det som om vi genomströmmades av något som är större än vi själva, av något evigt. Då kan vi nå så långt att vi ser in i ett rike som inte tycks oss vara av denna världen. Och ändå känner vi i ödmjuk tacksamhet att det också är vårt. Människans värld har inga bestämda gränser, de vidgas allt efter hennes andes makt, den enskildes och ett tidsskedes. Och de vidgas i stort sett allt mer och mer under hennes mångtusenåriga utvecklingshistoria, som för henne till allt djärvare utsiktspunkter.

Men de kan också krympa, trängas ihop. Den enskildes liv kan utarmas, förlora sitt innehåIl, sin mening. Och ett tidsskede kan undermineras eller underminera sig själv, det kan svika sig själv och svika det mänskligas högsta fordran, kan förlora sin ljuslinje. Då går kraften ur det, ursprungskraften. Då följer sönderfallande, upplösning. Då faller människans rike, och mörkrets makter rycker in över gränserna för att återupprätta sitt välde igen.

Det vunna är inte vunnet för alltid. Det kan alltid också förloras. Det måste försvaras, försvaras beständigt.

Ibland är det som om vi inte orkade.

Vi står som förlamade och låter de nedbrytande krafterna ta vid, låter dem göra med oss och vår värld vad de vill. En gåtfull apati griper omkring sig och hjälper mänskolivets fiender mer än någonting annat, som en ödesdiger hemlig kolonn inom oss själva. Vi vill inte ligga i ständig beredskap. Vi vill känna lemmarna slappna och känna kampen omkring oss bli ett spel av krafter som vi inte kan behärska, inte göra något åt. Tvivel och obestämdhet kommer över oss. Vad är stort, vad är heligt? Vad är pålitlig sanning och vad är lögn ? Vi tröttnar och överger våra fästen. Är det någon mening med all denna ansträngande vakttjänst?

Annons
Annons

Men vi måste ligga i ständig beredskap. Vi måste tro, vi måste förtrösta, måste hålla något heligt. Annars blir allting outhärdligt, ett träsk där allting flyter och foten aldrig känner någon fast mark under sig. Och vi måste betrakta det av människan uppnådda, erövrade, skapade som oersättligt, alltid värt att försvara. Det är det enda normala, sunda. Det är det enda som innehär hälsa.

Vi måste orka. För vår egen skull. Under svaghetsskedena är vi utsatta för sjuktdomsfrön, för farsoter, så som en organism med nedsatt motståndskraft är det. Härjande går de fram över folken, som ett gissel. Och utsatta för läkare, ofta ändå farligare än sjukdomen själv, medicinmän som annars håller sig i skymundan, som vi inte skulle ha drömt om att anlita. All slags charlataner uppsöker oss och tittar oss djupt in i ögonen, knackar på våra ryggkotor för att göra oss ofärdiga för hela livet. Och ser med dimmigt profetisk blick i stjärnorna för att läsa ut hur det hänger ihop med oss och vår sjuka tid.

Men stjärnorna ger dem inget svar. Inte den stjärnehimmel som välver sig över mänskosläktet och som ger storhet och höghet åt dess öde.

Vi har mist våra verkliga läkare, tillliten till dem. Vi tror att sjukdom kan botas genom underverk, genom handpåläggning av män från vilka det utströmmar en mystisk kraft. Men detta slag av läkare behöver själva kraft, och de hämtar kraft ur sjukdomstillståndet, ur upplösningen, själva sönderfallandet. Utan detta skulle de aldrig kommit någonstans, Medan de verkliga läkarna bygger på den hälsa som ännu finns hos organismen, på dess vilja till liv, till normala funktioner och på alla vis understöder och förstärker dem. De bygger upp på naturens eget sätt att tålmodigt bygga.

Annons
Annons

När vi åter kommit in i detta tåliga uppbyggande, när vi inte tror på något annat än det, inte på några äventyrliga kurer, då har vi återvunnit hälsan.

I hälsans stora tid grundar människan sitt rike. Då bryter hon mark, odlar tegar och fält, reser värn mot nordan och dikar ut jorden för att skydda den mot frosten. Då finns det ingen tvekan om vad som är till gagn, till välsignelse. Skördar bärgas i ladorna genom träget arbete av millioner namnlösa, utvecklingen skrider framåt på ett sätt som tycks självklart, en lagstadgad ordning.

För att sedan alltsammans härjas, läggas öde! Av krafter som ingenting förmår skapa, bara skövla, förinta, förbruka!

Det är något gåtfullt över detta med ödslig regelbundenhet upprepade förlopp. Mänskotanken kan inte fatta att det skall vara så, behöva vara så, kan inte finna någon mening i det.

Den enda mening vi kan ana är att vi inte får invaggas i den tron att utveckling, seger är något självklart. Att det inte finns någon fara, något att ängslas för. Att det vunna är vunnet för alltid. Då tycks det mista sitt högsta, ömtåligaste värde – bli något alldagligt, givet, något som alltid finns tillgängligt för att brukas av oss. Då tycks vi förbise något väsentligt hos livet, glömma något som inte får glömmas. Då tycks vi ej riktigt fatta vår verkliga situation.

Vi lever aldrig i trygghet. Vi är omgivna av faror, som de första mänskorna kände sig vara det, bara ändå mer utsatta än de. Vår värld är ständigt hotad. Dunkla krafter driver sitt spel omkring den – och inom oss själva. Instinkternas urskogsdunkel omger den, omsluter vår lägerplats, våra fladdrande lägereldar – och vi är själva djur inne från urskogsdunklet. Vi är omgivna av något måttlöst som varken är gott eller ont – och vi är själva varken goda eller onda. Vi måste sluta oss till de makter som vi funnit vara goda, barmhärtiga, stödjande, uppbyggande, och strida ihop med dem. Vi måste hålla oss till ljusets makter, alltid vara i förbund med dem. Och de förintande makterna måste vi ständigt bevaka, bekämpa, ständigt söka att betvinga.

Annons
Annons

I denna nyårsnatt ligger mörkret och kölden tungt över vårt land och över hela Norden. Mark som vi brutit med ändlös möda, som på det sättet blivit vår, ligger frusen och död, som om intet liv längre fanns för den. Bygder där människor strävat och arbetat, rest sina fattiga hem i lä av skogarna och fjällen, ligger skövlade av meningslösa krafter. Det som är oss dyrbart, som vi erövrat från en hård och motspänstig natur, som vi gjort till en människans lagbundna värld, tyngs av ett öde som tycks fullt av ovisshet, av ogenomträngligt mörker. Hur skall allt kunna återuppstå, bli som det varit en gång, allt som vi älskar?

Så som våra fäder i längesen flydda tider måste vi med hela vår själ längta att undret skall ske. Att döden skall övervinnas av livet, att natten skall vika och våra marker grönska igen och bära skörd. Att ljuset skall vända tillbaka, så att vi med ödmjukare och tacksammare sinnen får återse och välsigna det.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons