Annons

Fredric Bedoire:Arkitektur med våldsamt mycket självförtroende

Skulpturhallen i Liljevalchs konsthall, 1914. 
Skulpturhallen i Liljevalchs konsthall, 1914. 

Med byggnader som Liljevalchs konsthall och Göteborgs stadsteater kom Carl Bergsten att lägga grunden för ”Swedish grace”. En ny biografi tecknar ett porträtt av en av företrädarna för den svenska arkitekturens guldålder.

Under strecket
Publicerad

Bergstens ritade Göteborgs stadsteater vid Götaplatsen som stod färdig 1934.

Bild 1 av 3

Carl Bergsten (1879–1935).

Foto: TT Bild 2 av 3

Svenska paviljongen vid den internationella utställningen för konsthantverk i Paris 1925.

Bild 3 av 3

Nicodemus Tessin den yngre (1654–1728) är den första svenska arkitekt som väckte internationell uppmärksamhet i en tid när landet ännu var en stormakt. Ritningarna till Stockholms slott väckte intresse genom kopparstick som sändes ut i Europa. Hans arkitektur efterfrågades i Danmark, Preussen, Sachsen och Ryssland, även i England. Opåkallat erbjöd han Ludvig XIV arkitektoniska lösningar till att fullända både Louvren och Versailles.

Det skulle dröja 200 år innan en svensk konstnärlig kraftsamling åter kom i internationellt fokus. För måleriet är detta väl känt med en lång rad målare vid sekelskiftet 1900 vars verk fortfarande visas världen över som representanter för ”Nordic light”. Mindre känt är att intresset från utlandet också omfattade arkitekterna. De deltog i internationella utställningar och kongresser, var omskrivna i facktidskrifter. I inledningsskedet rörde det sig om 20 år fram till första världskrigets utbrott med olika schatteringar av internationell jugend eller art nouveau och en nationalromantik som tog sig uttryck i en originell sammansmältning av tendenser i tiden. Det fullföljdes sedan av de höga ambitioner som generationen efter tog spjärn emot, i 1920-talets nyklassicism och 1930-talets funktionalism.

Annons
Annons
Annons