Annons
X
Annons
X

Arkivet: Så höga betyg fick Hellström av SvD

”Omöjligt att inte bli uppslukad” och ”Ett alldeles lysande album” – superlativen i omdömet av Håkan Hellströms tidigare skivor är många. Fredagen den 26 augusti släpps nya albumet "Du gamla du fria".

Här är SvD:s samtliga recensioner av Håkan Hellströms album.

Bild 1 av 3
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

Bild 1 av 7

”Känn ingen sorg för mig Göteborg” – (2000)

Betyg: 6 av 6

”Omöjligt att inte bli fullkomligt uppslukad”

Ibland drabbas jag av musik på ett sätt som nästan förvånar. Har man, som jag, varit musikskribent i nästan 17 år och dessförinnan slukat alla plattor som kommit i ens väg borde det nästan vara omöjligt att bli fullkomligt uppslukad av en vanlig popskiva. Pop är enkel musik. Variationerna är inte så stora. Ändå måste jag säga att Håkan Hellström tar med mig på en resa som jag inte haft förmånen att uppleva på ett bra tag.

Trots att Håkan Hellström oftast sjunger om ganska deppiga saker som alienation, ångest och omöjlig kärlek gör han det med en sådan intensitet att resultatet blir rent sprudlande och näst intill galet livsbejakande. Hur man lyckas med konststycket att framstå som både levnadsglad och desperat samtidigt funderar jag fortfarande över. Jag antar att det handlar om konflikten mellan de jublande, kemiskt berusande melodierna och Håkans obändiga vilja att sjunga trots att hans tonsäkerhet lämnar massor att önska, samt en förmåga att i ord fånga de mest banala känslorna och göra dem till övertygande pop-poesi, på ett enkelt och rakt vis.

Håkan lyckas förmedla allt det där som jag antar att alla känner någon gång, kanske speciellt i de sena tonåren, ni vet, de där känslorna som får en att pendla mellan hopp och förtvivlan, som får en att framstå som en kung och en narr i ett och samma ögonblick.

/Stefan Malmqvist, 13 oktober 2000

Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Bild 2 av 7

”Det är så jag säger det” – 2002

Betyg: 6 av 6

”Herregud vilken bra skiva”

Man hade kunnat göra en Jakob Hellman. Det hade kunnat bli för stort att följa upp den galet hyllade debuten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Men killen från Göteborg har lyft sig själv i håret, rest runt halva jordklotet, vänt ut och in på sig själv och vridit ur sig mer tro, hopp och kärlek, längtan, melodier och rytm än vad som kan vara hälsosamt. Och än en gång överträffar han det mesta som spelats in på svenska. Det kan faktiskt inte bli annat än högsta betyg.

Jämfört med debuten är det här mindre av en hit-samling. De tio enskilda låtarna skiljer sig åt markant sinsemellan men bildar en skön helhet. På 43 minuter och 41 sekunder hinner Håkan Hellström med såväl en sambasprudlande karneval som att
krypa nära mikrofonen eller snubbla fram längs Andra Långgatan och sjunga med sprucken röst för alla som vill höra på. Om passion, vemod, flickor med hjärtat av på mitten och om själens skuggsida.

Man ska notera att det här inte är ett enmansprojekt. Håkan Hellström har som vanligt samarbetat med skickliga musiker och producenter som Timo Räisänen, Björn Olson, en hel sambaorkester från Rio de Janeiro och Finn Björnulfsson för att nämna några. Och minst en till av de inblandade bär på ett stort mått egensinne och musikalitet, och framför allt stor respekt för vad som svänger och vad som inte gör det.
Och så var det det här med låtstölderna... Är Håkan Hellström hänsynslös, beräknande eller bara allmänt korkad? Efter Rockenroll, blåa ögon, med det mycket okreddiga instrumentet dragspel i en av huvudrollerna, och Mississippi kan vänta, med ett instrumentalt samba-parti hela första minuten där han inte ens sjunger själv, kan man stryka ”beräknande”. ”Korkad” kanske kan diskuteras, men – och det må låta naivt – det spelar faktiskt ingen roll om vad, varför och när han lånar, inte när varje ton och takt så uppenbart vibrerar av besinningslös kärlek till allt som innefattas av begreppet musik.
Herregud vilken bra skiva. Inte illa av en kille som ”bara sitter hemma på sin matta och leker med musik”.

/Karoline Eriksson, 25 oktober 2002

Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Bild 3 av 7

”Ett kolikbarns bekännelser” – 2005

Betyg: 5 av 6

”Melankolisk på riktigt”

Efter första lyssningen av Ett kolikbarns bekännelser undrar jag var sjutton explosionerna och den berusande manin tagit vägen. Genom skivorna ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Det är så jag säger det” har ju sådana kvalitéer blivit något av Håkan Hellströms signum. Men efter ytterligare några genomspelningar står det klart att Hellström har gått vidare. Ett kolikbarns bekännelser är något annat än det han gjort förr.

Och det är bra. Mycket bra till och med. Redan på ”Det är så jag säger det” fanns det tillfällen då explosionerna och berusningen inte kom helt av sig själv utan fick arbetas fram. När det blir så är det dags att byta spår. Och det är just vad Håkan Hellström har gjort.
Om det är en medveten förändring eller något som kommit till stånd genom att Björn Olsson (ex-Union Carbide, ex-Soundtracks Of Our Lives) har tagit över efter Hellströms förra parhäst, Timo Räisänen, kan man dock fundera över.
Olsson och Håkan Hellström låg bakom ”Den fulaste flickan i världen”, en av de bästa låtarna på förra skivan. Här har Björn och Håkan skrivit sex av tio låtar ihop. Och de passar varandra väl. Björn Olsson har en lyrisk ton i sitt komponerande, vilket man hört på hans instrumentala soloskivor, som ger Håkan Hellström en hel del spelrum. Här paras det lyriska draget dessutom med akustiska gitarrer, tvärflöjt, Status Quo-boogie, fiol och mycket annat som lyfter låtarna ännu ett snäpp.
En hel del av den desperation som drivit Håkan förr finns även här, men sådana känslor kan formuleras på olika vis. Förr hamnade han ofta i det maniska där sorger ska dränkas och flykten in i dimman är målet. Nu dras Hellström mer åt berättande och det melankoliska. Han tar sina skeva och vinda texter och pressar in dem med sådan vilja att man smälter även när det uppenbart är så att de inte följer vare sig rim eller reson.

Och det är väl där Håkan Hellströms styrka ligger. Han vill så mycket och känns så genuint uppriktig att den kritik man kan anföra på något vis bara känns futtig. En hel del av våra andra så kallade rockpoeter, eller vad man nu ska ge dem för titel, hamnar allt för ofta i det sökta. Det gör inte Håkan Hellström.
Det enda jag kan komma på att gnälla på är att plattan är väl kort. Men som tur är har CD-spelaren repeatknapp.

/Stefan Malmqvist, 17 februari 2005

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    X
    Annons
    X
    Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2

    Bild 4 av 7

    ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” – 2005

    Betyg: 4 av 6

    Håkan Hellström lånar friskt

    ”Ett samlingsalbum med outgivna låtar” står det på ett klistermärke på skivfodralet. Men den informationen ska inte tolkas som att ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” enbart består av låtar som aldrig tidigare sett skivaffärens ljus. Inte heller är skivan nästa steg efter Ett kolikbarns bekännelse som Hellström släppte i våras. Snarare är albumet ett uppsamlingsheat där den 31-årige göteborgaren fått rensa i sina gömmor.

    Som en del av den gamla bröllopsramsan avslöjar har Håkan Hellström bläddrat i pophistorien och valt ut sex låtar som han här gör till sina egna. Big Stars vackra ”Thirteen” har fått svensk text och döpts till 13, Lunas underbara ”I want everything” har översatts till ”Jag vill ha allting” och Four Tops ”Don‘t let him take your love from me” har fått både svensk text och titeln ”Augusti i helvetet”.

    Det är låtar som är så bra i sina original att de är svåra att misslyckas med i coverversioner. Bland de låtar som Hellström lånat rätt av finns Pogues ”Fairytale of New York”, Freddie Wadlings ”Fade away” och Eldkvarns ”Gatan fram”. Och det finns mer som kan sorteras in under avdelningen ”lånat”: Melodislingan i spåret ”Klubbland” låter precis som Nelly & Kellys sliskiga r‘n‘b-hit ”Dilemma”, musiken till ”Så länge du är med mig” – som låter som en typisk Håkan Hellström-dänga - är skriven av Johan Forsman. Daniel Gilbert står som kompositör till två spår och Björn Olsson har skrivit ”Går vidare” tillsammans med Hellström.

    Endast två av skivans tolv låtar har Håkan Hellström som ensam kompositör. Det känns lite snålt. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått är ett bra album med några oumbärliga spår. Men på det stora hela ger skivan ett lika begränsat spännande intryck som uppsamlingsalbum ofta gör.

    /Kristin Lundell, 20 december 2005

    Annons
    X
    Annons
    X
    Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2

    Bild 5 av 7

    ”För sent för edelweiss” – 2008

    Betyg: 5 av 6

    Håkan Hellström fångar nuet

    Efter att ha levt med ”För sent för edelweiss” i en vecka lyssnade jag i påskhelgen på Håkan Hellströms ­andra album, ”Det är så jag ­säger det”, från 2002. Det lät som en helt annan person, rösten var en målbrottspojkes och produktionen bitvis outhärdligt bombastisk och svårt daterad. Men den uppnådde något av det allra viktigaste i Håkans värld – att till varje pris fånga nuet och presentera det för oss så oförfalskat som det är fysiskt möjligt.

    Håkan vet att nuet aldrig kommer att låta likadant igen, känslan kommer kanske till­baka men då gör den det i en ny och äldre skepnad. Sjunger han inte de här raderna om, säg, vännen han förlorade till alkohol ­eller hur han älskar sin Natalie nu – genast! – så bryts förtrollningen. Det är en enorm bedrift av vår uppriktigaste och skickligaste popillusionist – snart ett decennium efter genombrottet med euforiska ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” – att ständigt utveckla sin ögonblickliga nostalgi mot en egen musikalisk genre.

    Senast jag såg Jocke Åhlund – till vardags i Ceasars och Teddybears – på en scen spelade han med sällan skådad intensitet ett knippe kända Elvis Presley-covers på en födelsedagsfest som om han just hade hört och förstått dem för första gången. Som upplevde han dem med ett barns gapande mun framför högtalaren på vardagsrumsgolvet.

    Att det är just Åhlund som producerar Hellströms nya album framstår efter det så logiskt­. Hans kärleksfulla regi låter Håkan obekymrat vältra sig i sandlådesvengelska – att de båda är familjefäder hjälper nog till – och lyckan över att få spela rockmusik ­genomsyrar varje fras, varje lånat boogieriff. Ingenting är för pinsamt att säga i en popsång, ingen rad för banal att sjunga. Den punkten är så evigt ­central i varför jag håller Hellström så mycket närmare hjärtat än någon annan artist med svenskt pass.

    Vad som är påhittat, sant eller stulet blir allt mindre intressant. Hellström har iscensatt ett eget universum där hans familj, medmusiker, kompisar från förr och fiktiva flickor i sångtexter bildar nya kapitel i en snårig evighetsroman. Hur mycket ”Exile on Main Street” dess lack än blänker av hade en ballad som ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” inte varit möjlig att spela in vid något tillfälle tidigare i musik­historien. För Håkan hade aldrig kunnat sjunga den så fulländat som i just detta nu, detta livs­avgörande nu som inte existerade i går.

    /Andres Lokko, 26 mars 2008

    Annons
    X
    Annons
    X
    Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2

    Bild 6 av 7

    ”2 steg från Paradise” – 2010

    Betyg: 6 av 6

    Tar steget till en vuxen berättare

    Den här veckan publiceras en fin liten diktsamling med titeln ”Jag har simmat med monstret”. Poetens namn är Johan Holmlund. Han var – och är ibland fortfarande – sångare i Easy, det långluggade bandet vars internationellt uppmärksammade album ”Magic seed” för 20 år sedan inspirerade en hel svensk indiegeneration.

    I ”Jag har simmat med monstret” skriver han en rad som just nu fastnar starkare än de andra. ”Du kommer alltid tillbaka fångad som den du är.”

    Jag nämner detta både för att den meningen säger så mycket om Håkan Hellströms sjätte album men också för att hans ”Saknade te havs” är en svensk version av samme Holmlunds kommande debutsingel med hans nya band ”Flowers In The Air”.

    Precis som den första singeln från Hellströms förra album, ”För sent för Edelweiss”, var en försvenskning av en sång ursprungligen skriven på engelska för och med hans vänner i bandet Tapefly.

    Den Håkan som är fångad i den han är förklarar i texten till den självbiografiska ”Dom där jag kommer från” varför det är så. Vad han låter vara outtalat är hur hans singlar idag börjar framstå som lika vackra som vänliga amorteringar till vänner och förebilder.

    Men det är endast en sida av Håkan Hellström hösten 2010.

    ”2 steg till paradise” är också bilden av en artist som tar det där slutgiltiga steget från en utsträckt ungdom till en komplex vuxen berättare.

    Håkan Hellström fyllde 36 i våras. Plötsligt närmare 40 än 30, närmare 50 än 20. För en storögd popsångare som förväntas att ständigt explodera i eufori kantas insikten av både sorg och nostalgi. Två känslor som producenterna och medkompositörerna Björn Olsson och Jocke Åhlund ömt och varsamt låter musiken vila i.

    I den avslutande – och hoppfullt lögnaktiga – nästan åtta minuter långa ”Du är snart där” fångar Håkan Hellström den begynnande medelålderns motsägelsefullhet intill fulländning när han inte ens själv riktigt tror på att ”allt det bästa inte hänt än”. I sångens slut skriker han samma rad till sig själv om och om igen: ”ljug för mig, ljug för mig!”.

    2 steg från paradise är ett verk av en artist, en poet, en vän, som befinner sig på sin förmågas alldeles egna Mount Everest. Den bäste rocksångare det här landet någonsin har välsignats med.

    /Andres Lokko, 13 oktober 2010

    I korthet:

    Bästa låt: Du är snart där, Dom där jag kommer från och Vid protesfabrikens stängsel. Jag vägrar att bara välja en. Och i morgon är det tre andra.

    Annons
    X
    Annons
    X
    Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2

    Bild 7 av 7

    ”Det kommer aldrig va över för mig” – 2013

    Betyg: 5 av 6

    ”Ett alldeles lysande album”

    Ett album som slutar med uppmaningen ”Eva, jag vet inte vad jag försöker säga/ så lyssna bara på stråkarna” är per definition ett alldeles lysande album.

    På sin förra skiva, ”2 steg från Paradise”, hittade Håkan Hellström ett nytt uttryck. Det var som mest synligt i den avslutande ”Du är snart där” där Hellström sjöng duett med körerna, protesterade mot vad de sade om honom och motvilligt blottade rädslan om att vara slut, förbrukad, som artist och människa.

    Där skapades ett vackert möte mellan fakta och fiktion. Själva metoden, stulen från gospeln och dess ständiga call-and-response, skapade i hans händer en ögonblicklig framåtrörelse. Att använda sig själv som huvudrollsinnehavare i en film som kunde handla om vad som helst. Det han sade behövde inte vara hundraprocentigt självupplevt. Men allt känns ju aningen sannare om man använder sig själv som avsändare eller berättarröst.

    Ett album som slutar med uppmaningen ”Eva, jag vet inte vad jag försöker säga/ så lyssna bara på stråkarna” är per definition ett alldeles lysande album.

    På sin förra skiva, ”2 steg från Paradise”, hittade Håkan Hellström ett nytt uttryck. Det var som mest synligt i den avslutande ”Du är snart där” där Hellström sjöng duett med körerna, protesterade mot vad de sade om honom och motvilligt blottade rädslan om att vara slut, förbrukad, som artist och människa.

    Där skapades ett vackert möte mellan fakta och fiktion. Själva metoden, stulen från gospeln och dess ständiga call-and-response, skapade i hans händer en ögonblicklig framåtrörelse. Att använda sig själv som huvudrollsinnehavare i en film som kunde handla om vad som helst. Det han sade behövde inte vara hundraprocentigt självupplevt. Men allt känns ju aningen sannare om man använder sig själv som avsändare eller berättarröst.

    Och just där tar ”Det kommer aldrig va över för mig” vid. Raden om att Eva borde lyssna på stråkarna sammanfattar perfekt hur musiken och berättelserna blir till ett: som om musiken handlar om själva musiken. Det är oerhört fint när man som lyssnare drabbas av den känslan.

    Nästan mer än något av Hellströms tidigare sex album känns det som en LP, så som de konstruerades på 1970-talet. Ett exakt urval av sånger, presenterade i en retoriskt noggrann ordning. Nästan som om cd:n hade en sida 1 och 2.

    Med Johan Forsman Löwenström och Björn Olsson vid sin sida, men framför allt Måns Lundberg från The Deportees och som – skulle jag gissa – har format mycket av ljudbilden, är det mindre jocke åhlundsk rock’n’roll, mer stråkar, mer syntbaserade och lätt 80-talstintade arrangemang.

    Och det som genast slår en är hur väl inramningen klär Håkan Hellström. Samt hur han sjunger i ett lägre tonläge. Han verkar trivas där nere och det är ingen överraskning att en sång lånar Lou Reeds ”Street Hassle” till titel. För det är nästan i reedska territorier hans röst hamnar ibland.

    Men Håkan vore inte Håkan om vi inte gavs möjlighet att leta efter referenser tillbaka till både ”Suspicious Minds”, Fleetwood Macs ”Go your own way”, Timi Yuros northern soul-klassiker ”It’ll never be over for me” och nyss nämnde Lou Reed.

    ”Livets teater” målar upp effektiva bilder av gängstryk framför korvkiosker med en skakig intensitet som vore den en lillebror till The Jams ”Down in the Tube Station at midnight”.

    Ett annat effektivt och ovanligt stilistiskt grepp är stamningen. I ”Du kan gå din egen vägg” stammar Håkan Hellström likt en ung Roger Daltrey när han i The Who stakade sig igenom varje konsonant i ”My generation” och därmed underströk vikten av varje mening, varje ord och fras. Och just den diskrepansen är nästan livsnödvändig när Hellströms röst emellanåt kämpar mot en – ärligt talat – smått outhärdlig Lili & Susie-aktig kör som tagen från en P3-eftermiddag 1987.

    Möjligen är ”Det kommer aldrig va över för mig” mindre av ett sökande äventyr än de två föregående albumens ymniga kluster av idéer och snarare ett utmejslat genomtänkt verk.

    Men vem, som någonsin förälskat sig i Håkan Hellströms musik och lyrik, kan motstå vaggvisan ”Valborg” som inleds med raden ”änglarna har åkt på pisk” eller den återhållsamt spectoreska balladen ”Fri till slut”?

    För att inte tala om omslagsfotot av ett purungt kyssande par från fotografen Gavin Watsons bok ”Skins” eller den Barney Bubbles-badge han, knappt synlig, bär på bilderna i texthäftet.

    I ”Det tog så lång tid att bli ung” - den där han pratar med (eller sjunger till) Eva – målas bilden upp av kärlekens omöjlighet med så få ord, men åh så välvalda de är: ”Vi kommer aldrig va nya igen/ men aldrig bli gamla heller, Eva”.

    Håkan Hellström vet förstås precis vad han försöker säga. Eva har vi ju träffat förut, för länge sedan, i ”Uppsnärjd i det blå”. Hans karaktärer återkommer alltmer på samma sätt som familjerna Egerman och Lobelius i Bergmans filmer. Nu lyssnar vi bara på stråkarna.

    Bästa spår: ”Det tog så lång tid att bli ung”

    Lyssna också på: Jag skulle så gärna vilja nämna någon av alla Håkans Hellström referenser, men det vore bara orättvist. Hans universum är så hans eget att det bara är hans ”2 steg från Paradise” man kan se som avstamp till ”Det kommer aldrig va över för mig”.

    /Andres Lokko, 16 april, 2013

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X