Arkitektur är samhällskultur - inte konst

Under strecket
Publicerad
Annons

I SvD:s arkitekturdebatt representeras traditionalisterna av Claes Britton/Thomas Sandell och Ingrid Sjöström. Britton/Sandell lever kvar i en romantisk modernistisk föreställning om arkitekten som ett ensamt och begåvat geni, höjd över folket likt en gud. Ingrid Sjöström vägrar erkänna arkitekturens inträde i informationsåldern, där media, reklam och mode påverkar all samhällskultur och löser upp gamla hierarkier. Arkitektur är långsam och kunskapstung finkultur, inte rörlig och föränderlig populärkultur, enligt Sjöström.
För Britton och Sandell är S:t Eriksområdet på Kungsholmen ett negativt exempel. Ett positivt exempel på ”framtida arkitektur” sägs vara White Arkitekters hus vid Hammarby kanal. Dessa två byggen kan användas i ett pedagogiskt exempel. Båda är utmärkta exempel på postmodern arkitektur. I den postmoderna arkitekturen är stilen fri, det finns inte längre en enda stil som är ”samtida”, som under modernismens tid.

S:t Eriksområdet är i 1920-talsstil, precis som de omgivande kvarteren.
Ett stilbrott har inte varit önskvärt, därför har en liknande stil använts. S:t Eriksområdet kunde lika gärna ha byggts i en helt annan stil, men det valde man inte. Tekniskt och planeringsmässigt är bostäderna naturligtvis inte på 1920-talsnivå, bara estetiskt. Stilen är fri.
Whites hus är i en annan stil, i modernistisk stil. Paradoxen att modernismen (”det moderna”, ”det nya”) nu bara är en historisk stil bland alla andra är oerhört roande. Whites hus skulle lika gärna kunna se ut som S:t Eriksområdet, men det ville inte White Arkitekter, man ville ge sken av någonting annat. Stilen är ett språk och vi väljer våra ord. Stilen är fri.

Annons
Annons
Annons