Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Wild tales Argentisk hämndorgie ger hopp om människan

Wild tales

Regi
Damián Szifron
Genre
Komedi
Medverkande
Ricardo Darin, Erica Rivas
Längd
1 tim 55 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

Det här med att utkräva hämnd är något som har diskuterats ingående i den sociobiologiska litteraturen. Ur ett strikt rationellt perspektiv är hämnden meningslös eller värre än så. Om någon skjuter din bror, hjälper det inte att du själv skjuter mördaren eller någon närstående: du får ändå inte din bror tillbaka och du riskerar att dra igång en våldsspiral som du inte kan kontrollera. Risken är, kort sagt, att det kostar mer än det smakar.

Men samtidigt måste vi signalera att vi är beredda att hämnas varje oförrätt, annars utgör vi ständigt sittande ankor i en hård och kall tillvaro fylld av samvetslösa skurkar som snabbt drar fördel av vår resonabla beskedlighet. Och så kan vi inte ha det.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hämnd är temat som utforskas i sex variationer i Argentinas bidrag till årets Oscarsgala, ”Wild tales”, skriven och regisserad av Damián Szifron. En episodfilm alltså, en novellsamling i rörliga bilder, ett gnistrande farsfyrverkeri mot mörk botten. De olika berättelserna utgår från en korrupt och allmänt frustrerande argentinsk samtid samt den desperation som tar över när alltings jävlighet skruvas åt ett snäpp för hårt och någon extra vidrig medmänniska trycker upp tillvarons kränkande skändlighet i ens ansikte.

    Annons
    X

    I den inledande ”Pasternak” avnjuts hämnden föredömligt kall och under raffinerade former. En musikkritiker inleder en flirtig konversation med en vacker kvinna under en flygtur. Det visar sig att de bägge har en gemensam bekant, en tonsättare som aldrig nådde några framgångar. En kvinna i raden framför blandar sig i samtalet, som snabbt vrider över i en krispigt stiliserad slapstick som möjligen kan föra en eller annan tanke till en viss Pedro Almodóvar, som också liksom råkar vara en av filmens producenter.

    Personligen uppskattar jag dock ”Wild tales” mer än det mesta som har kommit från Almodóvar under senare år. Här finns ingen sötaktig sentimentalitet, men desto mer av en vanvettig energi som genomsyrar allt ifrån manus och skådespeleri till själva berättandet. Finns det någonstans en sväng att ta ut, är denna film omedelbart där och slirar frenetiskt långt ute på vägrenen.

    Episoden ”Road to hell” lever upp till sitt namn på det mest ärofulla vis man kan tänka sig. Här är det fenomenet aggressivitet i trafiken som avhandlas. En glidare i dyr och snabb bil kommer inte förbi en orakad proletär i ett slitet gammalt skrälle så smidigt som han skulle önska, och gasar iväg med ett långfinger en förolämpning hängande i luften. Det skulle han inte ha gjort. Några kilometer senare är punkteringen ett faktum och den rasande busen på väg. Uppgörelsen dem emellan antar episka proportioner, och slutet är makabert i varje avseende.

    Bäst av allt är slutstycket, om ett bröllop som spårar ur radikalt när bruden blir klar över att hennes drömprins bedrar henne med en av gästerna. Hennes hämnd blir magnifik, och ändå ändar inte allt i fullständig katastrof. Kanske finns det hopp för människan?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X