Perfect Guide

Århundradets konstsvindel

Tysken Wolfgang Beltracchi är den störste konstförfalskaren i modern tid. Men drivkraften var aldrig att tjäna pengar utan att finansiera hans hippielivsstil.

Freiburg, september 2007. Champagnen och humrarna flödade. En specialinflugen spansk flamencogrupp uppträdde. Överallt hängde exklusiv konst. Paret Wolfgang och Helene Beltracchi höll inte igen vid sin inflyttningsfest i 50-miljonersvillan i den tyska universitetsstaden.

Annons
X

Men av de hundratals gästerna var det få som egentligen visste särskilt mycket om värdparet. Wolfgang skulle vara någon form av konstnär, eller möjligen konsthandlare.

Några år senare skulle det visa sig att de förlustat sig hos en av tidernas största konstförfalskare.

Han föddes 1951, som Wolfgang Fischer, i den lilla byn Höxter i centrala Tyskland. Pappan målade kyrkor och drygade ut sin knappa lön genom att producera kopior av klassiska verk av Rembrandt, Picasso och Cézanne.

Det visade sig tidigt att Wolfgang ärvt sin faders estetiska begåvning – och mer därtill. I 14-årsåldern ska han, enligt egen utsago, ha målat en Picasso på en dag, och verket blev så bra att pappan inte rörde en pensel på två år.

I slutet av 60-talet började Wolfgang Fisher på en konstskola i Aachen, men skolkade från de flesta lektioner. Det var för långtråkigt – han var mer intresserad av att köra Harley-Davidson, praktisera fri kärlek och testa centralstimulerande medel som hasch eller LSD. Han älskade hippielivet.

undefined

Under 70-talet levde Wolfgang mer eller mindre som en nomad. Han drev runt i Barcelona, London och Paris. Handlade lite med konst för att få in pengar. Sov ett och ett halvt år på en strand i Marocko. En tid bodde han på en husbåt i Amsterdam och jobbade på en nattklubb. I slutet av 70-talet fick han visst erkännande som konstnär och ställde bland annat ut på ett välrenommerat galleri i München.

Men det laglösa livet lockade mer.

Vid ett tillfälle köpte han några målningar av en nederländsk 1700-talskonstnär som föreställde vinterlandskap. Wolfgang visste att landskapsmålningar som innehöll skridskoåkare var värda mer. Så han målade varsamt dit skridskoåkare på canvasen. Och sålde därefter verken vidare med god avans.

– Det blev en ögonöppnare, berättar han i en intervju med Der Spiegel.

I början av 80-talet gjorde Wolfgang Fischer ett försök att skaffa sig en mer normaliserad tillvaro. Tillsammans med en kompanjon startade han en konsthandlarfirma i Düsseldorf men tröttnade snart på kunderna, nio till fem-rutinen och kompanjonens tjat om lönsamhet. Då var det enklare att dra in pengar genom att förfalska tavlor och sälja dem.

En av hans specialiteter var den tyske expressionisten Johannes Molzahn. Han sålde ett dussintals fejk-Molzahns. En tavla köptes till och med av konstnärens änka. I efterhand har alla, från åklagare till konsthandlare, varit ense om en sak: Wolfgang var sällsynt skicklig.

I början av 90-talet levde han utanför Köln. Där förälskade han sig i antikvitetshandlaren Helene Beltracchi. De gifte sig och skaffade två barn. Helene drogs även in i hans "affärsverksamhet". För att kunna sälja de sällsynta verken behövdes en bakgrundshistoria. Hon satt på lösningen. Paret hävdade att de tillhört Helene Beltracchis morfar, en känd affärsman i Köln, vars konstsamling gömts undan under andra världskriget.

undefined

1995 var det nära att verkligheten hann ikapp Wolfgang Beltracchi. En ägare till en förfalskad Molzahn misstänkte att han köpt en kopia. Vid ett laboratorietest av verket upptäcktes en färg som uppfanns 1957. Problemet var att tavlan skulle ha målats i början av 20-talet.

Polisen misstänkte att Beltracchi var inblandad men eftersom preskriptionstiden för brottet redan runnit ut, kunde han bara kallas som vittne. Och när de skulle hämta in honom till förhör var han försvunnen. Familjen hade blixtsålt villan, köpt en husbil och styrt den söderut. Ingen av grannarna visste vart de skulle.

Familjen hade parkerat sin jättelika husbil i den sydfranska byn Marseillan. Så småningom köpte de en bondgård som byggdes om till bostad och de skaffade sig snart ett umgänge med konstnärer, författare och andra kreativa typer. I en artikel i Vanity Fair beskriver en av grannarna Wolfgang Beltracchi som en hippie i hatt, blommig skjorta och långt blont hår som ständigt pratade om att röka hasch och köra motorcykel.

Enligt frun har Wolfgang en nästintill autistisk känsla för att imitera andra konstnärer.

I en ateljé i bondgården fortsatte Wolfgang att göra förfalskningar. Filosofin var dock inte att kopiera målningar utan att måla nya verk som fyllde i glappen i konstnärers olika kreativa perioder och som kunde säljas som "nyupptäckta mästerverk".

En av många lurade samlare var skådespelaren Steve Martin som köpte en "Heinrich Campendonk" för 860 000 dollar. Den franske mediemiljardären och konstsamlaren Daniel Filipacchi avgudade sin Max Ernst-tavla "La Forêt (2)" som införskaffats för sju miljoner dollar. Problemet: den var inte målad av Ernst utan av Wolfgang Beltracchi.

Enligt frun har Wolfgang en nästintill autistisk känsla för att imitera andra konstnärer. Men han förberedde sig också noggrant. Innan han satte igång läste han böcker om konstnären, reste till dennes hemstad och studerade mängder av verk. Som en skådespelare som förbereder sig för en stor roll.

– Du måste förstå hur konstnären arbetade och hur lång tid det tog för honom att färdigställa sina verk, berättar han för Der Spiegel.

Beltracchi menade att han ibland hade bättre förståelse för verken än konstnärerna själva. Belackarna menade att han hade hybris.

I november 2006 köpte ett maltesiskt företag en förfalskad Campendonk för 2,8 miljoner euro. Men när de krävde ett autenticitetscertifikat fanns inget. De anlitade en expert för att avgöra tavlans äkthet och man upptäckte en färg, titaniumvit, som inte existerade 1914 när tavlan skulle ha målats.

undefined

Rättegången mot Wolfgang och Helene Beltracchi blev farsartad. Det livsbejakande hippieparet fick en supperterskara som ansåg att de var Robin Hood-typer som bara stulit från de rika. Varje rättegångsdag började med att paret kramade varandra länge – och i ett långt och känslosamt erkännande hyllade Wolfgang Beltracchi rock’n’roll-livsstilen och gick till attack mot den giriga konstbranschen.

De dömdes till sex respektive fyra år. Tidigare i år, efter att ha avtjänat halva strafftiden, släpptes Wolfgang Beltracchi ur fängelset med en villkorlig dom.

Under rättegången konstaterade åklagaren att han sålt förfalskad konst för närmare 50 miljoner euro.

Men, förklarade Beltracchi senare för Der Spiegel, pengar var aldrig motivet – drivkraften var alltid bara att ha kul.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen