Annons
Recension

Den oändliga rättvisans matematikArgt och läsvärt om indiska erfarenheter

Under strecket
Publicerad

Efter sitt pyramidala genombrott med romanen ”De små tingens gud” har den indiska författarinnan Arundhati Roy mest ägnat sig åt politiska skriverier. Hennes kritik av de storskaliga dammbyggena i Indien, vilka fördrivit kanske 50 miljoner människor och sprängt sönder Indiens äldsta, förhinduiska kulturer, publicerades för två år sedan på svenska i boken ”Priset för att leva”.
Nu kommer ett ämnesmässigt bredare urval politiska tal och artiklar i Den oändliga rättvisans matematik. Ämnesmässigt bredare, men inte bättre. Arundhati Roy är bäst när hon skriver om indiska erfarenheter. Hon är mindre omistlig och långt mer förutsägbar i sin mittfårevänsterism, när hon skriver i internationella frågor. Artiklarna i boken är skrivna mellan 1998 och 2003. Många handlar om 11 september och dess följder. Roy betonar sin avsky inför blodbadet. Men hon skriver så mycket om de
amerikanska förbrytelser mot övriga världen vilka skapat ett sådant hat att 11 september blev följden, att attentatet relativiseras.
Hon försvarar det inte, verkligen inte, men det är svårt att bortse från risken att Arundhati Roy bortförklarar det genom alla uppräkningar av amerikanska brott mot folkrätten. Hennes många hänvisningar till hatet mot USA bland världens fattiga kanske också skymmer en del. Det var inte världens fattiga som styrde de kapade planen mot World Trade Center och Pentagon. Palestinska självmordsterrorister rekryteras inte heller primärt bland de fattiga. Muslimsk extremism och fundamentalism uppstod som intellektuellt medelklassfenomen.

Annons

Då är artiklarna om Indien mer läsvärda. Arundhati Roy skriver om den nya hinduiska nationalismen, eller fascismen, och om de indiska kärnvapenproven. Hon urskiljer likartade, rentav identiska, tankemönster hos muslimska och hinduiska extremister, och hon skriver tänkvärt om de kunskapsproblem i Indien som omöjliggör det gamla argumentet att
kärnvapnen är till för att avskräcka, att målet med dem är att de inte skall användas. Hon skriver också om det tragikomiska i att Indien vill bli erkänt som supermakt. Det ”är lika löjligt som att kräva att få spela final i fotbolls-VM bara för att vi har tillgång till en boll.”
Det grundläggande problemet är, enligt Arundhati Roy, att Indien inte är en nation i vedertagen bemärkelse. Det finns inget som kan kallas äkta indiskt (vad hindunationalisterna än säger); det enda gemensamma projektet är valutan. Bomben skulle kunna bli ett till, därför omhuldas den av de extrema hindunationalisterna. Att en av deras frontgrupper ville dela ut radioaktiv sand efter sprängningarna som prasad, alltså helig offermat, är följdriktigt.

Annons
Annons
Annons