Recension

Joseph AntonÄrligt självporträtt och stor litteratur

UPPRIKTIGT Salman Rushdies memoarbok ställer det privata mot en hotfull världspolitisk situation. Han är svag i vissa situationer – vem skulle inte vara det – men som helhet imponerande rakryggad, skriver Kaj Schueler.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
SvD möter Salman Rushdie.

SvD möter Salman Rushdie.

Foto: DAN HANSSON
Annons

Redan på de inledande sidorna till memoarboken ”Joseph Anton” sätter Salman Rushdie tonen. Det är suggestivt och dramatiskt, så typiskt för den drivne romanförfattaren, i full kontroll över språk och berättarteknik. Fatwan som dömer honom till döden har kungjorts och träffsäkert associerar Rushdie till den ödesmättade utvecklingen i Hitchcocks film ”Fåglarna”. Bilden han använder för att illustrera sin situation är hur den första fågeln hos betraktaren – när senare de dödsbringade svärmarna drabbar det lilla samhället – förvandlas från oansenlig individ till förebud. Det ger en överraskande inramning till skeendet från Khomeinis fatwa, som slungades mot alla inblandade i romanen ”Satansverserna”, till de kapade flygplanen som sänkte World Trade Center – en tolvårsperiod som förändrade vår värld.

Det är alltså inte vilken memoarbok som helst, inte en torftig redovisning av en livsgärning eller tröttande självbespegling. Det sakliga betraktandet och beskrivningen av en påträngande, hotfull verklighet finns hela tiden som ett yttre skal. Innanför detta bubblar det emellertid av känslor, uppgörelser, sönderslitna äktenskap, ny kärlek, outslitlig vänskap, rejäla konfrontationer, lyckostunder och besvikelser.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons