Annons
X
Annons
X

Mats Wickman: Ärligare än så här blir inte arkitekturen

Som en reaktion mot alla dekorativa byggnader började en grupp arkitekter i efterkrigstidens Storbritannien rita monumentala hus med raka linjer där tegel, stål och betong gärna fick synas. Nu växer intresset för den ”brutalistiska” arkitekturen med dess råa, oförställda enkelhet.

Trellick Tower i London, uppfört 1968–72, ritat av Ernö Goldfinger.
Trellick Tower i London, uppfört 1968–72, ritat av Ernö Goldfinger. Foto: IBL

I mitten av 1960-talet ringde telefonen ofta nattetid hos paret Goldfinger i London. I regel var det någon över­förfriskad person som påstod sig vara James Bond. Anledningen var att ­filmen ”Goldfinger” haft premiär. Titeln hänvisade till filmens Bondskurk Auric ­Goldfinger. Att efternamnet på den riktige Goldfinger, som hette Ernö i förnamn, och Bondskurken var detsamma var ingen slump.

Filmen bygger på Ian Flemings bok med samma namn. Författaren bodde en tid i Hampstead, där Ernö Goldfinger i slutet av 30-talet ritade tre hus i modernistisk stil och själv bosatte sig i ett av dem, 2 Willow Road. För att lämna plats för de nya byggnaderna revs ett antal mindre, viktorianska hus, vilket upprörde Fleming. Den ungerskfödde arkitekten, som vid den här tiden började bli känd, var dessutom uttalad marxist, medan Fleming stod till höger politiskt. Kanske inte så konstigt då att författaren lät låna arkitektens efternamn till sin skurk.

Ernö Goldfinger kom att bli en av de främsta företrädarna för arkitekturstilen brutalism. Den uppstod efter andra världskriget men hamnade i vanrykte i takt med att postmodernismen etablerades under 70-talet. Nu ökar dock intresset för stilen igen.

Annons
X

Förra året utkom i Storbritannien flera böcker om brutalismen. De två intressantaste är Peter Chadwicks ”This brutal world” (Phaidon) och Barnabas Calders ”Raw concrete: The beauty of brutalism” (William Heinemann). Den förstnämnda är ett praktverk med fotografier av brutalistisk arkitektur från hela världen, medan Calders bok är en historisk översikt över brutalismen i Storbritannien och över vissa ikoniska byggnaders historia.

Ernö Goldfinger (1902–1987) framför Balfron Tower. Foto: IBL

Två av dessa byggnader är ritade av Ernö Goldfinger: Balfron Tower (1965–67) och Trellick Tower i London (1968–72). Husen liknar varandra och byggdes som bostadshus för arbetarklassen som en del i det långvariga återuppbyggnadsarbetet av London efter de omfattande bombningar som staden utsatts för under andra världskriget. I de båda husen fanns sådant som dittills varit förbehållet de mer välsituerade: elektriska hissar, centralvärme, kök och badrum med rinnande kallt och varmt vatten. Dessutom fick många som tidigare bott i låga terrasshus i den smutsiga Londonluften tack vare hissarna ett luftigare boende på högre höjd. I modernistisk anda fick hisstrumman sitt eget arkitektoniska ­uttryck i husen. Men Goldfinger använde sig också av äldre arkitektoniska grepp, som det gyllene snittet, vilket innebär att en rektangel har sådana proportioner att om en kvadrat tas bort från ena sidan av rektangeln kommer dess proportioner ändå vara desamma. Att arbeta med genomtänkta geometriska ­lösningar var vanligt bland brutalistiska arkitekter.

Det var inte förrän efter andra världskriget som Storbritannien på allvar begåvades med modernistisk arkitektur. Den första modernistiska vågen i Europa – där den tyska ­Bauhausskolan på 20-talet satte normen med en ”lätt” ljus arkitektur inspirerad av kubismen inom konsten – gick landet i stort sett förbi. I stället satsade man på en klassicistisk tegelarkitektur, värdig det gamla imperiet. Men efter andra världskrigets fanns det ­varken tid eller pengar att skapa ornament på husen, vilket gjorde att fasaderna fick bli outsmyckade.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Efter första världskrigets masslakt i skyttegravarna förkastades i många europeiska ­länder dessutom både det antika och nationella kulturarvet som inspirationskälla för arkitekturen, och den trenden förstärktes ­efter andra världskrigets fasor. Man ville blicka framåt. Dekor övergavs till förmån för en ”ärlig” arkitektur, där även konstruktionen kunde vara redovisad i exteriör och interiör. Och vad kunde vara ärligare än 1900-talets tongivande byggmaterial betong, som genom den snabba tekniska utvecklingen snart gick att forma hur som helst. Brutalismen blev också bärare av en ledande tanke inom efterkrigstidens modernism – huset skulle inte prydas av traditionella fasadskulpturer utan självt utgöra en modern skulptur, gärna en monumental sådan.

    I Storbritannien byggdes under senare ­delen av 40-talet mängder av hus på enklast möjliga sätt på grund av bristen på resurser i samhället. Husen gavs en traditionell ­utformning och stilen kallades, kanske för att göra den bättre än den var, för the new ­humanism, förklarar Barnabas Calder. Mot denna arkitektur, som de uppfattade som slätstruken, protesterade en grupp unga ­arkitekter. De travesterade begreppet new ­humanism genom att lansera sig själva som företrädare för the new brutalism – ett uttryck som de menade representerade deras ­kraftfullt enkla arkitektur. En av de unga arkitekterna, Peter Smithson, fick smeknamnet Brutus, med anspelning på det franska uttrycket för synlig betong i byggnader: béton brut.

    Robin Hood Estate i London, ritat av Peter Smithson. Foto: Sarah Duncan/IBL

    Peter Smithson och hans hustru Alison vann 1950 en arkitekturtävling för en skola i orten Huntington. Byggmaterialen stål, tegel och betong präglade fasaden, som gav ett obehandlat intryck men samtidigt var välproportionerlig och symmetrisk. Det blev ett pionjärverk inom den brittiska brutalismen.

    Ju längre 50-talet led, desto fler brutalistiska byggnader uppfördes. Uttrycket kunde dock ha glömts bort om det inte vore för boken ”The new brutalism: Ethic or aesthetic” som publicerades 1966. Författare var den inflytelserike brittiske arkitekturkritikern Reyner Banham som tidigare stått på arkitekturbarrikaderna tillsammans med ­paret Smithson. Boken vidgade begreppet brutalism från att handla om en radikal arkitekturtrend hos ett antal unga arkitekter på 50-talet till att representera en hel stilart för hus, företrädesvis stora betongbyggnader från efterkrigstiden.

    Om den tidiga brutalismen inledningsvis främst företräddes av kommunalt ägda ­bostadshus och skolor kom stilen från 60-­talet och framåt att återfinnas i alla typer av hus. Ett annat ikoniskt byggnadskomplex, Barbican i London, uppfördes som exklusivt bostadsområde nära stadens finansiella centrum. Det stora området ritades av arkitekterna Chamberlin, Powell och Bon och byggdes under två decennier (1962–82). Även om exteriören kunde förväxlas med ett hus av Ernö Goldfinger eller paret Smithson var ­interiörerna helt annorlunda och gav associationer till lyxiga våningar från 1930-talet.

    I Barbican-komplexet ryms också vackra, välskötta trädgårdar som tillsammans med en konstgjord sjö ger en effektfull kontrast till fasadernas råa betong. En svensk motsvarighet till Barbican, om än i blygsammare skala, är Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen i Stockholm. Det skapades av arkitekterna Anders Tengbom och Stefan Salamon under brutalismens senare skede på 70-talet, som en påkostad kontorsmiljö. Även i Trygg-Hansa-anläggningen ingår en prydlig park som kontrasterar mot de tunga betong- och tegelfasaderna.

    Trygg-Hansa-huset på Kungsholmen i Stockholm, ritat av Anders Tengbom och Stefan Salamon. Foto: Ola Torkelsson/TT

    I Stockholm finns flera kända brutalistiska byggnader, förutom Trygg-Hansa kan man nämna Kulturhuset och ­Filmhuset, ritade av Peter Celsing samt Kaknästornet, ritat av Bengt Lindroos. Tyvärr finns inget av de stockholmska husen med i ”This brutal world”. Här avbildas däremot, bland mycket annat, detaljer från

    Le Corbusiers Unité d’Habitation – ett hyreshus som blev stilbildande för den internationella brutalismen. Det uppfördes i Marseilles 1946–52, en storstad som liksom storstäderna i Storbritannien drabbats hårt av bombningar och därefter av brist på ekonomiska resurser. Betong blev det självklara fasadmaterialet när det skulle byggas billigt, och de många lägenheterna inrymdes i moduler som massfabricerats till en låg kostnad. Sammantaget blev det en låg hyra för samtliga av de 337 ­lägenheter huset innehöll. Huset står på pelare och ventilationstrummorna på taket är formgivna som fartygsskorstenar, vilket gör att det skulpturala huset påminner om en ­Atlantångare som flyter över marken.

    Det kanske mest anslående byggnadsverket i boken är Saint John’s Abbey Church, i Minnesota i USA. En radikalt designad kyrka från 1961 – helt i betong – av Marcel Breuer, som började sin karriär som student på Bauhausskolan på 20-talet.

    I inledningskapitlet till ”This brutal world” skriver Peter Chadwick om sitt eget för­hållande till brutalismen. Hans farfar var stålverksarbetare och som barn imponerades han av den enorma stålverksbyggnaden, helt skapad av betong, de gånger han var och ­hälsade på. Han upplevde att betongbyggnaden i sin framtoning lyckades vara både kompromisslös och neutral på samma gång.

    Chadwick framhåller vidare logiken i att en stil som gav associationer till fabriker blev populär i det tidigt industrialiserade Stor­britannien. Peter Chadwick är i dag grafisk formgivare av främst skivomslag, vilket gör att han gärna associerar arkitekturstilen med popmusik – han fascinerades som ung av det repetitiva formspråket på omslaget till Joy ­Divisions debutalbum ”Unknown pleasures”, något som ytterligare fördjupade hans förståelse för brutalismen. Även musiken på albumet, med sin unika mix av monumentalitet och ödslighet, för tankarna till brutalistisk arkitektur.

    Chadwick ger olika exempel på hur brutalismen påverkat popmusiken. Park Hill, ett bostadskomplex påverkat av Unité d’Habi­tation, är omnämnt i Pulps låt ”Sheffield: Sex city”. Även ett annat band från Sheffield, ­Cabaret Voltaire, tog intryck av den brutalistiska arkitekturen och lät filma Tinsley ­Towers, belägna utanför staden för videon till låten ”Sensoria”.

    Intressant är att både Peter Chadwick och Barnabas Calder i sina respektive böcker framhäver sina personliga upplevelser av olika byggnader, vilket tillför böckerna ytterligare dimensioner: dels känsloupplevelsen av ett visst verk och dels författarens personliga anledning att uppskatta en särskild byggnad. Det här är ett stilgrepp som oftare borde ses i svenska arkitekturböcker.

    Slutligen en programförklaring från 1955 av Alison och Peter Smithson som säger mycket om hur de tidiga brutalisterna såg på sina verk: ”Brutalismen försöker förhålla sig till ett samhälle som präglas av massproduktion, och skapar rå poesi utifrån de oordnade och kraftfulla makter som spelar sitt spel. Fram tills nu har brutalismen endast diskuteras ur designsynpunkt trots att dess utgångspunkter är etiska.”

    Annons

    Trellick Tower i London, uppfört 1968–72, ritat av Ernö Goldfinger.

    Foto: IBL Bild 1 av 4

    Ernö Goldfinger (1902–1987) framför Balfron Tower.

    Foto: IBL Bild 2 av 4

    Robin Hood Estate i London, ritat av Peter Smithson.

    Foto: Sarah Duncan/IBL Bild 3 av 4

    Trygg-Hansa-huset på Kungsholmen i Stockholm, ritat av Anders Tengbom och Stefan Salamon.

    Foto: Ola Torkelsson/TT Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X