Annons
X
Annons
X

Ärkebiskopen: Twitter domstol och avrättningsplats

När jag började twittra för fem år sedan upp­levde jag att detta forum präglades av en viss lekfullhet. Med tiden krympte ­lekplatsen. Twitter kom att framstå mer och mer som en domstol – och i dag fungerar det ibland som rena avrättningsplatsen, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.

(uppdaterad)
[object Object]
Ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Lars Pehrson

DEBATT | NÄTHAT

Själv ser jag mig tvungen att framöver se Twitter mer som informationskanal än som kommunikationskanal.

Jessica Valenti, kolumnist för The Guardian i USA och författare som skrivit framgångsrika böcker om feminism, lämnade i slutet av juli 2016 sociala medier på obestämd tid efter att under en lång tid fått ta emot hat och påhopp. Det som blev droppen för henne var ett våldtäkts- och dödshot mot hennes femåriga dotter. Hon twittrade till sina 125  000 följare: ”I can deal with a lot of things, I’ve taken a lot of abuse over the years. But my child? No.”

Samtidigt som hon kräver att både sociala ­medier-företag och polisen gör ett bättre jobb skriver hon: ”I just know that I can’t live like this. It’s too much.”

Annons
X

När flera hundra på en dag tar heder och ära av en och sparkar sanningen med fötterna, då känns det som en invasion i kroppen. Du måste uppbåda en enorm energi för att hålla emot och för att upprätthålla din integritet. För en präst som ska vara ­öppen, förstående och lyssnande blir det en krock med den pastorala identiteten. För att överleva måste du stålsätta dig och skaffa elefanthud, sam­tidigt som din prästerliga uppgift kräver att du ständigt övar din lyhördhet och empati.

Det går att känna igen sig i Jessica Valentis tweet: ”I should not have to wade through horror to get ­through the day. None of [us] should have to.” Efter en twitterstorm med flera hundra förolämpande, osanna, oseriösa och hatiska kommentarer per dygn twittrade jag: ”Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt [Svenska kyrkans internationella arbete].”

Av en manlig bloggare kallades det för pinsamt självömkande. Den som ger sig in i leken får leken tåla – det är ett ”argument” som har lång tradition, framför allt när en kvinna påtalar att hon utsatts för orättvis behandling. När den drabbade säger ifrån finns ett annat favoritsätt att nåla fast henne i under­läget: Hon kan inte ta kritik. Om hon insisterar på sanningen, då utövar hon härskarteknik. ­Eller så låtsas hon bara vara offer för att fika efter lite medlidande.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Faktaläget är ett annat. Kvinnors rättigheter eller brister i jämställdhet hör till de teman som väcker mest ilska på nätet. The Guardian har undersökt mönstren i läsarkommentarer som olika skribenter får. Jessica Valenti är skribenten som fått flest hatkommentarer. Åtta av de tio mest hatade för­fat­tarna är kvinnor. De två männen på listan är svarta, en av dem är homosexuell. När listan publicerades eskalerade förolämpningarna mot Valenti enligt känt mönster. Hon anklagades för härskarteknik – att vilja inskränka folks yttrandefrihet – och fick höra att det hon upplevde som obehag inte var ­något.

    Hat och trakasserier på nätet är ett internationellt fenomen. En undersökning från Australien har visat att framför allt kvinnor under 30 är drabbade. Vad innebär det för unga kvinnors hälsa?

    I en intervju säger Jessica Valenti: ”Där kvinnor yttrar sig uppstår hat.” Måste det vara så?

    ”Mina” nättrakasserare förbryllar mig. Sam­tidigt som de gör sig till kristenhetens och svenskhetens försvarare som står upp för svenska värderingar verkar många ha svårt med jämställdhet och medmänsklighet.

    För mig började Twitter som ett lite speciellt men värdefullt kommunikationsinstrument. Att hitta aforistiskt pregnanta formuleringar, att få frågor och kommentarer från oväntat håll, hitta intres­santa tips och information och att inspireras av andras fyndigheter och humor – det gav mer­smak. Numera finns där alltför mycket som ger avsmak.

    Självklart ska man inte bara stryka medhårs i ­sociala medier. Men kritiska synpunkter är något annat än att vrida på sanningen eller sprida lögn. Olika uppfattningar kommer fram bättre om de ­uttrycks respektfullt. Gärna också med originalitet och lite vits. Humor är dock något annat än hån!

    När jag började twittra för fem år sedan upp­levde jag att detta forum präglades av en viss lekfullhet. Med tiden krympte lekplatsen. Twitter kom att framstå mer och mer som en domstol – och i dag fungerar det ibland som rena avrättningsplatsen. Det är synd. Röster som behövs riskerar att för­svinna från den arenan. Andra som finns kvar avstår från att säga vad de tycker eller från att stödja vissa uppfattningar av rädsla för att utsättas för ännu en shitstorm.

    Själv ser jag mig tvungen att framöver se Twitter mer som informationskanal än som kommunikationskanal. Jag beklagar det, eftersom det var just möjligheten till kommunikation som fick mig att börja.

    Visst kan både vi och demokratin överleva utan Twitter. Men om den råa tonen, insinuationerna, halvsanningarna, lögnerna och ryktesspridningen normaliseras äventyras den offentliga samtalsform som är demokratins förutsättning och livsluft. Vi är medskapare i varandras omvärld – och en annan värld är faktiskt möjlig.

    Det är lätt att förstå varför man inte får gå fram till en människa på gatan och köra en knytnäve i magen på henne. Det tycks vara svårare att förstå varför man inte får gå fram till en människa på ­nätet och traktera hennes själ med giftpilar. Ett ­delande eller gillande av ett orättfärdigt påhopp är en bagatell för den som trycker på knappen, men ännu en portion gift som den drabbades organism måste neutralisera för att behålla hälsan och livet.

    Och vad gör det saltade hatet med hataren själv – i längden?

    Giftpilar gör oss sjuka. För många är sociala ­medier ett arbetsredskap som inte går att välja bort. Därmed är näthat och nättrakasserier inte bara ett personligt problem utan även en arbetsmiljöfråga.

    Jag fastnar för en mening i intervjun med Jessica Valenti. Hon säger att hon uppskattar att hon möter förståelse hos arbetsgivaren. ”När jag säger att jag behöver en ledig dag därför att de många förolämpningarna belastar mig så, är det ok.” Heder åt den arbetsplatsen. Men ska det behöva vara så?

    Antje Jackelén

    ärkebiskop

    Annons

    Ärkebiskop Antje Jackelén.

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X